Ibland slår det mig vad icke-läsare missar. Läsare lever andras liv, ibland flera gånger om. Idag läste jag för fjärde gången Boel Bermanns novell De vita (som finns med i den kommande antologin Stockholms undergång) och för fjärde gången grät jag. Vi får ta del av deras erfarenheter och lärdomar, eller skräckexempel, och göra dessa till våra egna. Det är svårt i verkliga livet att genomleva alla dessa öden, om man gör det är det faktiskt inte ett liv jag skulle vilja ha. Att läsa en bok är ett säkert sätt att lära sig saker. Att kasta sig in i allehanda drama eller äventyr är det inte. Dock inte sagt att man ska leva sitt liv instängd på sin kammare. Balans är det ord jag lever efter.

Det är klart att det finns andra sätt att skaffa sig erfarenheter eller upplevelser: film, dataspel, historier. Men alla (som jag har träffat iaf) som någon gång har läst en bok och sedan sett filmen, vittnar om att den sällan lever upp till det litterära verket.

Jag hade gärna sett mina egna böcker som filmer, men det är mest för att se om regissören tolkar dem som jag gör. Det gör iaf inte alltid läsarna.