Det är en bra underlig känsla när man plockar fram ett gammalt manus och börjar läsa igenom det igen, så som jag gör med Eldfloder just nu. Jag får återse personerna som jag en gång gav liv, samtidigt som det är rätt svårt att gräva i den gamla berättelsen, då jag faktiskt hade lämnat den bakom mig. När jag skrev Eldfloder var jag inte riktigt samma person som jag är idag. Fortfarande heter jag Elin och fortfarande är jag gift, mamma, lärare och allt det där, men när Martin och Emelie Svarthamn tog form var jag väldigt fascinerad av tragik, blod, sorg, samt smärtsamma och upprivande känslostormar.
Jag var också lite besatt av att berättelserna jag skrev inte skulle sluta lyckligt (utan att ge för stor spoiler). Berättelsen är den mörkaste jag någonsin skrivit och det är tungt att kliva in i den världen igen. Martin/Atrasomes är en fascinerande varelse som jag har märkt att man antingen hatar eller älskar, eller kanske inte ”älskar”, men åtminstone finner mycket intressant. Allt han gör är ju rättfärdigat i hans eget huvud och trots att det är så fel, så förstår man den skruvade logiken. Jag skrev boken lite som ett psykologiskt experiment, alltså ett försök att skapa en trovärdig ”ond” karaktär, inte genomelak utan en som bara verkar efter egna normer.
Jag ser fram emot att den hittar nya läsare genom e-boksformatet.
Anna Blixt, författare till Fredens pris och den kommande Rämnfödd, beskriver våndan och nöjet med att plocka upp ett gammalt manus här.
undrentideforlag.com 