Julnoveller från Epok

Så här i advent kan det ju vara trevligt med lite julläsning. Hos vårt systerförlag Epok finns två rysliga och mörka julnoveller att läsa:jultomten_eric_woren

Jultomten av Eric Worén

Tomten är änkeman, alkoholist och utan nissar. Mörkret tycks oändligt där han fallit omkull, naken under ett fågelbord. Hur länge överlever man i kylan utan kläder? Och vad händer egentligen med julen?

snon_lyser_vit

 

 

 

Snön lyser vit av Anna Hansson

Tänk dig ett julfirande. Ett lugnt julfirande med god mat, tända ljus och tindrande ögon. Det här är så långt bort du kan komma.

Manusskörd

Just nu håller jag på med många projekt samtidigt. Bland annat går jag igenom de manus som är inskickade till förlaget. Det är mycket blandad kompott som har dykt upp än så länge. Allt från deckarliknande berättelser till historiska romaner och så klart Fantasy.

Redan innan jag började ta emot manus hade jag bestämt att det blir max två som jag kommer att anta. Detta för att det har gått snabbt på sistone och varit många trådar att hålla i. Jag vill inte tappa greppet om förlaget, därför saktar jag in utgivningstakten. Det är dock alltid lika jobbigt som alltid att tacka nej till manus som har potential. Men det är ju så att potential inte är nog i dagsläget. Det måste vara klockrent.

Under tiden omvandlar jag Söner av Heimdall till E-bok och redigerar Stockholms undergång. Omslaget börjar få sin slutgiltiga form. Riktigt snyggt.

Eskapism

Såg ett inlägg om J.R.R Tolkien och en intervju som gjordes av BBS en gång i tiden. Så här såg bilden ut:

988839_685661841496734_179380248_n

Jag blev så där löjligt glad när jag läste detta. Det finns många fördomar mot fantasy och att det bara är sagor för vuxna. För mig är sagor något av det bästa som finns. Jag älskar att gräva ner mig i gamla folksagor, speciellt sådana som har legat i något mossigt arkiv och inte är så värst kända. Önskar att jag hade spelat in när mina mor- och farföräldrar berättade gamla skrönor och sagor. Det känns som om en jätteskatt har gått förlorad för alltid.

Och nog är det var mans eller kvinnas plikt att inte fastna i mediebruset, i rådande tankegångar utan kritiskt tänkande. Att förlora sig själv en stund i en bra historia gör att när man kommer tillbaka så ser man på världen med lite andra ögon. Det anser jag i alla fall. Hur ofta får man chansen att leva någon annans liv? Jo, varje gång man plockar upp en bok. Du kan lära dig saker som du aldrig hade haft chansen till annars.

I veckan tittade vi på detta avsnitt av StoryCorps på engelskalektionen. Det handlar bland annat om en mörkhyad pojke som går in på ett Whites-only bibliotek på 50-talet. Bibliotekarien ringer polisen. Majoriteten av eleverna i rummet förstod inte varför hon ringde polisen. Jag antog (dumt nog) att de hade förförståelsen för att förstå filmen, vilket de inte hade. Det ledde ju i sin tur till en bra diskussion. Hur ska dessa elever förstå hur det var att leva i amerikanska södern under t ex 40-60-talet? Jo, de kan läsa I know why the caged bird sings. De kan läsa Secret Lives of Bees. De kan läsa The Color Purple, eller någon annan bok som skildrar detta. De kan aldrig leva det. Genom eskapism kan de bredda sitt tänkande och sina värderingar. De kan frigöra sin hjärna från föreställningar som de inbillat sig, trott eller inte ens haft.

Jag säger inte att bara böcker som är ”sanna” eller ”verkliga”, åstadkommer detta. Nej, även Fantasy, skräck och Science Fiction breddar ditt sinne och sätter kugghjulen i rullning. Se bara på t ex Hungerspelen. Vilka superbra diskussioner man kan ha om t ex övervakningssamhället. Bröderna Lejonhjärta – diskussion om krigets verkliga förlorare och om döden.

Läs på, go’ vänner!

Hemma från hufvudstaden

Nu i kväll har jag landat hemma efter tre intensiva dagar i Stockholm. Första två dagarna var introduktionsutbildning för oss nyanställda inom koncernen och idag var det utbildning i Google Apps, som vi kommer att använda på skolan tillsammans med eleverna. Dagarna har varit intressanta och intensiva. Det är mycket att ta in, men jag känner mig ändå än så länge hyggligt lugn. Är visserligen filbunke för det mesta, men ett nytt jobb kan ju sätta nerverna ur spel.

Nu ska jag sätta fart och svara på lite mail och jobba lite förlagsgrejer innan jag sussar. Det har inte blivit något förlagsjobb under sedan i måndags, men jag vet precis vad jag ska prioritera just nu. Främst är det sättningen av Skymningssång och Flammor av vrede som kommer ut nu i höst. Sedan har jag lite omslagsjobb och läsning att göra.

Baksidestext till Flammor av vrede

Nu kan vi presentera baksidestexten till Stefan Hagels nästa bok (nr 2 i En saga om sorg), nämligen Flammor av vrede:

Eld och aska drabbar Semarien, vars lugna år tycks till ända. Under sitt besök vid hovet, där gräl och skvaller frodas, smider sir Renlon planer. Mäktiga kungaätter som Teraphen, Rhyger och Hurgron – och den degraderade Deivon – sjunker djupare in i de skarpslipade kortsvärdens intriger. Tennara har återvänt till Valx, med Jeunaran, utan själaväktare. Pärlemororden, inställd på att skydda kvinnor från den vilda häxans mordorgie, får bud om sprickor i Döda stadens kupol.

Vem är lojal mot vem när fiendens fiende är ens vän, och var skall bevararen av den teraphenska freden börja leta? När vredens flammor når som högst, så vet änkedrottning Celestia: Världen har verkligen blivit galen.
 
Flammor av vrede är den andra delen i den episka fantasyserien En saga om sorg, skriven av Stefan Hagel. Författaren, född och uppvuxen i Grundsund, är utbildad socialantropolog och arbetar till vardags som journalist.
Flammor av vrede - framsida1

Provboksskoj

Det finns riktiga uppåt-kul-grejer med att vara förläggare och att få hålla i den allra första provboken/provtrycket av en titel är härligt. Det blir en helt annan sak efter månader med att titta på texten på datorn eller utskrifter. För att inte tala om att få se omslaget på riktigt istället för på en skärm.

Nu återstår jobbet med att kolla igenom boken ordentligt. Författaren Anna Blixt har fått ett exemplar av sin bok och jag har ett som jag pillar i. Det här blir bra, hörni!

Skolan och biblioteken

Idag var jag på en kick-off för ”läslyftet” som är ett samarbete mellan skolorna och biblioteken (alltså Bildningsförvaltningen och Kulturförvaltningen). Det ligger ju rätt i tiden med alla artiklar om dålig läsförmåga och fattigt språk som har cirkulerat på sistone. Jag skrev om detta på min gamla blogg för första gången år 2007. Det är ett tag sedan. De elever som gick i nian då är de som Hanna Enefalk och co möter på universiteten idag.

Den bistra sanningen är ju att ”vi läser för lite”. Ungdomar läser för lite – och det de oftast läser är för dålig svenska (facebook, bloggar, tvittrar, etc). För att ett barn ska klara sig hyfsat i skolan och på gymnasiet behöver de lära sig ungefär 2000 nya ord per år. Bara på de tio åren jag har arbetat i skolan, har textmängden minskat. Jag har förstås inga bevis på det annat än att läromedlen är tunnare, speciellt läromedlen i SO och NO, men även i svenska. Något som däremot är bevisat är att även media har smalnat av. Första sidan på Svenska dagbladet har 6000 färre ord nu än för tjugo år sedan. Det är inte bara lärarnas fel. ”Vi läser för lite.”

De chefer och kommunpolitiker som höll vackra tal under kick-offen är ambitiösa. ”Vi ska vända trenden.” Och med ”vi” menar de förstås ”ni”. Det finns mycket bra i detta projekt. Vi får en bibliotekarie som ska arbeta på skolan 15 timmar i veckan. Vi får pengar ur en central budget för att kunna köpa in böcker (ca 450 kr/elev/år).

Men det som glömdes bort i de fina talen är det här:

  1. Skolpengen för varje elev i kommunen de senaste tre åren har minskats med ungefär 8000 kronor. Det är jättemånga böcker. Det är också lärarhuvuden som skulle kunna stödja, vägleda och undervisa eleven.
  2. Skolbibliotekens budget innan detta projekt har knaprats på i åratal då ”det inte finns pengar”. Till vårt bibliotek lyckades jag tjata mig till femtusen kronor förra året för att kunna köpa in lite nytt att ställa upp bland allt gammalt. På vår skola har alltså bibliotekets budget skurits från runt 50 000 kr till 5000 kr per år. De flesta skolbibliotek är ruskigt gammalmodiga. Det skulle behövas en ordentlig injektion.
  3. Vi hade fyra speciallärare med speciell träning i läsinlärning och lästräning. Nu har vi en – på 400 elever. 10% av eleverna har läs- och skrivsvårigheter eller språkstörningar. Vi har en speciallärare. Varför? Ryms inte mer i budget. Det ligger på ”alla” lärare att arbeta språkutvecklande – och ja, det ska det göra. Men många elever behöver riktat stöd.
  4. De låga lönerna och de urusla arbetsförhållandena får kompetenta och duktiga lärare att fly från yrket. Få söker sig till utbildningarna och behovet är snart skriande stort. Kommer detta i sin tur att generera duktiga läsare och kompetent ungdom – nej.

Språkproblemen beror bland annat på att kommunerna har misskött och misshandlat den svenska skolan i åratal. Jag gillar initiativet med ”läslyftet”, men faktum är att problemet med språkfattiga ungdomar och barn är så djupgående att ett ”projekt” blir lite sorgligt.

Att läsa och att läsa

Det finns olika sätt att läsa. Det är ingen nyhet förstås. Man kan nöjesläsa, läsa för att plugga in fakta, korrekturläsa, slöläsa, läsa för att fördriva tiden och så vidare. Just nu läser jag som redaktör och jag läser några bokmanus som legat i kö.

Det är lite speciellt att redaktörsläsa. Samtidigt som jag ska titta på den mer språkliga strukturen, ordval eventuella konstigheter så ska jag följa med i berättelsen och i scenerna.  Ibland märker jag att jag fastnar i händelserna och måste läsa om för att jag har glömt att titta på det rent språkliga. Det tar ganska mycket tid, i alla fall längre tid än vanlig läsning. Det är dock roligt. Jag gillar att peta i texter och grotta ner mig i språket. Lite arbetsskadad är jag definitivt och vill gärna peta i texter som jag inte har rätt att peta i. Det gör det lite svårare att läsa färdiga böcker, alltså sådana som redan är utgivna, för att jag hela tiden är medveten om språket.

Jag har nu kommit en bra bit på väg in i Anna Blixts manus Rämnfödd, som är del två i serien om Mörkrets väktare. Den går dock bra att läsa som fristående också.

När oron tar fart på allvar

Idag på svensklektionen fick en klass 14-åringar i uppgift att läsa ett utdrag ur Skattkammarön av Robert Louis Stevenson. Texten är moderniserad och ungefär 16 sidor lång. Det är ett spännande avsnitt, när Jim har blivit tillfångatagen, blir medsläpad i jakt på skatten och hela piratgänget hittar ett underligt placerat skelett, hör en mystisk röst och till slut finner att någon har hunnit före dem till skatten.

Lektionen är 70 minuter. I början är det lite rörigt för att jag hade läst in texten till dyslektikerna, men nätverket funkade inte så de kunde inte hämta mp3-filen som jag hade lagt upp på lärplattformen. Efter det strulet och nytt lösenord till vårt andra trådlösa nätverk kunde de äntligen komma igång att lyssna. Det inlästa materialet var 25 minuter, så de hade gott om tid.

Jag upprepar – det inlästa materialet var 25 minuter. Det höglästa. Som de flesta vet så går det snabbare att läsa tyst än högt – om man är en normalläsande person, alltså en som läser med så kallad ”normal hastighet”. Under denna 70-minuterslektion hann ungefär en fjärdedel av eleverna igenom texten. 25%. Tyst läsning – och efter strulet med datorerna var det tyst i klassrummet.

Nu är jag orolig på allvar. Vad håller på att hända med läsningen för våra ungdomar? Hur många ungar väljer att läsa en bok istället för att sitta på Facebook eller framför tv:n? En försvinnande del verkar det som. Detta exempel är inte unikt. Den långsamma läsningen stöter jag och mina kollegor på hela tiden. Jag säger bara, oj. Vi har ett verkligt jobb framför oss.