Är du rädd för tystnaden?

Sover du med mobiltelefonen på sängbordet? Sätter du på tv:n när du är ensam hemma ”för att få sällskap”? Hur lång tid väntar du innan du börjar prata om folk runt omkring dig är tysta?

I dag tittade jag på första delen av BBC:s programserie Den stora tystnaden som går på SVT. Det känns nästan lite fånigt, men bara att se programmet var lite av ett uppvaknande. Eller snarare ett återuppväckande av kunskaper och tankar som jag redan hade, men hade lämnat nere i ett mörkt hörn av mitt medvetande. Jag hade glömt bort hur mycket jag älskar tystnad. Jag hade glömt bort hur skönt det var att stänga av datorn, tv:n, mobilen och bara vara.

Jag träffar många ungdomar i mitt jobb som lärare och många av dem har en mobil fastvuxen i handen. Det som förut skämtsamt kallades för yupiienalle är många ungdomars snuttefilt – på riktigt. Utan telefonen blir de rastlösa, irriterade och griniga. Det kliar i hela kroppen. Det drar i fingrarna som längtar efter att få trycka på knappar eller glida över skärmen. Jag märker det på mina egna ungar också: ”Mamma, får jag sitta vid datorn/tv:n/leka med din mobil.” Skärmberoendet är inte att leka med. Jag känner av det själv. Till och med i reklampauserna passar jag ibland på att kolla lite e-mail eller liknande. Det är ju sjukt.

Personerna i programmet ”behandlas” med tystnad. Det är inte så att de är störda eller sjuka på något sätt, bara upptagna människor som känner sig utmattade och förvirrade av informationssamhällets ständiga stress. De får testa att bo en helg i ett kloster, med stunder av total tystnad, för att sedan åka tillbaka hem och försöka införliva detta i sin vardag. Ingen lyckas. Sedan väntar en vecka på en annan ”resort”, där de ska spendera en vecka i tystnad. Endast ett samtal om dagen med en andlig ledare får de ha. Jag avundas dem. Jag vill ha tystnad.

I sju år har jag arbetat som lärare på högstadiet. Under terminerna är jag väldigt känslig för ljud hemma. Ungarna får leka på nedervåningen, på övervåningen ska det vara tyst. Jag sänker tv:n, stänger av ljudet på datorn osv. Fast ändå så flimrar ju skärmarna där. Från och med nu ska jag stänga av helt. Det är nog inte så helt fel att gå ut och sätta sig i skogen någon timme.

I programmet fick de testa en lyssna-övning. Deltagarna fick blunda eller titta medan ledaren sa någonting i stil med:

Lyssna.
Bli medvetna om alla ljud omkring er.
Lyssna på ljuden utanför rummet.
Hör allas andetag, om ni koncentrerar er kan ni höra stjärnorna.
Ni kan höra någon röra sig. Ett papper prasslar.
Lyssna.
Ni kan höra ljusets låga.
Ni kan höra tystnaden.

Jag ska höra tystnaden. Helt klart.

3 thoughts on “Är du rädd för tystnaden?

  1. Hoppas det programmet går i repris! Det låter som något jag skulle behöva ta del av! Är också lärare med fyra egna ungdomar hemma så tyst är det sällan eller aldrig. Var utbränd för fem år sen och mycket ljudkänslig. Tystnaden är så viktig! Jag trivs under stjärnorna en vacker natt.
    PS När hinner du skriva dina romaner??? VIll också skriva men jobb och annat ”viktigt” hindrar hela tiden.

  2. Jag skriver i perioder och under dessa perioder så lämnar jag allt viktigt därhän, till min makes stora irritation. Jobbet måste jag ju sköta, men hemmet blir helt klart lidande. Vore jag ensamstående så skulle huset klassas som katastrofområde under mina skrivperioder. Som tur är brukar de bara vara ett par-tre månader åt gången 🙂

  3. Vi flyttade i våras och tvingades då ”genomlida” ett par veckor utan tv och bredband (vi hade iofs tillgång till internet via mobilerna, men i alla fall).
    Det var faktiskt riktigt skönt. Och oj, vad man hann med mycket grejer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s