För vad som känns som en evighet sedan (14-15 år sedan) spelade jag RP-spelet Baldur’s Gate (ettan, tvåan och expansion). Det gamla spelet har vaknat upp igen i den ”våg” av vintage-spelande som verkar skölja över världen/landet. Jag är troligtvis en av de sista som seglar på den vågen, men jag upptäckte iaf att spelet fanns som app till iPad och laddade ner det.
Baldur’s Gate är ett av de spel som har levt med mig allra längst (därtill finns ju Dragon Age, Mass Effect, Icewind Dale, No One Lives Forever, etc). Det finns flera anledningar till detta:
1. Bra och överraskande Main Quest, men även många bra Side Quests. En historia man kände med.
2. Lång speltid (Runt 100 timmar. De flesta spel som ges ut idag har en speltid på runt 25 timmar)
3. Möjligheten att skapa en karaktär från grunden. I Baldur’s Gate fanns inte bara möjligheten att välja kön, klass och namn på din karaktär. Du kunde även importera egna porträtt (även bilder på dig själv, på kändisar eller vad som helst). Askul!
4. Riktigt bra medhjälpare, som hade egna personligheter och även egna ”relationer”. I spelet har man upp till fem medhjälpare i sitt gäng. De interagerade inte bara med dig utan också med varandra. Genialt. Vem kan någonsin glömma Minsc, denna barbariska krigare med sin älskade hamster Boo. ”Go for the eyes, Boo, go for the eyes!” (Ja, jag har fortfarande en liten ”crush”.)
Bra sidokaraktärer är något som jag definitivt saknar i nyare spel. I Skyrim var det ju katastrof. förutom de få som fanns att välja mellan, så var de otroligt platta med tre-fyra repliker som upprepades om och om igen.
5. HUMOR! Vart har humorn tagit vägen i spelvärlden? Var, säger jag bara, var?!
Nåja, till saken (tror jag). De berättelser som lever med en, oavsett om det är böcker, filmer eller spel, påverkar en mer än man tror. När jag nu sitter och kör igenom Baldur’s Gate 2 14 år senare märker jag att alvdrottningen har exakt samma namn som dryaddrottningen i min Ekens syster. Det var definitivt inte planerat och jag hade inte en tanke på det när jag skrev berättelsen.
Jag märker också andra små detaljer som har smugit sig in i mitt skrivande, vissa uppenbara och planerade (t ex tanken på hamnskiftande drakar som var inspirationen till hela Svarthamn-krönikan), och andra med subtila och undermedvetna – som namn, platser och varelser. Det är häftigt att läsa om en bok, och det är lika häftigt att spela om ett gammalt spel. Fler borde göra det.
undrentideforlag.com 