För många människor är hantverket forma bokstäver på ett papper till ord och meningar som hänger ihop med varandra det värsta som finns. De hatar det. De tycker att det tar för lång tid, att det är svårt, att det är onödigt, att det är krångligt eller att det är slöseri med energi. För en inbiten skrivare är detta svårt att förstå och ibland visas väldigt lite tolerans mot att alla inte tycker det är kul att skriva.
Jag stöter ihop med skrivandets plåga varje dag på svensklektionerna. Nu lyder jag under den kursplan som säger att du måste kunna skriva olika sorters texter för att nå kunskapskraven i svenska, så då gäller det att verkligen plocka fram alla sorters knep jag har i rockärmen för att få skrivovilliga att formulera någonting. Ibland lyckas de att knäcka koden och faktiskt tycka att det är hyfsat kul, men ibland så ger de upp. Det är lite sorgligt att se, men man får ta nya tag en annan dag.
Poängen med kursplanen i svenska är inte att 100% av alla elever som lämnar skolan ska bli författare. Inte heller behöver de tycka att skrivande är kul, men de ska kunna uttrycka sig så pass bra så att missförstånd minimeras eller begripligheten blir så god som möjligt. Detta för att klara av ett liv som medborgare i Sverige, för att kunna söka jobb, för att kunna skriva e-mail till sina barns lärare, till myndigheter eller insändare till tidningar. Novellen eller berättande texter måste inte stå i centrum i svenskundervisningen, även om den många gånger gör det, kanske främst i de lägre stadierna. Kanske borde vi lägga fokus på andra sorters texter istället? Sådana texter som är mer troligt att en Svensson kommer i kontakt med under sitt vuxna liv. Vad säger ni? Är skolan fel ute när det ska ”berättas” så mycket i skrift?
undrentideforlag.com 
SJälv hatade jag när vi skulle skriva något annat än skönlitterärt (”referat” var poppis minns jag, fullkomligt meningslöst tyckte jag). Jag hatade också när vi skulle skriva om givna ämnen (”vad jag gjorde på sommarlovet”). På något sätt lyckades jag alltid förvränga ämnena så att jag kunde skriva om det jag ville istället (konstigt nog alltid någon sorts fantastik…).
Jag var inte precis representativ för min klass.
Att inte kunna uttrycka sig i skrift är nästan lika illa som att inte kunna tala. Men däremot tror jag att det är alldeles för mycket fokus på att skriva påhittigt och ”vackert”. Jag hade ett rent h*e med det där i skolan, jag tror inte att jag någonsin skrev en (skönlitterär) uppsats som var helt och hållet seriös, jag kunde helt enkelt inte.
Det är viktigt att kunna uttrycka sig i flera typer av texter, för du vet aldrig senare i livet när du stöter på det. Det är inte förrän efter skolan en del elever säger ”jag ångrar att jag inte lärde mig det i skolan”. Som lärarstuderande och efter ha vikarierat en hel del måste jag säga att det behövs mer kunskap om hur man skriver ett CV, vad ett kåseri är eller hur man skriver en novell. Det handlar inte om att man ska skriva bäst eller skriva perfekt i vardagen. Det handlar om att vara medveten om vad det är för något och göra sig förstådd.
För att göra en annan jämförelse: Jag skriver fantastikböcker under vardagen och om jag bara skulle skriva fantastik så skulle jag vara blind om vad som finns utanför. Man behöver inte bara läsa fantasyböcker för att få inspiration till sitt egna skrivsätt, utan kan lika gärna läsa en deckare och ta ta åt sig sättet de bygger upp spänningen i en bok.
Om man bara koncentrerar sig på en enda sak är det lätt att man blir ”snöblind” och ser inget annat. Det samma gäller olika typer av texter. Det är svårt att få en ”allmänbildande syn” på något om man inte känner till det andra.
Jo, det är sant, men det är fortfarande svårt att förklara för en som hatar att skriva. De finns de som hatar att prata också, eller de som avskyr att teckna, avskyr att idrotta eller vad som helst. Allt detta har en allmänbildande funktion i grundskolan. Det gör dock inte jobbet lättare.