Nu är det verkligen på g. Jag har ägnat ytterligare tid till att kontrollera bokmanuset. Jag har fått inlogget till bokrondellen och nu kommer de snart. Odjuren. De lurar i skuggorna för tillfället, men om du lyssnar riktigt noga så kan du höra dem andras.
Om du vill vinna ett exemplar av boken kan du klicka här. (krävs att du har Facebook)
Jag är en typ av människa som har ganska många intressen. (Tyvärr innefattar inte något av dessa intressen någon sport, vilket jag önskar att det gjorde eftersom jag skulle behöva röra på mig mera.) Men jag sysslar ofta med ett intresse i taget, nästan lite maniskt.
När jag väl skriver så skriver jag otroligt mycket och ofta. Jag lämnar världen därhän och ägnar mig åt skrivandet, till min familjs stora förtret. Jag kan klämma ur mig flera hundra sidor text på ganska kort tid, sedan tar jag paus på några månader eller till och med år, och gör annat: smycken, renovering, läser, fixar med trädgården, går upp i jobbet mm.
Andra människor verkar ägna väldigt mycket tid till att drömma: jag skulle vilja skriva en bok, jag skulle vilja jobba utomlands, jag skulle vilja renovera hemma. Jag själv har lite svårt att greppa det tankesättet eftersom jag ofta gör. Jag ägnar inte så mycket tid till planering (vilket ibland slår väldigt fel) eller till att drömma om saker som jag vet inte är realistiskt. Om jag känner att det inte kan ske inom en ganska nära framtid, pga ekonomi eller annat, så släpper jag det och sätter fart med något annat. Men vad gör man om man inte gör? Tittar på tv? Shoppar? Stirrar in i väggen? Det sägs att 1 av 3 svenskar drömmer om att skriva och ge ut en bok. Undrar hur många av dem som kommer till skott?
Jag tror drömmar är viktiga, men mål och planer är viktigare. Drömmer du om att skriva en bok? Skriv! (Och läs för den delen)
På argus så förs nu en liten debatt om krigsspel och det våld som figurerar i dessa. Det är ofta det dyker upp debatter om våld i rörlig media. Det var väl ett tag sedan som det diskuterades censur, men många är oroliga över vilken påverkan detta har på oss människor.
Alldeles nyss läste jag den här artikeln ur DN: Mordet i biblioteket. Det får mig undra över två saker.
1. Varför är litteraturern ”fredad” från diskussionen om påverkan?
2. Varför skriver många författare om så hemska saker?
En av mina favoritfilmer är Natural Born Killers. Den är väldigt våldsam, men det är inte därför den är bra, utan för att den ger svidande kritik till vår tids fascination av det, av mördare och kriminella. Filmen är några år gammal, men kritiken står fast. I DN:s artikel kan man läsa: ”Och varenda löpsedelsmördare får ett bokkontrakt om de är någorlunda skrivkunniga – annars får en journalist i uppdrag att skriva en intervjubok eller dylikt.” Så sant som det är sagt. Hemskt. Var ligger fokus i media om det har skett en tragedi? Jo, på förövaren. Den som man egentligen borde vända ryggen åt och glömma bort medan man ärar offren och minns dem.
Varför talas det (nästan) aldrig om litteratur som inspiration för våld och övergrepp? Enligt artikeln lär ju Lapidus skryta med hur hans bok Snabba Cash hittas hemma hos kriminella. Alla dessa skildringar av pedofili och incest som finns i böcker, både vilken-hemsk-barndomsböcker och kriminalare, någonstans sitter det säker någon jävel och blir kåt.
Jag säger inte att det inte ska skrivas sådana böcker, jag vill bara väcka tankar. Min egen bok Eldfloder innehåller många hemska scener. Blodet flyter på sidorna och det är en hel del sex inblandat också. Jag har efteråt funderat över varför jag skrev så våldsamt, men när jag skrev var jag så inne i det. Våld har ju alltid intresserat människan och har alltid varit närvarande i litteraturen – ibland glorifierat och ibland diskbänksskitigt.
Ibland längtar jag efter feel-good-litteratur, men den verkar allt svårare att få tag i. Jag har själv försökt skriva feel-good. Det är satans svårt för då måste man hitta något annat som kan upprätthålla spänningen, något annat än ond bråd död, psykologiska spel eller ondska. Men jag ger inte upp så lätt. Jag SKA skriva feel-good, kanske till och med feel-good Fantasy. Det ni!
I förra inlägget skrev jag om läsovana och lästräning. Läsförmågan är på nedåtgående hos svenska ungdomar (här kan man titta på t ex PISA eller andra undersökningar). Visst, det finns också kritik mot dessa undersökningar, men den verklighet jag möter varje dag säger att det ligger något i dem.
Det är mycket som drar i ungdomars och barns uppmärksamhet och jag förstår att de väljer bort böcker. Böcker är långsamma. De kräver tankeverksamhet. När jag själv var barn så satt jag hellre och ritade eller spelade brädspel än plockade upp en bok. Det hände väl också, när vi väl fick vår första dator (jag tror att jag var tio eller elva år), att jag satte mig och spelade dataspel. Jag programmerade till och med egna dataspel. Det var roligast för då fick jag hitta på en egen galen historia (minns att ett spel hette Mouse). Hm … lite som att skriva egna böcker faktiskt.
Nåväl, tillbaka till lästräning. Om det vore så enkelt som att bara tvinga ungar att läsa så skulle nog de flesta föräldrar göra det. För hur det än är så säger förnuftet att det är nyttigt att läsa. Ett fåtal föräldrar jag har stött på har hävdat att ”det är onödigt”, men dessa är i absolut minoritet. Det finns en uppsjö av böcker – lättläst, äventyrligt, drama, deckare, komik, ja – allt man kan tänka sig. Det ges trots allt ut en ohygglig mängd titlar varje år, både svenska och översatta. Nästan vilket intresse du än har så kan du hitta en bok om det. Om du så är skejtare, gothare, fotbollsnisse etc. Det är verkligen ett smörgåsbord.
Samtidigt – vi har en ”övning” där eleverna får anteckna vad de gör på framtiden under en vecka. Det är ju inte svårt att gissa vad tiden läggs på. Datorn och mobiltelefonen. Jag gjorde samma övning själv. Vad lägger jag min tid på? Datorn. Visserligen arbetar jag en hel del via datorn, men när jag är hemma så är det mest slösurfande och dataspelande. Jag är ju inte bättre själv. Är vi så lättledda? Tydligen.
Ibland måste jag stänga in mig i sovrummet för att påbörja en bok. När jag väl har börjat så är det ingen fara, speciellt inte om jag verkligen gillar boken.
Så, hur får man barn och ungdomar att läsa? Inget enkelt svar, men mina barn har iaf älskat att ta en lässtund på dagen och att läsa innan de somnar. Det finns en del som säger att barn inte blir bättre läsare för att man läser för dem och det kanske är sant, men förhoppningsvis kanske man väcker kärlek för boken som sådan. Att en bok blir förknippad med lugn och avkoppling, men samtidigt en resa och ett äventyr. Så fort en bok blir sammankopplad med någonting jobbigt så har vi problem och det problemet är en svårare nöt att knäcka.
Långt inlägg – tankarna fortsätter någon annan dag.
Idag har jag varit gäst hos Ronnie Lundin som skriver historiska romaner och det är just historia och research som jag bloggar om. Här hittar du mitt inlägg.
Bland annat så tar jag upp svårigheter med att hitta viss typ av fakta och det stora nöjet med att göra research. Det finns ju en hel historisk värld att upptäcka. Det är dock en viktig balans mellan historisk korrekthet och infodumpning; de detaljer man väljer att lägga in i den slutgiltiga texten bör finnas där av en anledning, inte bara för att man själv tyckte det var en cool detalj som man har ägnat timmar åt att hitta.
Jag är ett fan av facklitteratur, speciellt sådan om språk (förstås). En bok som jag tycker att alla skrivande människor bör införskaffa är ”Svenska Skrivregler”. Den är oumbärlig när man sitter och petar i texter. Det är framför allt en uppslagsbok, men om man är riktigt nördig kan man läsa den från pärm till pärm.
Eftersom jag är svensklärare kanske man lätt tror att jag är en sån där nitisk person som suckar och stönar över varje litet stav- eller skrivfel, men jag är faktiskt väldigt tolerant. Jag är också rätt slarvig själv och måste läsa igenom alla texter tusen gånger innan jag har hittat alla små missar (och ändå lyckas det alltid slinka igenom någon). Det roligaste brukar vara när mina elever påpekar stavfel eller slarvfel i papper som jag har delat ut. Ofta blir det ett utmärkt tillfälle att ta upp lite grammatik eller stavning.
Tillbaka till icke-sträckläsningsböcker. Jag har redan nämnt boken av Eva Halldinger, så den lämnar vi därhän. En annan av mina favoriter är Svenska språket under sjuhundra år. Jag har sällan lärt mig så mycket om språk eller om svenskan som när jag läste språkhistoria. Att jämföra språk är askul, se bara på worm – orm, write – rita, wolf – ulv. Nog fattar man vad som har hänt i svenskan? (Bye, bye, w!)
Jag lärde mig också den viktiga läxan att språk inte är konstant och därför har förmågan att vara tolerant och liberal när det gäller språk. För vem kan säga när språket var mest korrekt? Var det under Gustaf Vasas tid? Under 1950-talet? Kanske igår?
Och vem kan egentligen säga vad som är ”svenska”? Idag är 90% av svenska språket låneord och 10% är arveord. Nittio procent! Vem kan då komma och säga att vi ska använda ”händelse” istället för ”event”? Vem kan säga att folkstyre är bättre än demokrati? Utveckla språket, säger jag. Låt språket tjäna vår tid. Svenskan kommer inte att dö ut i första taget (eller så är den redan död).
Joru, nu har jag knåpat som sjutton och kommit fram till att det allra svåraste var som vanligt att välja musik. För det första är man rätt begränsad rent upphovsrättsmässigt (men newgrounds.com är ett bra ställe att leta på), för det andra måste det ju passa stämningen i boken, inte vara för långsamt osv. Jag hade fyra olika versioner och nu är jag nere på en. Så, enjoy.
De flesta bilder har jag fotat själv. De andra är royaltyfria bilder från Dreamstime eller Wikimedia Commons.
Genom att gå in på det här eventet: Klicka här. Anmäl dig och du är med i utlottningen av tre exemplar av boken. Du får gärna skriva en liten rad också.
Det går också hur bra som helst att bjuda in hur mycket folk man vill till utlottningen. Det kan ju vara så att jag får för mig att lotta ut fler böcker om det är många som nappar.
Nu har även Spektakulärt skrivit om Eldfloder. Det känns som om de har fångat bokens essens och jag håller med om det som skrivs. Därför känns det också bra att De två odjuren kommer ut under hösten, en bok som jag själv känner är jämnare i balansen fantasy-socialrealism.
I recensionen kan man bl a läsa: ”Eldfloder är till tre femtedelar en skildring av en hemsk familjesituation präglad av misshandel och våld, och som sådan både stark och sorglig. Det framgår tidigt att Martin inte är riktigt mänsklig, men inte förrän slutet vad han är och varför han är som han är – något som till viss del förklarar – och ursäktar? – hans grymhet.”
Jo, jag har tänkt mycket på det där, alltså förklaringen/ursäkten för Martins beteende. Jag ser det väl inte direkt som någon ursäkt, men det är ju för att jag ”känner” andra av hans sort som inte väljer grymhetens väg. Jag tänkte mig att det är mest Martin som ser det som en ursäkt och även om läsaren får en del av förklaringen så hoppas jag att Edwins ställningstagande – att man inte ger sig på kvinnor – är tillräckligt tydlig för att visa att alla har ett val, oavsett ursprung.
undrentideforlag.com 