Work of Art

Egentligen är jag väl inget stort fan av reality-tv, men sådana program där deltagarna faktiskt måste visa någon form av talang (och inte bara vara blåsta, ha sex och supa skallen av sig) gillar jag. Jag har följt Project Runway sedan starten, mest för att jag syr själv och blir väldigt inspirerad av att se deltagarna få utmaningar och hur de tar sig an dem.

Nu har jag fastnat för Work of Art, där konstnärer av alla de slag ska tävla i konst. Säga vad man vill om konceptet, några skulle nog säga att det inte går att tävla i konst, men det är väl inte värre än att tävla i design eller i skrivande? Jag gillar det. Håller inte alltid med om juryns beslut, men det hör ju till.

Det hela för tankarna till en reality-serie om aspirerande författare. Där sitter de och knattrar så att fingrarna blöder, där smider de plotter och planer – som inte ska vara med i programmet utan i texten. Hm… nej, jag tror inte skrivande passar i tv. Det blir inte så kul att titta på – eller?

Alla böcker är redan skrivna

Läste ett intressant inläggfruktan.se av Eira A. Ekre om att vara originell när man skriver. Man vill så gärna vara nyskapande som författare, och det är tungt att inse att den berättelsen som man har tänkt på och arbetat med i månader – år, redan har berättats flera gånger om. Jag var länge fast besluten om att hitta helt nya originella berättelser och jag tror fortfarande att det finns historier som har element som inte har berättats förut. Mestadels blir det udda blandningar eller mixar med flera inslag, och det är ju inte tråkigt, inte.

Jag tror att man helt enkelt får fokusera på andra saker än att vara helt originell. Lite som ett collage. Jag har själv använt urgamla upplägg för att sedan sätta min egen ordentliga skruv på det hela. I min första bok ligger ”den våldsamma fadern som terroriserar sin familj” till grund, i min andra ett sorts triangeldrama – båda två berättelser som har funnits med sedan urminnes tider. Ändå får jag kommentarer om att folk aldrig har läst något liknande någon gång. Det är ju just där utmaningen ligger, precis som Eira skriver, – att få en gammal historia att kännas ny och engagerande.

Ibland måste man också tillåta sig själv att skriva dåligt – riktigt, riktigt uselt. Gärna sliskigt eller slafsigt och med fåniga meningsutbyten. Det är frigörande och rätt kul också.