Berättelser som lever kvar

Det är något visst med att få vara med i en berättelse, och då menar jag inte som ”Elin” utan som något alterego som jag har skapat själv. De brukar få heta namn som påminner om mitt eget, typ Elienne, Elena eller det helt otippade Wynja.

Dataspel liknar böcker på det vis att bra berättelser och karaktärer lever kvar i ”läsarna” långt efter att verket är avslutat. Jag tänker fortfarande på miljöerna från Morrowind, på slutstriden i Dragon Age, på den bittra Solaufein från Baldur’s Gate (som fick en helt egen fanfiction skriven av mig en gång i tiden), den fantastiskt roliga Minsc med sin lilla hamster Boo (go for the eyes Boo, go for the eyes), Cullen som lyckats förälska sig i en magiker (jag – Arianne) trots att det är så förbjudet som det bara kan bli för en templare. Och så klart Morrigan som lyckas behålla de löst sittande och avslöjande kläderna på trots intensiva strider och på drakarna som seglar över natthimlen i Skyrim.

 

Och Ibland kommer jag på mig själv att tänka ”undrar vad de gör nu”, precis som om de vore levande varelser. Det är ännu en anledning till att jag gillar att skriva fanfiction, för då får de här härliga karaktärerna och varelserna leva en liten stund till.

Redo att skriva?

Det är verkligen inte lätt, det här hantverket som kallas skrivande. Jag har läst och läst och läst och läst nu i flera månader så att jag nästan har glömt bort hur man skriver. Nåja, det var ju en hygglig överdrift, men när jag sätter mig med mitt manus så känner jag hur jag liksom stapplar, precis som när en ettåring försöker lära sig att gå.

Det är ju skillnad på att skriva blogginlägg och att skriva skönlitterärt. Jag måste ha en plan och en känsla. Jag måste leva mig in och sätta fart på alla sinnen (hur många de nu är. Enligt Qi är de många fler än fem). Jag måste lära känna karaktärerna på nytt efter att de har vilat på hårddisken i över ett halvår. Det är svårt.

Men det finns också fördelar med att låta manus vila. För det första är dessa nya ögon inte något att underskatta. Man ser saker som man inte såg förut. För det andra får man på nytt uppleva berättelsen som man älskar så mycket.