Jag läste ett inlägg skrivet av Anna-Carin Collin på Christer Johanssons blogg under rubiken: ”Du är inte din text”. Under läsningen skjutsades jag bakåt i tiden i rasande fart, till precis när jag började skriva på allvar, alltså för fem år sedan.
Hon skriver: ”Jag kan erkänna att jag då och då drivs av ett starkt bekräftelsebehov, när jag längtar efter att få höra att jag skriver fantastiskt. Men det brukar bara leda till att jag vill ha mer, och mer, och mer.” De första texterna jag skrev lade jag upp på alla möjliga skrivarsidor. Först en liten dikt, bara för att testa. Jag blev nästan chockad av gensvaret. Helt plötsligt hade ett tiotal personer gett mig beröm och hejarop! Fantastiskt. Så jag fortsatte att lägga upp dikter och texter. När jag någon gång fick kritik gjorde det ont. Långt in i själen.
Vid ett tillfälle var det någon som hade gett sig sjutton på att knäcka mig. Den skrev ner allt jag hade lagt ut. Kom med spydigheter, elakheter och svidande kritik – som det ibland låg någonting i och ibland kändes som om det var taget ur luften. Jag slutade att skriva. Helt.
Under flera månader fick jag inte ur mig ett ord. Jag kunde inte ens släppa personens elaka kommentarer utan läste dem om och om igen, inbillade mig att allt var sant. Vem fan trodde jag att jag var? Jag kunde för böveln inte skriva.
Jag minns faktiskt inte exakt hur jag tog mig ur det, men jag vet att jag hade några ”fans” som tiggde om att jag skulle skriva slutet på en av mina längre noveller. Jag började lite smått och sedan lossnade det väl. Det hela var hårt, men jag lärde mig en viktig läxa – som Anna-Carin också nämner i sitt inlägg. Distansera dig från din text. Nu har jag mycket lättare att ta kritik, både välgrundad och ogrundad. Jag försöker ta till mig konstruktiv kritik och elakheter får rinna av som vatten på en gås. Jag är inte perfekt, men jag utvecklas.

