bil

Ja, nu har alltså 2014 börjat och man förväntas göra någon slags rapport och framåtblick.

2013 var ett hyfsat bra år på många fronter, sämre på andra och sämst på några. Så…

Bra: förlaget har tagit fart och jag har hittat ett gäng duktiga och skickliga författare. Böckerna har lovordats i recensioner och Kulturrådet gillade Rämnfödd så pass mycket att de gärna bidrog med en slant för att alla bibliotek skulle få boken. Under året har vi gett ut fem titlar: För hennes skull, Rämnfödd, Flammor av vrede, The Prince of Soul and The Lighthouse och Skymningssång. Jag har åkt land och rike runt för att promota våra böcker och bäst hittills var Lincon i Linköping, Fantastika och Sci-fi-mässan i Stockholm.

Annat bra är att jag bytte jobb under året. Ny skola och nya arbetskamrater och nytt koncept, och hittills har bytet inte varit annat än positivt. Jag känner mig mindre stressad, mer nyfiken och påkopplad samt att det alltid är trevligt att inte vara kvar i gamla traktorspår. Resa till Skottland, vinna en ipad i en tävling, klar med fasadbytet på huset och två nya katter är ju inte heller helt fel.

Sämre saker är att våren var oerhört stressande och jobbigt, men den är glömd nu. Många av mina vänner och släktingar har haft ett jobbigt år, vilket förstås påverkar en själv också. Det har varit sjukskrivningar, skilsmässor och annat. Jag hoppas alla får det bättre detta år.

Sämst i år har varit att min farmor gick bort. Hon var gammal och svag, men det gör ändå ont. Sen är det ju bilfan också. Aldrig har vi lagt så mycket pengar på en bil. ACE – du får hålla ihop nu.

Hm, åren flyter ihop. Farmor dog 2012, men det känns om nyss. Pissigt, i vart fall.

Framåtblicken gör jag i ett eget inlägg.

I dag var en rätt störd dag. Bilen skulle in på lagning, något elfel för lamporna lyser inte som de ska. Jag promenerar alltså till jobbet, vilket tar ungefär 30 minuter. Ingen fara än så länge.

Vid lunch ringer postkillen och säger att han har nio 20-kilospaket att leverera hem till mig och frågar om jag är hemma, vilket jag förstås inte är. Jag kan inte heller ta mig hem inom rimlig tid. Vi bestämmer istället att jag kan komma innan fem och hämta upp de stora tunga paketen vid omlastningscentralen. Det är ju lugnt, tänker jag, för då har jag hämtat ut min lagade opel-combi där det finns hur mycket plats som helst för paket.

Ett par timmar senare ringer bilverkstan. Nej, de har inte hittat felet ännu. Kan de få behålla bilen tills imorgon? Åh… vad gör jag nu? En liten panikkänsla kryper upp i kroppen. Den snälla kvinnan på bilfirman säger att jag kan få låna en bil och lugnet tar över kroppen igen tills jag inser att lånebilen troligen är någon liten golf eller nåt.

Nåväl, efter jobbet knallar jag de 30 minutrarna till bilfirman och får nyckeln till lånebilen, som förstås är en mindre variant av en vanlig bil. Houdini, tänker jag och sätter mig i bilen. Några minuter ägnar jag åt att försöka hitta kopplingen, som förstås inte finns för det är ju en automatväxlad bil. En sån har jag aldrig kört. Någonsin. Jag har inte ens sett någon annan köra en. Det står massa bokstäver vid växelspaken och den går inte att rubba trots att bilen är igång. En kvart senare lyckas jag i alla fall få ur växeln ur parkeringsläge och in i körläge. Efter något litet mirakel är jag faktiskt på omlastningscentralen och jag och den rara postkillen stuvar in nio jättepaket i denna minibil. Jag lyckas till och med ta mig till ICA Maxi för att hämta ytterligare ett bokpaket, och köpa glass till pannkakorna. Pärsen genomlevd. Tur att jag har en tonårig son som kan hämta lillebror från fritids, annars skulle det nog ha blivit för stressigt.

Resten av denna kväll har jag ägnat åt att packa upp, stuva om och packa ner böcker. Det är dock kul, så det gör mig ingenting. Katterna har ”hjälpt” mig. Det är roligt med kartonger och det är roligt med snören. Nu har vi plastsnören över hela huset. Och paket. Det ser lite ut som om vi håller på att flytta.