När oron tar fart på allvar

Idag på svensklektionen fick en klass 14-åringar i uppgift att läsa ett utdrag ur Skattkammarön av Robert Louis Stevenson. Texten är moderniserad och ungefär 16 sidor lång. Det är ett spännande avsnitt, när Jim har blivit tillfångatagen, blir medsläpad i jakt på skatten och hela piratgänget hittar ett underligt placerat skelett, hör en mystisk röst och till slut finner att någon har hunnit före dem till skatten.

Lektionen är 70 minuter. I början är det lite rörigt för att jag hade läst in texten till dyslektikerna, men nätverket funkade inte så de kunde inte hämta mp3-filen som jag hade lagt upp på lärplattformen. Efter det strulet och nytt lösenord till vårt andra trådlösa nätverk kunde de äntligen komma igång att lyssna. Det inlästa materialet var 25 minuter, så de hade gott om tid.

Jag upprepar – det inlästa materialet var 25 minuter. Det höglästa. Som de flesta vet så går det snabbare att läsa tyst än högt – om man är en normalläsande person, alltså en som läser med så kallad ”normal hastighet”. Under denna 70-minuterslektion hann ungefär en fjärdedel av eleverna igenom texten. 25%. Tyst läsning – och efter strulet med datorerna var det tyst i klassrummet.

Nu är jag orolig på allvar. Vad håller på att hända med läsningen för våra ungdomar? Hur många ungar väljer att läsa en bok istället för att sitta på Facebook eller framför tv:n? En försvinnande del verkar det som. Detta exempel är inte unikt. Den långsamma läsningen stöter jag och mina kollegor på hela tiden. Jag säger bara, oj. Vi har ett verkligt jobb framför oss.