Lärarjobbet är slitsamt, som i alla fall en del förstår, och emellanåt undrar jag (och säker många andra lärare) om det är värt detta slit. Under de tio år som jag har arbetat som lärare har jag sett kollegor knäckas för att aldrig mer bli sig själva igen. Duktiga och engagerade lärare har försvunnit från yrket för alltid.

Men det finns ju de små glädjeämnena som gör slitet värt. Några exempel:

Vårt skolbibliotek är under uppbyggnad (skolan startade förra året) och eleverna tycker att det finns alldeles för lite att välja på, vilket är helt sant. Vad gör då dessa elever? Jo, de rensar sina bokhyllor hemma från utlästa böcker och skänker till skolan för att deras kompisar ska kunna få läsa.

När elever själva kommer till insikt om sin egen förmåga, både ”uppåt och neråt”. När polletten trillar ner och ögonen lyser upp i ett ”Nu fattar jag!” eller när de inser att ett högt betyg inte är mer värt än att faktiskt kunna saker ordentligt på sin nivå.

När man får en spontan kram av en annars butter femtonåring för att ”Du såg så trött ut.”

När vi skrattar så att vi gråter tillsammans.

När man får ett enda ord i ett mail från en förälder: ”TACK!”

När betygen är satta.