Att kommatera eller inte kommatera

Slank in på en Facebookdiskussion om kommatering häromdagen och låt mig bara säga: Därom tvistar de lärde!

Jag själv hamnar någonstans i mitten, om man nu får det. Jag är för fri kommatering, men erfarenheten säger mig att många tolkar fri kommatering som ingen kommatering. Det blir ju inte heller bra.

Bisatskommatering känns dock förlegad. För den icke-insatte så innebär det att alla satser i en mening ska avgränsas med kommatecken. Ex: Han sa, att han skulle åka ner på stan, och handla, för att senare komma till festen. (typ) Jag tror att de flesta skulle föredra den meningen utan kommatecken.

Jag tipsa alla språkintresserade om boken Komma rätt, komma fel, komma till punkt av Lynne Truss, översatt av Eva Halldinger. Rolig och ögonöppnande.

Varför textprov?

När vi tar emot manus på Undrentide så ber vi om två saker, eller tre beroende på huruvida man ser en kortpresentation av sig själv som en självklarhet eller inte. Det ena är iaf en synopsis, en sammanfattning av manuset från början till slut och det andra är ett textprov – ungefär 20-40 sidor ut manuset.

Vi vill alltså helst att man inte skickar in hela manus i första vändan utan det som jag beskriver ovan. Man kan ju undra varför? Jo, det beror helt enkelt på två saker. För det första märker man som läsare ganska snabbt om texten håller rent språkmässigt. Om det är simpelt, klyschigt, felaktigt, torrt, headhopping, knasiga formuleringar, platt, osv framgår i textprovet och då finns ingen anledning ett läsa hela manuset. Hur bra berättelsen än är så är det helt enkelt för mycket jobb att coacha fram ett bra språk (något som tar åratal att lära sig). För det andra så har ju alla begränsat med tid här i världen. Författarna vill inte vänta sex månader på att få svar och jag vill kunna ge svar hyggligt snabbt.

Om nu språket håller i textprovet, så har jag en synopsis att vända mig till för att få en bild över hela berättelsen. Om det verkar intressant, så ber jag om att få läsa resten. Man kan se det som att pitcha manuset, något som flera förlag numera kör med. Jag tycker att alla tjänar på det rent tidsmässigt.

Dessutom så brukar jag alltid skicka med någon liten kommentar om varför jag väljer att avslå ett manus. En del blir sura, andra tacksamma och de flesta svarar ingenting. Jag skulle kunna köra med standardrefusering, men det känns inte riktigt som ”jag”. Det man kan komma ihåg är ju dock att kommentaren är min personliga uppfattning och inte en allmän uppfattning.

Klistra puck och ta kropp på

Jag är inte speciellt sportintresserad, men det är min man. När han är hemma och det är något stort sportevenemang på g så kan man ge sig sjutton på att tv:n är på. Då själva spelet inte intresserar mig, fokuserar jag ofta på annat under spelets gång, t ex kommentatorernas språkbruk (eftersom jag är intresserad av språk). Det är ibland bara konstigt, ibland målande och ibland väldigt underhållande.

Nu är det hockey-vm, som säkert många vet och här kommer ett litet axplock av vad jag hörde igår:

”klistra pucken” (känns opraktiskt)

”ta kropp på honom” (ta rygg på har jag hört, men inte denna variant)

”kvartmansspel” (vet inte alls vad detta betyder, men det kan ju mer bero på mig än något annat)

”signalvakt” (minns inte ens sammanhanget)

”kompis med pucken” (man’s best friend)

 

Skolan och biblioteken

Idag var jag på en kick-off för ”läslyftet” som är ett samarbete mellan skolorna och biblioteken (alltså Bildningsförvaltningen och Kulturförvaltningen). Det ligger ju rätt i tiden med alla artiklar om dålig läsförmåga och fattigt språk som har cirkulerat på sistone. Jag skrev om detta på min gamla blogg för första gången år 2007. Det är ett tag sedan. De elever som gick i nian då är de som Hanna Enefalk och co möter på universiteten idag.

Den bistra sanningen är ju att ”vi läser för lite”. Ungdomar läser för lite – och det de oftast läser är för dålig svenska (facebook, bloggar, tvittrar, etc). För att ett barn ska klara sig hyfsat i skolan och på gymnasiet behöver de lära sig ungefär 2000 nya ord per år. Bara på de tio åren jag har arbetat i skolan, har textmängden minskat. Jag har förstås inga bevis på det annat än att läromedlen är tunnare, speciellt läromedlen i SO och NO, men även i svenska. Något som däremot är bevisat är att även media har smalnat av. Första sidan på Svenska dagbladet har 6000 färre ord nu än för tjugo år sedan. Det är inte bara lärarnas fel. ”Vi läser för lite.”

De chefer och kommunpolitiker som höll vackra tal under kick-offen är ambitiösa. ”Vi ska vända trenden.” Och med ”vi” menar de förstås ”ni”. Det finns mycket bra i detta projekt. Vi får en bibliotekarie som ska arbeta på skolan 15 timmar i veckan. Vi får pengar ur en central budget för att kunna köpa in böcker (ca 450 kr/elev/år).

Men det som glömdes bort i de fina talen är det här:

  1. Skolpengen för varje elev i kommunen de senaste tre åren har minskats med ungefär 8000 kronor. Det är jättemånga böcker. Det är också lärarhuvuden som skulle kunna stödja, vägleda och undervisa eleven.
  2. Skolbibliotekens budget innan detta projekt har knaprats på i åratal då ”det inte finns pengar”. Till vårt bibliotek lyckades jag tjata mig till femtusen kronor förra året för att kunna köpa in lite nytt att ställa upp bland allt gammalt. På vår skola har alltså bibliotekets budget skurits från runt 50 000 kr till 5000 kr per år. De flesta skolbibliotek är ruskigt gammalmodiga. Det skulle behövas en ordentlig injektion.
  3. Vi hade fyra speciallärare med speciell träning i läsinlärning och lästräning. Nu har vi en – på 400 elever. 10% av eleverna har läs- och skrivsvårigheter eller språkstörningar. Vi har en speciallärare. Varför? Ryms inte mer i budget. Det ligger på ”alla” lärare att arbeta språkutvecklande – och ja, det ska det göra. Men många elever behöver riktat stöd.
  4. De låga lönerna och de urusla arbetsförhållandena får kompetenta och duktiga lärare att fly från yrket. Få söker sig till utbildningarna och behovet är snart skriande stort. Kommer detta i sin tur att generera duktiga läsare och kompetent ungdom – nej.

Språkproblemen beror bland annat på att kommunerna har misskött och misshandlat den svenska skolan i åratal. Jag gillar initiativet med ”läslyftet”, men faktum är att problemet med språkfattiga ungdomar och barn är så djupgående att ett ”projekt” blir lite sorgligt.