Att leva flera gånger

Ibland slår det mig vad icke-läsare missar. Läsare lever andras liv, ibland flera gånger om. Idag läste jag för fjärde gången Boel Bermanns novell De vita (som finns med i den kommande antologin Stockholms undergång) och för fjärde gången grät jag. Vi får ta del av deras erfarenheter och lärdomar, eller skräckexempel, och göra dessa till våra egna. Det är svårt i verkliga livet att genomleva alla dessa öden, om man gör det är det faktiskt inte ett liv jag skulle vilja ha. Att läsa en bok är ett säkert sätt att lära sig saker. Att kasta sig in i allehanda drama eller äventyr är det inte. Dock inte sagt att man ska leva sitt liv instängd på sin kammare. Balans är det ord jag lever efter.

Det är klart att det finns andra sätt att skaffa sig erfarenheter eller upplevelser: film, dataspel, historier. Men alla (som jag har träffat iaf) som någon gång har läst en bok och sedan sett filmen, vittnar om att den sällan lever upp till det litterära verket.

Jag hade gärna sett mina egna böcker som filmer, men det är mest för att se om regissören tolkar dem som jag gör. Det gör iaf inte alltid läsarna.

Läsa på engelska

Fantasyläsare i Sverige är knappast främmande för att läsa på engelska. De flesta fantasyböcker som ges ut på engelska, eller andra språk heller för den delen, översätts aldrig till svenska och vill man läsa sin favoritfantasyserie snabbt så är det få som orkar vänta på översättningen.

Undrentide har ju fokus på fantastik av svenska författare, så därför är våra böcker på svenska. Men utan att avslöja för mycket kan jag säga att det kommer att komma en bok på engelska framöver. En jättesuperbra bok. En spännande, underlig och tänkvärd bok.

Varför noveller?

Just nu läser jag igenom en hel hög noveller, både från elever och från aspirerande författare som har skickat in manus till förlaget. Jag själv började mitt skrivande med att skriva kortare och längre noveller i fantasygenren, och det är något som alltid fascinerar mig med denna korta textform.

Det kräver skicklighet att väcka känslor, skapa lässug och låta läsaren lära känna olika personer på några sidor. Vid första anblicken kan man tycka att det är lättare att skriva en novell än en hel bok, och jovisst – det går ju fortare. Att skriva en roman är tidsödande, men samtidigt har man gott om tid att fördjupa, gräva ner sig och som läsare har man större tålamod för partier som är lite långdragna. I en novell bör allt vara precist, eller åtminstone mer precist. Man har få ord på sig att gripa tag i läsaren och hålla den kvar, samt förstås att göra den nöjd. Att läsa en text och känna sig besviken eller lurad efteråt är inte en känsla som man vill väcka som författare, tycker jag i alla fall.

Det är lite som att gå ut och äta på restaurang. Det ska vara gott, god service och tillräckligt mycket mat för att man ska känna att man kan lämna dricks. Man ska också känna att man gärna går tillbaka och äter fler gånger, men kanske andra rätter. Det är ett riktigt hantverk.

Manustsunami

Det är verkligen jättekul med alla manus som ramlar in efter att jag släppte upp för nya manus. Det är många, och det tar sin lilla tid att titta igenom allt.

Under 2013 planerar Undrentide att ge ut fyra eller fem nya titlar. Två är ju redan klara: Rämnfödd av Anna Blixt och Flammor av vrede av Stefan Hagel. Den eventuella femte är en av mina egna titlar, men jag har inte bestämt mig där ännu. Det är alltså två titlar till jag söker efter. Det är ett svårt jobb att gallra, speciellt eftersom mycket jag tittar på låter intressant. Det ska locka, skapa lust att läsa mera, vara bra skrivet över huvud taget, och jädrigt udda och annorlunda – då fastnar jag för det.

Förlagsarbetet är ju rätt långsamt, så även om jag hittar två manus precis på stunden nu som jag känner funkar, så blir utgivningen inte förrän tidigast i höst.

Provboksskoj

Det finns riktiga uppåt-kul-grejer med att vara förläggare och att få hålla i den allra första provboken/provtrycket av en titel är härligt. Det blir en helt annan sak efter månader med att titta på texten på datorn eller utskrifter. För att inte tala om att få se omslaget på riktigt istället för på en skärm.

Nu återstår jobbet med att kolla igenom boken ordentligt. Författaren Anna Blixt har fått ett exemplar av sin bok och jag har ett som jag pillar i. Det här blir bra, hörni!

Recension De två odjuren

Boken om Edwin Svarthamn ”De två odjuren” har recenserats på Bookiecookiez. Goda betyg, dvs 8 av 10 kakor.

Bland annat så skriver Pebbles så här: ”Kanske kunde Elin ha strukit lite mer i texten för att rappa upp tempot i historien lite ytterligare, det är lite segt, mest i början. Men när den franska drakhonan äntrar scenen blir det spännande. Miljöbeskrivningarna från dåtida städer och gårdar i Sverige är fina och hur folk levde då är också bra beskrivet. Också förmågan att beskriva hur det känns att vara en drake är påhittiga och bra.”

Jag hade ett himla besvär med början på boken, som är omskriven hur många gånger som helst, och jag vet att den är lite seg där, men utan det kanske inte Marjories inträdan hade haft så stor effekt, vem vet? Nöjd är jag i alla fall.

Recension på Fred så gyllene

I dagarna dök en recension på Fred så gyllene upp på Bokparet. Bland annat säger recensenten Jarl så här:

Fred så gyllene” är en svensk fantasybok. Författaren Stefan Hagel har lyckats med att få med allt vad en sådan skall ha. Här finns kampen mellan onda och goda krafter. Vi träffar på icke-mänskliga varelser som troll och alver och i hela skildringen finns magiska och övernaturliga ting. Handlingen förs framåt på ett spännande och fantasieggande sätt och hela tiden är fokus på huvudpersonen Tennara även om andra personer förs in. Det är dock ett lagom stort persongalleri så det är inga problem att hänga med.”

Så passa på att läsa eller ge bort en eggande present!

Sår på Spektakulärt

Nu finns det en liten recension av Sår på Spektakulärt. Bland annat står det så här:

”För första gången känner man att det finns hopp för familjen – drakarna blir mer och mer mänskliga för varje generation och Anja är den mest mänskliga, och i denna värld goda, huvudpersonen i böckerna hittills. Att handlingen är något mer linjär och förutsägbar än i dom tidigare böckera gör inget då flytet i berättandet är bra och historien så pass intressant.”