Ett litet skolinlägg

I stormarna kring skolan far vi lärare omkring som vantar och väntar på nästa ”reform”. För medicinen som ska fixa skolan tycks alla ha och vilja ge – alla utom kommunerna som håller i pengarna.

Som lärare har jag givetvis många idéer och tankar kring hur kunskapsutvecklingen och måluppfyllelsen ska kunna höjas, men kort sagt är jag trött på att tala för döva öron. I de tio år jag har jobbat som lärare har jag varit aktiv i skoldebatten – jag verkligen försökt att förändra. Speciellt på kommunal nivå eftersom det var i den kommunala skolan jag arbetade och det var de politikerna som mer direkt styrde över vår skolvardag. För Björklund till trots så påverkar han inte vårt arbete så värst mycket. För de byråkrater, tjänstemän och kommunpolitiker som sitter och försöker tillämpa nya dokumentationsregler, krav på ditten eller till och med på datten, de gör oftast helt galet fel – i brist på kunskap och ovilja att sätta sig in i skolvardagen.

När man har stått på barrikaden så länge som jag, oftast rätt ensam också, är det tungt att kasta in handduken. Faktum är dock att jag insåg att jag är maktlös och vill jag bli nöjd med min tillvaro måste jag lämna den kommunala skolan. Vilket jag också gjorde.

Jag är nu anställd av ett företag, en friskolekoncern. Säga vad man vill om friskolor men det är satans skönt att befinna sig i en organisation som har löst de problem som jag irriterade mig på i kommunen. Det är klart att det finns brister, och kanske är jag ännu för rosenögd för att se dessa, men en sån enkel sak som arbetstiden är inte längre en källa för stress. Inte heller ansvars- eller arbetsbeskrivningsbiten.

En hel hög med tydliga riktlinjer gör mitt jobb så mycket enklare. En sådan är t ex att kommunikation med elevens vårdnadshavare sker på arbetstid och att vi inte får lämna ut våra privata nummer, och givetvis att vårdnadshavarna är tydligt informerade om att det är så det funkar = mindre stress. En annan är att gemensamma beslut följs – av alla. Följer man inte besluten är man på fel arbetsplats. Det ses inte med blida ögon. Det kan tyckas för hårt hållet, men faktum är att organisationen funkar så mycket bättre om alla drar åt samma håll. Inom kommunen fanns det för många motvalsmänniskor, speciellt när det gällde nya pedagogiska grepp eller IT-saker. ”Jag tänker minsann inte använda den nya lärplattformen.” ”Jag tänker minsann inte läsa mina mail varje dag.” ”Jag har gjort så här i tjugo år och det tänker jag fortsätta med.” osv osv. Det blir väldigt svårjobbat för resten.

Som en liten avrundning kan jag säga att mitt jobb fortfarande är ett lärarjobb, men allt som hör det till – men det flyter mycket jämnare.

Pakethus

I dag var en rätt störd dag. Bilen skulle in på lagning, något elfel för lamporna lyser inte som de ska. Jag promenerar alltså till jobbet, vilket tar ungefär 30 minuter. Ingen fara än så länge.

Vid lunch ringer postkillen och säger att han har nio 20-kilospaket att leverera hem till mig och frågar om jag är hemma, vilket jag förstås inte är. Jag kan inte heller ta mig hem inom rimlig tid. Vi bestämmer istället att jag kan komma innan fem och hämta upp de stora tunga paketen vid omlastningscentralen. Det är ju lugnt, tänker jag, för då har jag hämtat ut min lagade opel-combi där det finns hur mycket plats som helst för paket.

Ett par timmar senare ringer bilverkstan. Nej, de har inte hittat felet ännu. Kan de få behålla bilen tills imorgon? Åh… vad gör jag nu? En liten panikkänsla kryper upp i kroppen. Den snälla kvinnan på bilfirman säger att jag kan få låna en bil och lugnet tar över kroppen igen tills jag inser att lånebilen troligen är någon liten golf eller nåt.

Nåväl, efter jobbet knallar jag de 30 minutrarna till bilfirman och får nyckeln till lånebilen, som förstås är en mindre variant av en vanlig bil. Houdini, tänker jag och sätter mig i bilen. Några minuter ägnar jag åt att försöka hitta kopplingen, som förstås inte finns för det är ju en automatväxlad bil. En sån har jag aldrig kört. Någonsin. Jag har inte ens sett någon annan köra en. Det står massa bokstäver vid växelspaken och den går inte att rubba trots att bilen är igång. En kvart senare lyckas jag i alla fall få ur växeln ur parkeringsläge och in i körläge. Efter något litet mirakel är jag faktiskt på omlastningscentralen och jag och den rara postkillen stuvar in nio jättepaket i denna minibil. Jag lyckas till och med ta mig till ICA Maxi för att hämta ytterligare ett bokpaket, och köpa glass till pannkakorna. Pärsen genomlevd. Tur att jag har en tonårig son som kan hämta lillebror från fritids, annars skulle det nog ha blivit för stressigt.

Resten av denna kväll har jag ägnat åt att packa upp, stuva om och packa ner böcker. Det är dock kul, så det gör mig ingenting. Katterna har ”hjälpt” mig. Det är roligt med kartonger och det är roligt med snören. Nu har vi plastsnören över hela huset. Och paket. Det ser lite ut som om vi håller på att flytta.

2013-10-09 22.25.08 2013-10-09 19.31.22 2013-10-09 19.32.41 2013-10-09 22.24.56

På väg mot bokmässan

Det är mycket att tänka på och hålla i huvudet innan man beger sig iväg på en sådan här resa. Vad ska jag ha med mig? Vad får jag absolut inte glömma? Har jag fixat käk till sonen som ska vara hemma själv? Har han pengar så det räcker? Har JAG pengar så det räcker? Logistiken över lämning och hämtning av yngste sonen som ska till mormor och morfar i Södertälje? Kommer jag hitta till hotellet? Kommer jag hitta till mässan? osv osv

Just nu känner jag mig lite småstressad, men håller ändå mig hyfsat lugn så jag inte ska börja glömma bort saker i panik. Jag har packat det mesta, bara kläder och sånt kvar att packa, och det hinner jag i morgon innan jag åker.