Deadline är ett fantastiskt begrepp, för hur många deadlines jag än sätter upp för mig själv så är det ändå DEADLINE!!! som får mig att på riktigt sätta fart. Den här bilden cirkulerar just nu på facebook och Internet, och jag kan väl säga att jag känner igen mig i de flesta rutor.
Nåja, när jag väl sätter igång är jag väldigt effektiv och i helgen har jag inte gjort annat än att pillat med den sista korren av böckerna som ska skickas till tryck. Nöjd.
I stormarna kring skolan far vi lärare omkring som vantar och väntar på nästa ”reform”. För medicinen som ska fixa skolan tycks alla ha och vilja ge – alla utom kommunerna som håller i pengarna.
Som lärare har jag givetvis många idéer och tankar kring hur kunskapsutvecklingen och måluppfyllelsen ska kunna höjas, men kort sagt är jag trött på att tala för döva öron. I de tio år jag har jobbat som lärare har jag varit aktiv i skoldebatten – jag verkligen försökt att förändra. Speciellt på kommunal nivå eftersom det var i den kommunala skolan jag arbetade och det var de politikerna som mer direkt styrde över vår skolvardag. För Björklund till trots så påverkar han inte vårt arbete så värst mycket. För de byråkrater, tjänstemän och kommunpolitiker som sitter och försöker tillämpa nya dokumentationsregler, krav på ditten eller till och med på datten, de gör oftast helt galet fel – i brist på kunskap och ovilja att sätta sig in i skolvardagen.
När man har stått på barrikaden så länge som jag, oftast rätt ensam också, är det tungt att kasta in handduken. Faktum är dock att jag insåg att jag är maktlös och vill jag bli nöjd med min tillvaro måste jag lämna den kommunala skolan. Vilket jag också gjorde.
Jag är nu anställd av ett företag, en friskolekoncern. Säga vad man vill om friskolor men det är satans skönt att befinna sig i en organisation som har löst de problem som jag irriterade mig på i kommunen. Det är klart att det finns brister, och kanske är jag ännu för rosenögd för att se dessa, men en sån enkel sak som arbetstiden är inte längre en källa för stress. Inte heller ansvars- eller arbetsbeskrivningsbiten.
En hel hög med tydliga riktlinjer gör mitt jobb så mycket enklare. En sådan är t ex att kommunikation med elevens vårdnadshavare sker på arbetstid och att vi inte får lämna ut våra privata nummer, och givetvis att vårdnadshavarna är tydligt informerade om att det är så det funkar = mindre stress. En annan är att gemensamma beslut följs – av alla. Följer man inte besluten är man på fel arbetsplats. Det ses inte med blida ögon. Det kan tyckas för hårt hållet, men faktum är att organisationen funkar så mycket bättre om alla drar åt samma håll. Inom kommunen fanns det för många motvalsmänniskor, speciellt när det gällde nya pedagogiska grepp eller IT-saker. ”Jag tänker minsann inte använda den nya lärplattformen.” ”Jag tänker minsann inte läsa mina mail varje dag.” ”Jag har gjort så här i tjugo år och det tänker jag fortsätta med.” osv osv. Det blir väldigt svårjobbat för resten.
Som en liten avrundning kan jag säga att mitt jobb fortfarande är ett lärarjobb, men allt som hör det till – men det flyter mycket jämnare.
Så den första ”riktiga” veckan i skolan avklarad, alltså en vecka enligt ordinarie schema och utan några lovdagar. Det märks direkt av hemma när lärarjobbet sätter fart på allvar. Tröttheten tar över och jag har inte ägnat så värst mycket tid till förlagsarbete denna vecka. Nu vet ju jag att tröttheten inte är bestående. Redan idag har jag satt mig ner med förlagsarbete och njuter av att gräva ner mig i texter igen.
Det är alltid tufft att ställa om hjärnan efter semester, och i år hade jag j semester även vid jul. Alltså inte ferie som de flesta lärare har. Efter arbetsplatsbytet har jag semestertjänst, vilket faktiskt känns väldigt bra eftersom gränsen mellan jobb och ledighet blir mycket tydligare. Såg flera statusuppdateringar på facebook av gamla kollegor som satt med rättningsjobb, betygssättning, omdömesskrivning eller annat. Usch, säger jag bara. Det värsta är att kommunen förutsätter att folk jobbar på sina lediga dagar, annars går inte ekonomin i hop. Alltså om de var tvungna att betala för faktisk arbetad tid. Skrämmande.
Nåja, nu ska jag läsa och åter läsa. Det blir både avslappnande och kul!
I dag var en rätt störd dag. Bilen skulle in på lagning, något elfel för lamporna lyser inte som de ska. Jag promenerar alltså till jobbet, vilket tar ungefär 30 minuter. Ingen fara än så länge.
Vid lunch ringer postkillen och säger att han har nio 20-kilospaket att leverera hem till mig och frågar om jag är hemma, vilket jag förstås inte är. Jag kan inte heller ta mig hem inom rimlig tid. Vi bestämmer istället att jag kan komma innan fem och hämta upp de stora tunga paketen vid omlastningscentralen. Det är ju lugnt, tänker jag, för då har jag hämtat ut min lagade opel-combi där det finns hur mycket plats som helst för paket.
Ett par timmar senare ringer bilverkstan. Nej, de har inte hittat felet ännu. Kan de få behålla bilen tills imorgon? Åh… vad gör jag nu? En liten panikkänsla kryper upp i kroppen. Den snälla kvinnan på bilfirman säger att jag kan få låna en bil och lugnet tar över kroppen igen tills jag inser att lånebilen troligen är någon liten golf eller nåt.
Nåväl, efter jobbet knallar jag de 30 minutrarna till bilfirman och får nyckeln till lånebilen, som förstås är en mindre variant av en vanlig bil. Houdini, tänker jag och sätter mig i bilen. Några minuter ägnar jag åt att försöka hitta kopplingen, som förstås inte finns för det är ju en automatväxlad bil. En sån har jag aldrig kört. Någonsin. Jag har inte ens sett någon annan köra en. Det står massa bokstäver vid växelspaken och den går inte att rubba trots att bilen är igång. En kvart senare lyckas jag i alla fall få ur växeln ur parkeringsläge och in i körläge. Efter något litet mirakel är jag faktiskt på omlastningscentralen och jag och den rara postkillen stuvar in nio jättepaket i denna minibil. Jag lyckas till och med ta mig till ICA Maxi för att hämta ytterligare ett bokpaket, och köpa glass till pannkakorna. Pärsen genomlevd. Tur att jag har en tonårig son som kan hämta lillebror från fritids, annars skulle det nog ha blivit för stressigt.
Resten av denna kväll har jag ägnat åt att packa upp, stuva om och packa ner böcker. Det är dock kul, så det gör mig ingenting. Katterna har ”hjälpt” mig. Det är roligt med kartonger och det är roligt med snören. Nu har vi plastsnören över hela huset. Och paket. Det ser lite ut som om vi håller på att flytta.
När jag berättar för folk att jag har ett företag/förlag, frågar de flesta: Hur hinner du? Ja, det undrar ibland jag med.
I helgen ska jag i alla fall göra två jobb, ett betalt uppdrag – sättning av en barnbok och sedan ska jag fortsätta pilla med omslaget till Söner av Heimdall av Helena Andersson. För mig är det ungefär som att sätta mig och titta på en film, eller kanske sticka eller måla sovrummet. När jag sitter vid datorn och fnular med sånt är, blir jag avslappnad och kopplar bort allt annat. Jag kan fokusera på en sak och bara den. Ibland blir det stressigt och för mycket, men oftast har jag ganska gott om tid, så det är långt ifrån den stress som kan vara i lärarjobbet.
Tiden finns där. Man måste inte titta Idol eller Let’s dance. Man måste inte dammsuga flera gånger i veckan. Man måste inte laga gourmetmat varje helg. Jag kopplar av. 🙂
… allt möjligt faktiskt. I måndags började jag ju som sagt nya jobbet och det är mycket att sätta sig in i. Kul och energigivande samtidigt som hjärnan och kroppen blir asatrött. Jag kör ju på min (och pappas) gamla devis att ”det ordnar sig”. För saker och ting har ju en förmåga att göra det.
Det får mig att reflektera över vissa saker inom skolan. Svensk skola är ju väldigt omdebatterad och kritiserad, i bland med all rätt – eller oftast med all rätt. För skolan har blivit utsatt av reformexperiment som ingenting annat, och vi snälla lärare som vill vara alla till lags har gjort som vi har blivit tillsagda. Vilket förstås inte har gynnat någon, förutom kanske kommunen som har dragit ner elevpengen med åtskilliga tusenlappar med mantrat ”elevminskning”, förstår dock inte varför elevminskningen skulle göra att varje enskild elev helt plötsligt får tiotusen mindre i elevpeng, men, men … Detta har jag redan tjatat om tillräckligt. En sista poäng som dock är värd att upprepas: kommunens spariver och fulspel drabbar ALLA kommunens elever – inte bara kommunens egna skolor eller bara friskolorna. ALLA.
Det som känns skönt med nya jobbet är att det finns ett tänk. Det finns ett koncept som är genomtänkt och beprövat. Man kan som utomstående tycka vad man vill om konceptet, men det är iaf inte ”det får du lösa själv”. Det finns alltid någon att fråga. Det finns alltid någon med hyggliga svar. Kanske inte på min egen skola, men inom koncernen. Det finns stöd. Inget av detta har jag tidigare upplevt i någon större grad. Det är rätt fantastiskt.
Sedan ska man inte gå och tro att lärarjobbet är som en dans på rosor bara man jobbar på en viss skola. Lärarjobbet är tufft. Riktigt tufft. Men nätet runt omkring kan göra att man orkar. Kollegorna och chefen kan göra att man inte kraschar. Jag ser med positivt sinne på det kommande året. Det är mycket värt.
Nu i kväll har jag landat hemma efter tre intensiva dagar i Stockholm. Första två dagarna var introduktionsutbildning för oss nyanställda inom koncernen och idag var det utbildning i Google Apps, som vi kommer att använda på skolan tillsammans med eleverna. Dagarna har varit intressanta och intensiva. Det är mycket att ta in, men jag känner mig ändå än så länge hyggligt lugn. Är visserligen filbunke för det mesta, men ett nytt jobb kan ju sätta nerverna ur spel.
Nu ska jag sätta fart och svara på lite mail och jobba lite förlagsgrejer innan jag sussar. Det har inte blivit något förlagsjobb under sedan i måndags, men jag vet precis vad jag ska prioritera just nu. Främst är det sättningen av Skymningssång och Flammor av vrede som kommer ut nu i höst. Sedan har jag lite omslagsjobb och läsning att göra.
När semestrarna börjar så planerar väl de flesta för sol och bad och resor. Jag själv har suttit och gjort en lista på förlagsrelaterade saker som jag ska ta tag i. Det handlar om att läsa manus som har kommit in, att lektörsläsa ett antaget manus, att göra sättningen för Patrik Centerwalls Skymningssång, samt uppdatera webbutiken och hemsidan. Sedan är det lite annat småkrafs, som t ex bokföring och annonsering som ska göras.
Det kanske kan tyckas konstigt att jobba sig igenom semestern, men jag ser faktiskt inte mitt förlag som jobb. Det får mig fokuserad och inte förslappad. Det får mig att slappna av och koppla av från lärarjobbet, och jag får läsa en himla massa bra litteratur.
Jag ser fram emot sommaren, helt klart!
Nu närmar sig sommaren med stormsteg och det känns i kroppen att ledigheten är nära. I morgon blir det avslutningsfest för årskurs nio och lärarbandet står för lite ”skönsjungande” underhållning. Jag har superont i halsen, men eftersom jag inte kör något solo, så är jag med ändå.
På torsdag är det skolavslutning och sedan bara två arbetsdagar kvar. Jag har tagit ut kompledigt sista dagen (tisdag nästa vecka) och eftersom jag byter jobb, är det rensning av arbetsplatsen som gäller för min del. Mycket har jag redan slängt. Jag har ju det digitalt, så pappren får åka i återvinningen.
Försöker för övrigt bota min onda hals medan jag läser manus här i soffan. Det är fantastiskt vilka skrividéer ni har där ute!
För första gången i mitt 37-åriga liv har jag sagt upp mig. Jag lämnar min nuvarande arbetsplats med både sorg i hjärtat som ny energi att sätta tänderna i något nytt. Hittills har jag gråtit typ tjugo gånger. Lika många gånger av lycka som av vemod.
Livet som lärare är tufft och det är tufft oavsett vilken skola man jobbar på, men de senaste åren (året) har inneburit för många käftsmällar, för mycket ilska, för mycket ångest, alldeles för mycket stress och lite för lite glädjeämnen. Jag måste gå vidare.
Förlaget rullar på som vanligt, inget att oroa sig för där. Och inom kort kommer jag att presentera våra nyaste förvärv. Riktigt kul och spännande!
undrentideforlag.com 