Varför känner man sig helt plötsligt nere?

Det var tungt att landa hemma idag. Efter en dag med föräldrasamtal, åtgärdsprogramsutvärdering, pedagogiska kartläggningar, EK (elevkonferens med rektor, föräldrar och kurator) som toppades med klasskonferenser där vi diskuterade vilka pedagogiska utmaningar vi möter varje dag, så är man rätt tung.

Jag brukar säga att om politikerna visste vilka individer som rör sig bakom de siffror som de stirrar sig blinda på skulle de inte hålla på och tjafsa om ”hålla budget till varje pris” eller om måluppfyllelse.

Här följer en generell uppräkning av några saker jag har stött på som lärare under mina åtta verksamma år (och tro mig – detta är toppen på isberget): När lärarna i skolan är de enda nyktra vuxna en elev träffar på en vecka, när pappa blev dödad i Irak och man flydde med en plastpåse av ägodelar över bergen, när mamma inte har råd med gympaskor eller någon middag, när man har fått alla stämplar man kan få i pannan (dyslexi, ADHD, motoriska svårigheter, svagbegåvad etc), när man får stryk hemma när man öppnar munnen, när man inte förstår vad lärarna eller kamraterna pratar om eller när ”kompisarna” vänder ryggen åt en varje gång man närmar sig, då är det inte lätt i livet.

Det är inte så underligt att man som lärare känner sig nedstämd emellanåt. Sånt jag kan påverka – klassrummet, undervisningssättet, pedagogiken och ledarskapet – det är inte det som tynger vardagen i skolan, det är allt det jag INTE kan påverka, hur många soc-anmälningar jag än lämnar in.

Kampen mot texten

Jag har aldrig kämpat med en text eller ett romanprojekt så som jag kämpade med De två odjuren. Det finns flera anledningar till detta.

För det första blev jag ombedd att skriva boken av mitt förlag och andra som ville veta hur det gick för Edwin och Isabell. Förstå mig rätt, jag är glad att jag blev ombedd, annars hade jag inte kommit så långt som jag har idag, varken med De två odjuren eller något av de andra projekten. Men jag hade ingen klar idé att utgå ifrån och det var jobbigt att komma igång. Den enda utgångspunkten jag hade var ett stycke ur bibeln där två odjur drabbar samman och slåss till döden (som heter just ”de två odjuren”, precis efter ”kvinnan och draken” som finns med i Eldfloder).

För det andra ville jag att berättelsen skulle kunna fungera helt fristående från Eldfloder. Ingen ska känna sig tvingad att läsa flera böcker bara för att förstå handlingen. Detta har jag lyckats med (till slut) *stolt*.

För det tredje så hade jag stora problem med strukturen när jag hade kommit så långt att jag fått ner en grundstory. Det var många personer, många parallella handlingar och jag visste inte var jag skulle lägga tyngdpunkten. Efter min första testläsare hade gått igenom manuset så strök jag ut två karaktärer helt. De finns inte med längre. Jag har även flyttat runt kapitel som aldrig förr. De har farit fram och tillbaka, runt och ut och in. Det var en väldigt jobbig process för det kändes inte som om jag hade koll alls. Det var verkligen ”kill your darlings” på högsta nivå.

Till sist fick jag problem med slutet. Jag hade allt klart i huvudet, men lyckades inte riktigt förmedla det till läsaren. Det hela avslutades med ännu en omskrivning och nästan 70 sidor extra text – och förstås ett nytt slut som öppnade upp för den tredje boken.

Det är smärtsamt och roligt att skriva en bok, men så här smärtsamt hoppas jag att det aldrig blir igen.

Och precis idag så skriver SvD om ”den svåra andra boken”, så passande, indeed.