I detta inlägg: ”Skrattet”, berättar en lärare om det ironiska i att hitta en gammal kartong med egenproducerat lektionsmaterial. Jag har upplevt det själv – att hitta det där spelet, den där uppgiften eller temaplaneringen som man hade tid att göra, eller rättare sagt – man hade tid att lägga ner extra mycket tid på.

Ibland har vi lärarstudenter som praktiserar hos oss, ganska ofta faktiskt. I år har vi haft sex stycken som har kommit med sina böcker i pedagogik, med tusen idéer om vad man kan göra i klassrummet och vad som skulle vara roliga arbetsområden. De sitter ibland i arbetsrummet och planerar – för det har de fått i uppgift av sin lärare på högskolan – och planerar, och planerar in i minsta detalj. De skriver instruktioner, de hämtar referensmateriel, de läser på, de fördjupar sig, de ser till att de är förberedda och redo upp till tänderna innan de går in i klassrummet och sätter igång arbetet.

Det är med delade känslor som jag ser dem. Samtidigt som jag krasst konstaterar att de aldrig mer kommer att få göra samma sak igen, speciellt inte om de väljer att i slutändan bli lärare, så ser jag på dem med avundsjuka och sorg. Det känns även som om de blir lurade. Toklurade. Är det så här lärarna på högskolan målar upp den här skolbilden för dem? ”Du tittar på kursplanen. Du hittar ett ämnesområde som passar med målen. Du fördjupar dig och läser på om ämnesområdet. Du diskuterar med dina kollegor. Du letar passande material och tillverkar det som inte finns. Du konstruerar uppgifter. Du lägger noggrant upp planeringen så att eleverna blir roade, intresserade, målinriktade och förstås lär sig en himlars mycket. Efteråt får du tid till reflektion över vad som var bra, vad som kan göras bättre och vad som ska skippas helt.”

När det i själva verket ser ut ungefär så här:

”Du tittar på kursplanen. Du hittar ett ämnesområde som passar med målen. Du fördjupar dig och läser på om ämnesområdet. Du diskuterar med dina kollegor. Du letar passande material och tillverkar det som inte finns. Du konstruerar uppgifter. Du lägger noggrant upp planeringen så att eleverna blir roade, intresserade, målinriktade och förstås lär sig en himlars mycket. Efteråt får du tid till reflektion över vad som var bra, vad som kan göras bättre och vad som ska skippas helt.” + förstås – ”Du delar ut uppgifter, kör en improviserad föreläsning på gamla meriter och samlar in uppgifterna igen.” Alternativt ”Jobba i boken.”

Det finns en trend inom skolan, speciellt friskolor, och det är att använda standardiserat material. Lektioner och ämnesområden hämtas från en gemensam bank. Läraren (eller personen som leder undervisningen) behöver inte planera. Den behöver inte vara kreativ och den behöver definitivt inte lägga extra tid på att producera eget material. Det finns klart för- och nackdelar med detta. Standardiserat material kan ju hålla en högre kvalité än eget då det troligen har utvärderats. Det finns troligen en viss marginal för att sätta en egen stämpel på det också och det är ju skönt att slippa tänka.

Men att vara kreativ är en stor anledning till att åtminstone jag blev lärare, och speciellt lärare i svenska och engelska. Jag tycker det är svårt att ta material som någon annan har gjort för att man har inte varit med i tankeprocessen. Vad är utgångspunkten, vart leder det, hur är det tänkt att användas, vet jag allt jag behöver veta och vad är det jag ska bedöma? Det är jättesvårt och i slutändan kanske det kräver mer än att inspireras av andra och lägga upp en egen plan, jag vet inte. Vi kollegor på jobbet delar ofta med oss av material och planeringar, men det förväntas nästan att man gör det till sitt eget. Att det är inspiration – ett erbjudande – och inget mer.

Att bara göra saker någon annan har bestämt känns tråkigt, tycker jag, och lite av poängen med att vara lärare försvinner. På samma sätt som den försvinner mer och mer i och med administrationen. I fredags ägnade jag 3 timmar åt pappersarbete som inte var knutet till undervisning. I torsdag ägnade jag 4 timmar. (Ja, jag har börjat att skriva upp) För att på något sätt knyta ihop säcken – ta inte ifrån mig kreativiteten, inte på något sätt. Inte med standardiserade lektioner, inte med administration. Snälla.