Mer inflytande än man kan tro

För vad som känns som en evighet sedan (14-15 år sedan) spelade jag RP-spelet Baldur’s Gate (ettan, tvåan och expansion). Det gamla spelet har vaknat upp igen i den ”våg” av vintage-spelande som verkar skölja över världen/landet. Jag är troligtvis en av de sista som seglar på den vågen, men jag upptäckte iaf att spelet fanns som app till iPad och laddade ner det.

Baldur’s Gate är ett av de spel som har levt med mig allra längst (därtill finns ju Dragon Age, Mass Effect, Icewind Dale, No One Lives Forever, etc). Det finns flera anledningar till detta:

1. Bra och överraskande Main Quest, men även många bra Side Quests. En historia man kände med.

2. Lång speltid (Runt 100 timmar. De flesta spel som ges ut idag har en speltid på runt 25 timmar)

3. Möjligheten att skapa en karaktär från grunden. I Baldur’s Gate fanns inte bara möjligheten att välja kön, klass och namn på din karaktär. Du kunde även importera egna porträtt (även bilder på dig själv, på kändisar eller vad som helst). Askul!

minsc2xh9

4. Riktigt bra medhjälpare, som hade egna personligheter och även egna ”relationer”. I spelet har man upp till fem medhjälpare i sitt gäng. De interagerade inte bara med dig utan också med varandra. Genialt. Vem kan någonsin glömma Minsc, denna barbariska krigare med sin älskade hamster Boo. ”Go for the eyes, Boo, go for the eyes!” (Ja, jag har fortfarande en liten ”crush”.)
Bra sidokaraktärer är något som jag definitivt saknar i nyare spel. I Skyrim var det ju katastrof. förutom de få som fanns att välja mellan, så var de otroligt platta med tre-fyra repliker som upprepades om och om igen.

5. HUMOR! Vart har humorn tagit vägen i spelvärlden? Var, säger jag bara, var?!

Nåja, till saken (tror jag). De berättelser som lever med en, oavsett om det är böcker, filmer eller spel, påverkar en mer än man tror. När jag nu sitter och kör igenom Baldur’s Gate 2 14 år senare märker jag att alvdrottningen har exakt samma namn som dryaddrottningen i min Ekens syster. Det var definitivt inte planerat och jag hade inte en tanke på det när jag skrev berättelsen.

Jag märker också andra små detaljer som har smugit sig in i mitt skrivande, vissa uppenbara och planerade (t ex tanken på hamnskiftande drakar som var inspirationen till hela Svarthamn-krönikan), och andra med subtila och undermedvetna – som namn, platser och varelser. Det är häftigt att läsa om en bok, och det är lika häftigt att spela om ett gammalt spel. Fler borde göra det.

Berättelser som lever kvar

Det är något visst med att få vara med i en berättelse, och då menar jag inte som ”Elin” utan som något alterego som jag har skapat själv. De brukar få heta namn som påminner om mitt eget, typ Elienne, Elena eller det helt otippade Wynja.

Dataspel liknar böcker på det vis att bra berättelser och karaktärer lever kvar i ”läsarna” långt efter att verket är avslutat. Jag tänker fortfarande på miljöerna från Morrowind, på slutstriden i Dragon Age, på den bittra Solaufein från Baldur’s Gate (som fick en helt egen fanfiction skriven av mig en gång i tiden), den fantastiskt roliga Minsc med sin lilla hamster Boo (go for the eyes Boo, go for the eyes), Cullen som lyckats förälska sig i en magiker (jag – Arianne) trots att det är så förbjudet som det bara kan bli för en templare. Och så klart Morrigan som lyckas behålla de löst sittande och avslöjande kläderna på trots intensiva strider och på drakarna som seglar över natthimlen i Skyrim.

 

Och Ibland kommer jag på mig själv att tänka ”undrar vad de gör nu”, precis som om de vore levande varelser. Det är ännu en anledning till att jag gillar att skriva fanfiction, för då får de här härliga karaktärerna och varelserna leva en liten stund till.

Nostalgitrip

Tog mig för att städa ur en bokhylla idag och det innebar bland annat att rensa bland våra dataspel. Vilken trip! Där hittade jag ju Baldurs´s Gate 1 och 2. Där fanns alla Elderscrollsspelen med expansioner och där hittade jag Neverwinter nights – Shadows of Undrentide.

När man läser den där sista titeln kan man lätt få för sig att mitt företag och min blogg är döpt efter ett dataspel, men så är det inte. Den är döpt efter det fornengelska ordet för ”mitt på dagen” som är just Undrentide, och en gammal folksång med samma namn, som handlar om en drottning som går ut i en lund vid lunchtid, somnar under ett ”impe tree” och när hon vaknar har hon blivit så tokgalen att inte ens 60 riddare och tjänare kan hålla fast henne.

Så här går den:

Och himlars vad sugen jag blev på att spela om ett par gamla spel. Jag installerade Slaget om Midgård bara för att och körde några banor. Det är riktigt häftigt att köra om gamla spel, jag blir ofta förvånad att grafiken är så pass bra som den är. Det känns ju som en evighet sedan spelet kom ut. Nåja, nu medan vi väntar på att vår box ska lagas så ska jag faktiskt passa på att spela lite.