Fruktan hos debutantbloggen

Läs om hur Fruktan arbetar i sitt författarkollektiv, om att skriva tillsammans men ändå sitt eget.

Författaryrket är på många sätt en ensamsysselsättning, men det behöver inte vara så. Jag satt med i en panel om redigering på Swecon i helgen där vi författare, Karin Tidbeck, Kristina Hård, Oskar Källner och jag, var rörande överens om att man behöver input från utomstående för att komma vidare i sitt skrivande och i sin redigering. Det finns olika nivåer på det hela, och man kan lära sig att bli bättre och bättre på att se sitt eget språk, men att få konstruktiv kritik eller åsikter från annat håll är guld värt.

Paneldebatter på Swecon

Här kommer en liten lista på de paneldebatter som jag ska vara med på, antingen som debattör eller moderator:

Fredag klockan 21: ”Den svenskspråkiga fantastiknovellen. Det finns knappt några tidskrifter längre, men istället har det kommit en del antologier de senaste åren. Hur är läget för den svenskspråkiga fantastiknovellen idag? Är det stycksålda e-noveller som är framtiden?”

Lördag 11.00: ”Det ska bli en trilogi”. Robert Jordans ord “It’s going to be a trilogi” är lätta att skratta åt med facit i hand. Men hur går det egentligen till att skriva berättelser som sträcker sig över flera böcker? Några författare ger oss svaren. Deltagare: Anders Björkelid, Nene Ormes, Anna Blixt, Erik Granström. Moderator: Elin Holmerin.

Lördag 16.00 ”Skriv kort, helst inte alls”. Redaktörer och författare pratar om konsten att redigera. Deltagare: Elin Holmerin, Kristina Hård, Karin Tidbeck, Oskar Källner. Moderator: Johan Anglemark

Söndag 11.00 Diskbänksfantastik. I vilken mån hittar man diskbänksrealism inom fantastiken och fyller den olika funktion i olika genrer? Är skräcken, som ofta tar avstamp i vardagen, bättre på diskbänksrealistiska skildringar än den ofta mer episka fantasyn – eller är det mest en fördom? Och hur benägen är en idégenre som science fiction att grotta ner sig i vardagens detaljer? Deltagare: Elin Holmerin, Nene Ormes, Martin Halldin

På Söndagen, någon gång mellan 12 och 13, ska jag även hålla ett 20-minuters föredrag om hur det är att driva ett litet förlag.

Att kommatera eller inte kommatera

Slank in på en Facebookdiskussion om kommatering häromdagen och låt mig bara säga: Därom tvistar de lärde!

Jag själv hamnar någonstans i mitten, om man nu får det. Jag är för fri kommatering, men erfarenheten säger mig att många tolkar fri kommatering som ingen kommatering. Det blir ju inte heller bra.

Bisatskommatering känns dock förlegad. För den icke-insatte så innebär det att alla satser i en mening ska avgränsas med kommatecken. Ex: Han sa, att han skulle åka ner på stan, och handla, för att senare komma till festen. (typ) Jag tror att de flesta skulle föredra den meningen utan kommatecken.

Jag tipsa alla språkintresserade om boken Komma rätt, komma fel, komma till punkt av Lynne Truss, översatt av Eva Halldinger. Rolig och ögonöppnande.

Förmågan att skapa världar

Jag fascineras ofta över hur duktiga många fantasy-författare är på miljöbeskrivningar och världsbyggande. En del bygger för mycket och info-dumpar i all oändlighet, men andra hittar den perfekta balansen. När jag läser mig igenom Anna Blixts Rämnfödd, som kommer ut nu under våren, njuter jag av att färdas till platser som är så lika och ändå så olika vår egen värld. Landskapet påminner ju om det jordliga, med årstider, berg och skogar, men där finns också den förgiftade dalen och den vita staden. Jag kan tydligt se platserna framför mig när jag läser.

Även jag själv har fått beröm för mina miljöbeskrivningar, särskilt i boken Sår. ”Historien är färgsatt med helt ljuvliga miljöbeskrivningar. Faktiskt är miljöbeskrivningarna så bra att jag stundtals glömmer handlingen. För mig är det helt klart miljöbeskrivningarna som tar boken till höga höjder. Skulle jag betygsätta enbart dem, så skulle boken få tio kakor direkt!” Skriver Lisa Rodebrand på Bookiecookiez.

Jag ser verkligen fram emot Anna Blixts tredje bok, som just nu går under namnet ”Den gyllene vinden”, där vi får besöka det gyllene landet. Wow, säger jag bara.

Kärt återseende, eller?

Det är en bra underlig känsla när man plockar fram ett gammalt manus och börjar läsa igenom det igen, så som jag gör med Eldfloder just nu. Jag får återse personerna som jag en gång gav liv, samtidigt som det är rätt svårt att gräva i den gamla berättelsen, då jag faktiskt hade lämnat den bakom mig. När jag skrev Eldfloder var jag inte riktigt samma person som jag är idag. Fortfarande heter jag Elin och fortfarande är jag gift, mamma, lärare och allt det där, men när Martin och Emelie Svarthamn tog form var jag väldigt fascinerad av tragik, blod, sorg, samt smärtsamma och upprivande känslostormar.

Jag var också lite besatt av att berättelserna jag skrev inte skulle sluta lyckligt (utan att ge för stor spoiler). Berättelsen är den mörkaste jag någonsin skrivit och det är tungt att kliva in i den världen igen. Martin/Atrasomes är en fascinerande varelse som jag har märkt att man antingen hatar eller älskar, eller kanske inte ”älskar”, men åtminstone finner mycket intressant. Allt han gör är ju rättfärdigat i hans eget huvud och trots att det är så fel, så förstår man den skruvade logiken. Jag skrev boken lite som ett psykologiskt experiment, alltså ett försök att skapa en trovärdig ”ond” karaktär, inte genomelak utan en som bara verkar efter egna normer.

Jag ser fram emot att den hittar nya läsare genom e-boksformatet.

Anna Blixt, författare till Fredens pris och den kommande Rämnfödd, beskriver våndan och nöjet med att plocka upp ett gammalt manus här.

Intervju i Bokerinytt

Idag kom det senaste numret av Bokerinytt där man kan läsa en intervju med mig och hur jag startade upp Undrentide förlag. Hela numret har egenutgivning och småförlag som tema, och det finns många intressanta artiklar och intervjuer där att läsa.

Bokerinytt är en e-tidning om litteratur, utgivning och skrivande som man gratis kan prenumerera på genom att skicka ett mail till  medlem[at]bokeri.se.

Lär mer här.

Målgruppstänk

Hur ofta har du läst en bok som du tänker ”Den här skulle passa alla?” Inte speciellt ofta kan jag tänka. Det är värt att ta en funderare kring målgrupp om du har ett manus, håller eller tänker börja skriva. Inte så att det ska begränsa dig, men ibland är det bra att tänka i de banorna för att få texten och berättelsen fokuserad. Om den spretar för mycket kanske det inte passar någon.

Jag läste ett manus en gång som var skrivet ur två olika perspektiv. Det ena kändes som en saga för barn och det andra perspektivet kändes riktat mot 20-30-åringar. Det var ingen bra kombination.

Undrentide är ett förlag som ger ut fantasy för vuxna läsare, vilket förstås inte utesluter att även yngre kan läsa böckerna, men målgruppen är klar. Det är inte barnböcker och inte ungdomslitteratur. Därmed kräver också böckerna sitt, både språkligt och innehållsmässigt. Det tycker jag att vi har lyckats med 🙂

Drapasvårigheter

Meh, åh så svårt det är att skriva en drapa, en text som ska vara 100 ord, varken mer eller mindre. Först blev den för kort och inte speciellt händelserik. Nu är den 24 ord för lång och jag försöker desperat få ner den till hundra utan att själva handlingen försvinner totalt.

Varför plågar man sig med sånt här då, kan ju en normal människa undra. Jo, för att Catahya har en drapatävling och jag vill utmana mig själv för att så småningom komma igång med skrivandet igen.

Dikter och korta texter är tacksamt för att just komma igång. Det går relativt fort och jag behöver inte känna att jag slänger bort en väldans mycket tid, svett och tårar om slutresultatet blir skitdåligt.

Work of Art

Egentligen är jag väl inget stort fan av reality-tv, men sådana program där deltagarna faktiskt måste visa någon form av talang (och inte bara vara blåsta, ha sex och supa skallen av sig) gillar jag. Jag har följt Project Runway sedan starten, mest för att jag syr själv och blir väldigt inspirerad av att se deltagarna få utmaningar och hur de tar sig an dem.

Nu har jag fastnat för Work of Art, där konstnärer av alla de slag ska tävla i konst. Säga vad man vill om konceptet, några skulle nog säga att det inte går att tävla i konst, men det är väl inte värre än att tävla i design eller i skrivande? Jag gillar det. Håller inte alltid med om juryns beslut, men det hör ju till.

Det hela för tankarna till en reality-serie om aspirerande författare. Där sitter de och knattrar så att fingrarna blöder, där smider de plotter och planer – som inte ska vara med i programmet utan i texten. Hm… nej, jag tror inte skrivande passar i tv. Det blir inte så kul att titta på – eller?

Att skriva kort

Just nu pågår en drapatävling med temat ”skog” på Catahya.net. En drapa är en text på max 100 ord och det är allt svårare än man tror att få ihop en sådan, som dessutom betyder något och där det finns spänning, intresse och stil.

När jag började skriva på allvar hade jag väldigt svårt att skriva långa texter. Mina handledare på lärarutbildningen brukade klaga på att jag var för kortfattad och för precis i  mina texter, något som ju kan ses som en stor fördel, men inte när det gäller ordbajseri i högskoleuppsatser 😉

Jag skrev mycket poesi för några år sedan, ungefär samtidigt som jag gick lärarutbildningen. Gillade det korta formatet, känslan och att minimera orden så exakt som möjligt. Då min prosaskrivning tog fart skrev jag bara noveller. En del korta noveller på ett par sidor och några längre, runt 30-40 sidor långa. Under den här tiden hade jag inga problem att avsluta eller begränsa mig, snarare hade jag svårt att brodera ut, men detta förändrades stegvis och just nu känns det som om mina böcker blir längre och längre.

Jag ska ändå ta mig i kragen och försöka skriva ihop en skogsdrapa, dels för att försöka hitta tillbaka till det koncisa och exakta, dels för att utmana mig själv. Vi får se hur det går.