Varför textprov?

När vi tar emot manus på Undrentide så ber vi om två saker, eller tre beroende på huruvida man ser en kortpresentation av sig själv som en självklarhet eller inte. Det ena är iaf en synopsis, en sammanfattning av manuset från början till slut och det andra är ett textprov – ungefär 20-40 sidor ut manuset.

Vi vill alltså helst att man inte skickar in hela manus i första vändan utan det som jag beskriver ovan. Man kan ju undra varför? Jo, det beror helt enkelt på två saker. För det första märker man som läsare ganska snabbt om texten håller rent språkmässigt. Om det är simpelt, klyschigt, felaktigt, torrt, headhopping, knasiga formuleringar, platt, osv framgår i textprovet och då finns ingen anledning ett läsa hela manuset. Hur bra berättelsen än är så är det helt enkelt för mycket jobb att coacha fram ett bra språk (något som tar åratal att lära sig). För det andra så har ju alla begränsat med tid här i världen. Författarna vill inte vänta sex månader på att få svar och jag vill kunna ge svar hyggligt snabbt.

Om nu språket håller i textprovet, så har jag en synopsis att vända mig till för att få en bild över hela berättelsen. Om det verkar intressant, så ber jag om att få läsa resten. Man kan se det som att pitcha manuset, något som flera förlag numera kör med. Jag tycker att alla tjänar på det rent tidsmässigt.

Dessutom så brukar jag alltid skicka med någon liten kommentar om varför jag väljer att avslå ett manus. En del blir sura, andra tacksamma och de flesta svarar ingenting. Jag skulle kunna köra med standardrefusering, men det känns inte riktigt som ”jag”. Det man kan komma ihåg är ju dock att kommentaren är min personliga uppfattning och inte en allmän uppfattning.

Gästbloggare: Desirée Fredlund

Desirée Fredlund har skrivit boken Refuserad – Från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad som författare, utgiven av Duo Dito Förlag. Eftersom jag tidigare har berört ämnet och hon var intresserad av att gästblogga, bad jag henne skriva lite om hur man hanterar just refusering:

Hur plockar man upp sig själv efter att fått svidande kritik? Hur orkar man ha kvar tron på sitt skapande och hur går man vidare? Refuseringsbreven haglar in och du sitter med tårdränkta ögon och vill spola ner usb-minnet, där din roman bor, i toaletten.

Har ni hört talas om Stockdale? Jim Stockdale var högsta amerikanska befäl i det vietnamesiska fånglägret ”Hanoi Hilton” när vietnamkriget rasade. Han blev grymt torterad och hade ingen aning om han någonsin skulle få återse sin familj. Han gjorde allt för att hjälpa sina amerikanska medfångar att stå ut och överleva. Stockdale trodde alltid på segern i slutändan och han hade modet att möta den bistra verklighet han just då levde i. Det var så han överlevde och det var så optimisterna dog. Optimisterna trodde de skulle komma hem till jul, sen påsk och sen till sommaren. Till slut dog de av brustet hjärta. De som klarade sig var de som kämpade mot hunger och tortyr. De som visste att de inte skulle komma hem till jul. Men en sak visste de – att en dag skulle de åter kyssa marken där de en gång föddes.

När jag läste om Stockdale första gången förstod jag hur jag bättre kunde tampas med mina motgångar här i livet. Att å ena sidan acceptera den bistra verkligheten, men å andra sidan hålla fast vid en orubblig tillförsikt att till slut lyckas.

Och det är så jag gjort varje gång jag fått nobben av förlag. Svurit en stund, accepterat och sen fortsatt med att aldrig tro på annat än seger. Inte konstigt att ett förlag bad mig skriva boken: Refuserad – från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad författare. J

Hur det gick för Stockdale? Efter sju år i fängelset återvände han hem. Han avled 2005, 82 år gammal.

Tack Elin för att jag fick gästblogga hos dig!

/Desirée Fredlund