Ett litet skolinlägg

I stormarna kring skolan far vi lärare omkring som vantar och väntar på nästa ”reform”. För medicinen som ska fixa skolan tycks alla ha och vilja ge – alla utom kommunerna som håller i pengarna.

Som lärare har jag givetvis många idéer och tankar kring hur kunskapsutvecklingen och måluppfyllelsen ska kunna höjas, men kort sagt är jag trött på att tala för döva öron. I de tio år jag har jobbat som lärare har jag varit aktiv i skoldebatten – jag verkligen försökt att förändra. Speciellt på kommunal nivå eftersom det var i den kommunala skolan jag arbetade och det var de politikerna som mer direkt styrde över vår skolvardag. För Björklund till trots så påverkar han inte vårt arbete så värst mycket. För de byråkrater, tjänstemän och kommunpolitiker som sitter och försöker tillämpa nya dokumentationsregler, krav på ditten eller till och med på datten, de gör oftast helt galet fel – i brist på kunskap och ovilja att sätta sig in i skolvardagen.

När man har stått på barrikaden så länge som jag, oftast rätt ensam också, är det tungt att kasta in handduken. Faktum är dock att jag insåg att jag är maktlös och vill jag bli nöjd med min tillvaro måste jag lämna den kommunala skolan. Vilket jag också gjorde.

Jag är nu anställd av ett företag, en friskolekoncern. Säga vad man vill om friskolor men det är satans skönt att befinna sig i en organisation som har löst de problem som jag irriterade mig på i kommunen. Det är klart att det finns brister, och kanske är jag ännu för rosenögd för att se dessa, men en sån enkel sak som arbetstiden är inte längre en källa för stress. Inte heller ansvars- eller arbetsbeskrivningsbiten.

En hel hög med tydliga riktlinjer gör mitt jobb så mycket enklare. En sådan är t ex att kommunikation med elevens vårdnadshavare sker på arbetstid och att vi inte får lämna ut våra privata nummer, och givetvis att vårdnadshavarna är tydligt informerade om att det är så det funkar = mindre stress. En annan är att gemensamma beslut följs – av alla. Följer man inte besluten är man på fel arbetsplats. Det ses inte med blida ögon. Det kan tyckas för hårt hållet, men faktum är att organisationen funkar så mycket bättre om alla drar åt samma håll. Inom kommunen fanns det för många motvalsmänniskor, speciellt när det gällde nya pedagogiska grepp eller IT-saker. ”Jag tänker minsann inte använda den nya lärplattformen.” ”Jag tänker minsann inte läsa mina mail varje dag.” ”Jag har gjort så här i tjugo år och det tänker jag fortsätta med.” osv osv. Det blir väldigt svårjobbat för resten.

Som en liten avrundning kan jag säga att mitt jobb fortfarande är ett lärarjobb, men allt som hör det till – men det flyter mycket jämnare.

Funderingar kring …

… allt möjligt faktiskt. I måndags började jag ju som sagt nya jobbet och det är mycket att sätta sig in i. Kul och energigivande samtidigt som hjärnan och kroppen blir asatrött. Jag kör ju på min (och pappas) gamla devis att ”det ordnar sig”. För saker och ting har ju en förmåga att göra det.

Det får mig att reflektera över vissa saker inom skolan. Svensk skola är ju väldigt omdebatterad och kritiserad, i bland med all rätt – eller oftast med all rätt. För skolan har blivit utsatt av reformexperiment som ingenting annat, och vi snälla lärare som vill vara alla till lags har gjort som vi har blivit tillsagda. Vilket förstås inte har gynnat någon, förutom kanske kommunen som har dragit ner elevpengen med åtskilliga tusenlappar med mantrat ”elevminskning”, förstår dock inte varför elevminskningen skulle göra att varje enskild elev helt plötsligt får tiotusen mindre i elevpeng, men, men … Detta har jag redan tjatat om tillräckligt. En sista poäng som dock är värd att upprepas: kommunens spariver och fulspel drabbar ALLA kommunens elever – inte bara kommunens egna skolor eller bara friskolorna. ALLA.

Det som känns skönt med nya jobbet är att det finns ett tänk. Det finns ett koncept som är genomtänkt och beprövat. Man kan som utomstående tycka vad man vill om konceptet, men det är iaf inte ”det får du lösa själv”. Det finns alltid någon att fråga. Det finns alltid någon med hyggliga svar. Kanske inte på min egen skola, men inom koncernen. Det finns stöd. Inget av detta har jag tidigare upplevt i någon större grad. Det är rätt fantastiskt.

Sedan ska man inte gå och tro att lärarjobbet är som en dans på rosor bara man jobbar på en viss skola. Lärarjobbet är tufft. Riktigt tufft. Men nätet runt omkring kan göra att man orkar. Kollegorna och chefen kan göra att man inte kraschar. Jag ser med positivt sinne på det kommande året. Det är mycket värt.

18 av 20

Eftersom jag liksom förra lördagen av någon anledning vaknade klockan sex, roade jag mig med att testa mig själv på högskoleprovets ordförståelsedel. Två ord var jag lite osäker på och tro på sjutton om det inte var just de två orden som jag hade fel på. Det ena var profan och det andra försagd. Nåja, man lär sig något varje dag.

Jag blev lite sugen på att köra testet på mina elever, men å andra sidan är det inte riktigt schysst då det är anpassat för folk som har några fler år på nacken. Vi får väl se. Kanske vi gör det tillsammans på någon mentorstid.

Just nu glider jobbet på rätt bra, trots att vi är inne i utvecklingssamtalstider. Det enda som är lite jobbigt är att rättningsarbetet samlas på hög då all planeringstid är uppbokad av samtal. Mina åttor jobbar med att skriva noveller och då blir jag alltid sugen på att skriva själv, vilken är en stor anledning till att jag satte igång med bearbetningen av För hennes skull. Kanske jag ger mig på att skriva någon ny liten novell också. Jag har ett par idéer som har varit liggande ett tag.

Jag har aldrig trott på konspirationsteorier

… förrän nu.

Jag börjar närma mig 40-årsstrecket och kan nu se tillbaka på livet med en tidsrymd som mer tydligt visar förändringar. Jag har läst om skolan, om välfärdssamhället och om klyftan mellan fattiga och rika, om sjukförsäkringsreformen, och medan jag läser tänker jag att de styrande kan väl inte ha varit så korkade att de inte förutsåg att en del av det här skulle hända efter deras reformer?

Hur kan man till exempel driva igenom kommunaliseringen av skolan och friskolereformen utan att förstå att det leder till segregering, elittänk och nedvärdering av lärares profession? Det måste de ju ha vetat, eller hur? Och om de visste om det, så innebär det att hela grejen var planerad. Det var meningen att det skulle uppstå klyftor mellan skolor. Det var meningen att lärares profession skulle nedvärderas (detta vet vi ju faktiskt eftersom Göran Persson har erkänt det). Det var planen att det skulle uppstå ”svenska” elitskolor och att förortsbarnen inte skulle ha en chans. I min lilla kommun har vi tre friskolor med högstadium och tre kommunala högskolor. När jag pratar med en kollega som jobbar på en av friskolorna säger den att de har två elever med utländsk härkomst på hela skolan. TVÅ. Svenskarna flyr de invandrartäta bostadsorterna – och förstås skolorna. Olustigt.

När reformerna som skolan har genomlidigt under de senaste åren skrevs, så måste de har förutsett detta, men de höll det för sig själva. För inte kan man driva igenom reformer som leder till klyftor i samhället, kunskapsförlust och sämre för de som har det sämst? Jag börjar mer och mer tro att det är en konspiration. Att några tuppar och höns vill bana väg för sin egen avkomma, att de ska ”slippa” befatta sig med invandrare, sociala problem och åka på sin räkmacka genom livet.

Lärarens arbetstid

Det finns fortfarande mycket fördomar och okunskap kring lärarens arbetstid, så jag ska göra ytterligare ett försök att förklara hur det ligger till:

Om vi har ferietjänst (dvs vi är ”lediga” ungefär samma tid som eleverna är lediga), så har vi 45-timmars arbetsvecka. Den tid vi är ”lediga” är alltså inarbetad tid. Dock ska tilläggas att den ”lediga” tiden på höstlov (då vi har lov två dagar – inte fem), sportlov och andra lov läggs ofta på jobb.

35 timmar av den tiden är så kallad ”arbetsplatsförlagd tid”, då måste vi vara på plats på skolan. Ett ”ramschema” över den tiden lämnas in till rektor så att hon/han kan se när vi ska finnas på plats. De övriga 10 timmarna är förtroendetid – då vi har förtroende att på arbetsplatsen eller annan plats arbeta med t ex för- och efterarbete av lektioner (det som i folkmun kallas ”rättning”), egen fortbildning, inläsning av material, vissa föräldrakontakter.

Lärare klagar ofta på att tiden inte räcker till, speciellt inte till att planera bra arbetsområden för att hålla hög nivå på undervisningen. Hur kommer det sig att den inte räcker till? Nedan följer en beräkning som jag har gjort. Alla siffror är förstås genomsnittliga. Vissa veckor går det åt mer tid åt vissa aktiviteter (t ex utvecklingssamtal) då de genomförs under en kortare period. Så:

45 timmar

19,20 timmar – ren undervisning, alltså schemalagda lektioner.

1 timme – rastvakt/matsalsvakt

1 timme – förflyttningstid från och till lektioner, till kopieringsrum etc.

20-30 min/dag dvs 1,20 timmar (lågt räknat) – Frånvarorapportering och avstämning (alltså kolla så att det stämmer för ens mentorselever)

Ca 10 timmar rent pappersarbete (t ex åtgärdsprogram, pedagogiska utredningar eller kartläggningar, skriftliga omdömen,incidentsrapporter, mailkontakt) som inte är direkt kopplat till undervisningen, varierar förstås, men jag har fört anteckningar under terminen och kommit fram till ett genomsnitt på ungefär två timmar per dag, och då har jag betydligt färre skriftliga omdömen att skriva än de flesta av mina kollegor. Jag skriver 140 stycken. Kollegan som sitter mitt emot skriver runt 250 per termin.

5 timmar – konferenser

1 timme – genomsnittlig tid per vecka för övriga möten – klasskonferenser, mentorsträffar, elevkonferens, uppföljningsmöten med föräldrar eller soc, medarbetarsamtal, lönesamtal etc

1 timme per vecka – genomsnittlig tid för utvecklingssamtal (inkl förberedelsetid) beräknat om man har 15 mentorselever. Många har fler än 15 mentorselever.

1 timme (10-20 min per dag) – kopiering av material, inspelning av material som ej finns inläst (till dyslexieleverna), plocka fram laborationsmaterial, slöjdmaterial, böcker etc

Nu är vi uppe i 40 timmar och 40 minuter. Hittills har inte en enda lektion blivit planerad. Inte en enda skrivuppgift rättad. Inte ett enda prov rättat. Inte ett enda arbetsområde har blivit kopplat till kursplanerna och deras mål. Inget bra material har blivit framletat eller genomläst.

Så – då har vi 4 timmar och 20 minuter i veckan på oss att planera bra och kvalitativa arbetsområden till 9 olika grupper: tre grupper i sjuan, både svenska och engelska. Fyra grupper i åttan, både svenska och engelska. Två grupper i nian, bara svenska här (puh!). Samplanering med sina kollegor vore trevligt, och kanske till och med mer effektivt, men som ni ser ovan så är den arbetsplatsförlagda tiden redan förbrukad. Men ojdå! Jag har ju 45 inlämningsuppgifter från åttorna att bedöma och 29 grammatikprov som sjuorna gjorde. Och så har ju niorna tjatat om att de vill ha tillbaka sina noveller (47 st) som de skrev i början på terminen. De hamnade tyvärr under den där utvärderingen som kommunen ville att vi skulle göra. Och så var det egen fortbildning också, dårå …

Hur kommer det sig att tiden inte räcker till?

Kunskapsfattiga vuxna?

Jag läste den här artikeln Surfplatta hot mot barns lärande i DN och tänkte direkt på mina tidigare inlägg om barns och ungdomars läsande, t ex När oron tar fart på allvar och Läsovana vs lässvårigheter och Jag önskar det fanns ett lätt svar.

I artikeln säger pratar professorerna Jonas Linderoth och Monica Rosén om att datorer, surfplattor, tv och mobiler tar upp mycket tid för barn och ungdomar, och att det som oroar inte är det som de möter i den digitala världen utan allt de väljer bort – allt de inte gör. Kreativiteten, läsandet och fantasin blir lidande då allt är serverat på ett silverfat av underhållning. Jag känner igen det väl, både utifrån mina barn och mig själv. Jag spelar också spel och ibland kommer jag på mig själv med att ha suttit hela förmiddagen framför datorn och inte fått något annat gjort. Varken läsande, städande eller annat som jag faktiskt skulle behöva göra. Det lustiga är att det finns en så enkel lösning mot problemet – begränsa tiden. Och ändå ser vi hur läsförståelsen rasar hos ungdomarna.

”Nyckeln till allt lärande är att förstå vad man läser.”

”Det är en klyscha, men att ha tråkigt är all kreativitets fader och moder.”

”Elektroniskt umgänge skiljer sig från umgänge i verkligheten.”

Det får mig att fundera över hur framtiden kommer att se ut, speciellt när kommunen lägger allt mindre pengar på skolan (min egen kommun ligger numera ungefär 6000 kr/elev/år under riksgenomsnittet, 10 000 kr/elev/år mindre än för fem år sedan – man kan säga att det motsvarar all litteratur och alla läromedel och material såsom byggmaterial på slöjden, idrottsredskap, bildmaterial osv som den eleven skulle ha fått i skolan under ett år, samt en hel del lärartimmar förstås). Om vi använder de senaste tio åren för att förutspå skulle jag säga, fler skilsmässor, fler elever som inte når målen, fler elever som går om årskurser, fler vuxna som har bristande kunskaper och bristande läsförmåga. MEN jag HOPPAS verkligen inte det! Vi måste vända båten!

Visuellt hjälpmedel

De som känner mig, eller en lärare över huvud taget, har säkert någon gång hört oss klaga över den ökade arbetsbördan. Något konkret och handfast blir det sällan, därför ska jag göra ett försök att så specifikt som möjligt beskriva den ökade arbetsbördan utifrån två tidpunkter. År 2007 och år 2012. Idag valde jag att beskriva situationen visuellt. Här kommer bilden:

För en oinvigd kommer här en förklaring: För varje elev som inte når godkänt (alltså E) i ett eller flera ämnen måste ett åtgärdsprogram utformas. Det är rektor som ansvarar för att ett åtgärdsprogram upprättas, men han/hon kan delegera detta till t ex mentor/klassföreståndare, detta sker i 99% av fallen.

2007 var dokumentationen som ingår i ett åtgärdsprogram två papper. Idag är det åtta papper som ska fyllas i – per elev. Observera att på inget av dessa papper får det stå vad eleven ansvarar för och ska göra, utan det enda vi får skriva är vad skolan ska göra och ansvarar för, för att eleven ska nå godkänt. Eventuellt kan man göra en överenskommelse med hemmet t ex ”att göra läxorna”. I en ”normal” klass kanske det finns två-fem elever med åtgärdsprogram. I en ”svag” klass kan det finnas femton eller i princip alla elever i klassen. Arbetsbördan för läraren kan alltså skilja sig rejält från en klass till en annan. Det är ju bara att räkna – säg en klass på 28 elever, varav en tredjedel har åtgärdsprogram (inte en orimlig siffra alls). Det är 72 papper som mentorn ska fylla i – 72 papper som ska innehålla rätt formuleringar, långsiktiga och kortsiktiga mål, och helst något vettigt över huvud taget. Men vi är inte klara där. Sedan ska möte med vårdnadshavare bokas in – och det får inte ske samtidigt som utvecklingssamtalet, nej, det måste vara ett till möte och sedan ett möte till för att följa upp åtgärdsprogrammet.

I Finland, som för övrigt hyllas som skolland, hålls bara möten med de elever och vårdnadshavare som är i behov av att träffas. Utvecklingssamtal är frivilligt. Det skulle för t ex mig innebära ungefär 11 klocktimmar som jag skulle kunna lägga på t ex att planera undervisningen och följa upp de elever i behov av särskilt stöd. Och faktiskt kunna skriva det som åtgärd på dessa åtgärdsprogram.

Varför känner man sig helt plötsligt nere?

Det var tungt att landa hemma idag. Efter en dag med föräldrasamtal, åtgärdsprogramsutvärdering, pedagogiska kartläggningar, EK (elevkonferens med rektor, föräldrar och kurator) som toppades med klasskonferenser där vi diskuterade vilka pedagogiska utmaningar vi möter varje dag, så är man rätt tung.

Jag brukar säga att om politikerna visste vilka individer som rör sig bakom de siffror som de stirrar sig blinda på skulle de inte hålla på och tjafsa om ”hålla budget till varje pris” eller om måluppfyllelse.

Här följer en generell uppräkning av några saker jag har stött på som lärare under mina åtta verksamma år (och tro mig – detta är toppen på isberget): När lärarna i skolan är de enda nyktra vuxna en elev träffar på en vecka, när pappa blev dödad i Irak och man flydde med en plastpåse av ägodelar över bergen, när mamma inte har råd med gympaskor eller någon middag, när man har fått alla stämplar man kan få i pannan (dyslexi, ADHD, motoriska svårigheter, svagbegåvad etc), när man får stryk hemma när man öppnar munnen, när man inte förstår vad lärarna eller kamraterna pratar om eller när ”kompisarna” vänder ryggen åt en varje gång man närmar sig, då är det inte lätt i livet.

Det är inte så underligt att man som lärare känner sig nedstämd emellanåt. Sånt jag kan påverka – klassrummet, undervisningssättet, pedagogiken och ledarskapet – det är inte det som tynger vardagen i skolan, det är allt det jag INTE kan påverka, hur många soc-anmälningar jag än lämnar in.

Härliga ungar

Nu har jag träffat alla de 120 elever som jag kommer att undervisa den här terminen och det känns riktigt bra. Härliga ungar som är hövliga och glada och nyfikna. Det är för att dessa ska få en så bra skolgång som möjligt som man blir lärare.

Då jag är en kreativ person börjar det genast snurra idéer i huvudet om vad eleverna skulle kunna tänkas tycka vara intressant, vad jag själv tycker är intressant och vilka ingångar det finns till nyfikenheten och motivationen. Det är inte alltid kul att gå i skolan, men om det ibland är jättekul så väger det upp mot det tråkiga.

Det roligaste denna vecka var när jag träffade de nya sjuorna och jag berättade att jag skriver och ger ut böcker. Det gnistrade allt till lite i deras ögon. Som vanligt blir första frågan: ”Är du rik?”, vilken jag förstås måste svara nej på. Men sedan bad de mig berätta om böckerna. Dessutom lånade flera av mina åttor böckerna i biblioteket när vi var där. Tänk om fler bibliotek kunde förstå hur populära de kan bli 😉

Partytime

Eleverna har lämnat skeppet och den stora städ- och partyveckan har tagit vid. I år byter jag arbetsrum igen (eget val) och det är ju en hel del att röja. Klassrummet måste också göras i ordning då skolan ofta hyrs ut under sommaren, t ex till idrottsföreningar. Städning var nog inte det första jag tänkte när jag sökte till lärare, men det är betydligt mer städning än man kan tro, även under terminerna.

Allt detta måste ju lättas upp med mycket skratt och fest, så det ser vi till att få in också. Måndagskvällen hade vi arbetslagsmiddag, i dag blir det bilrally och personalfest. Kul, kul, kul! Vi har något alldeles speciellt planerat för våra kollegor när de kommer ner till festen. Hihihi.