Jag har ingen fantasi

Jo, det har jag visst, men det är inte sällan man får höra ovanstående kommentar från andra – gamla som unga. Det är svårt att veta hur andra människor tänker och vad de tänker på, men något jag verkligen inte förstår är hur man inte kan ha någon fantasi. Inget ont om dessa människor men jag förstår det bara inte.

Hur kan man inte ens föreställa sig en liten berättelse i huvudet? Hur kan man leva utan berättelser i huvudet? I min hjärna snurrar det hela tiden runt bilder, minnen, fragment av berättelser, påhittade händelser och verkliga händelser. Vad har man om man inte har det? Vad tänker man på?

Jag vet att jag har svårt att leva i nuet. Jag måste verkligen koncentrera mig för att vara ”nu”, för att inte glida bort i tanken. Är andra människor alltid i nu:et? Eller kanske alltid i framtiden (vad ska jag göra imorgon, på söndag, i vinter)? Om någon råkar säga ”svärd” så börjar en scen eller bild växa upp i mitt huvud. Om jag har tråkigt så roar jag mig själv med att spela upp en film i hjärnan. Om jag är rastlös så spelar jag teater med mig själv (urfånigt, jag vet). Jag vet att alla inte tänker lika snabbt eller att alla inte har lika lätt att hitta på, men det är ju långt ifrån ”ingen fantasi”. Vad tänker dessa människor på när de har tråkigt? Jag vill verkligen förstå. Det ingår ju i mitt jobb att arbeta med kreativitet och hur man stimulerar den. Finns det någon forskning på det här?

7 thoughts on “Jag har ingen fantasi

  1. Åh, vad spännande! När jag läser ditt blogginlägg har jag en bok uppslagen vid sidan av datorn. Rubriken på den uppslagna sidan är ”Teknik för träning och bruk av fantasin”. Boken heter ”Psykosyntes” av Roberto Assagioli. Jag arbetar med en uppsats för att få mitt diplom som psykosyntesterapeut och slukar allt i ämnet jag ska skriva om, visualiseringar och vägledda fantasier som terapeutiskt redskap. Jag håller också skrivarkurser i kreativt skrivande där jag använder guidade visualiseringar som pedagogiskt redskap.

    Men finns det forskning? Roberto Assagioli menade att fantasin är en av psykets viktigaste och spontant mest aktiva funktioner, att den bör tränas när den är svag och utnyttjas för att den är stark. Den kan fungera på flera plan samtidigt: förnimmelsernas, känslornas, tänkandets och intuitionens och där ingår alla de olika typerna av fantasi, som t.ex. visualisering, auditiv, taktil, kinestetisk fantasi. Han menade att en bild – oavsett om den är visuell eller uppstår genom en doft, en smak, ett ljud, en beröring – sätter igång en process, en handling, en framåtrörelse.

    Det här är väldigt spännande tycker jag och särskilt det du berör, att vår förmåga att komma i kontakt med vår fantasi är så individuell. Jag ser att du relaterar din fantasi till bilder. Det är ett av dina sätt, skulle jag tro. Nästa gång du möter någon som säger sig inte ha någon fantasi, be henne blunda och sträck fram någonting som doftar, eller någonting som hon får känna på. Ledsaga henne nerför gatan och be henne registrera de ljud hon hör. Jag är säker på att det kommer att sätta igång fantasin!

    Tack för att du gav mig den här rivstarten på morgonen. 🙂

    /AC Collin

    1. Ja, jag är väldigt ”bildbunden”, men det är klart att jag har andra sidor av min fantasi också.

      Det jag ofta fastnar på är när jag gör liknande övningar som du nämner tillsammans med mina elever och jag då endast får svar som ”jag vet inte” eller ”ingenting”. Jag blir mycket fundersam och faktiskt orolig. Hur kan det inte dyka upp någonting när man får en ”input”? Jag vet att man kan få blackout, men inte varje gång. Det gäller väl att hitta just ”deras knapp”.

  2. Intressant iakttagelse! För min egen del handlar det mycket om hur mitt liv ser ut i övrigt. Ju mer komplicerat livet är desto mer fantasi känns det som att jag har. Undrar om det är fler människor än jag som känner så? Under åren när jag pluggade hade jag aldrig några berättelser i huvudet, för det kändes inte som att det behövdes (eller hur man nu ska uttrycka det).

    Måste nästan skriva ett eget blogginlägg om det här någon gång. Det var en riktigt intressant tanke.

    1. Ja, det stämmer nog till viss del. ju mer jag har att göra, eller om jag har mycket jobbigt runt omkring mig, ju mer fantiserar jag. Och ofta brukar berättelserna bli rätt råa. Fast å andra sidan fantiserar jag mycket när jag har tråkigt också 🙂

  3. Ja, verkligen intressant! Jag upplevde samma sak när jag jobbade som lärare. Vissa elever hade oerhört svårt att sätta ord på det de kände, såg eller förnimmade. Jag upplevde det som att det var orden som tröt åtminstone när man fick svaret ”jag vet inte”. Själv fantiserar jag mer ju tråkigare jag har. När det är full fart i livet är verkar inte behovet lika starkt att leva i min låtsasvärld:).
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s