I stormarna kring skolan far vi lärare omkring som vantar och väntar på nästa ”reform”. För medicinen som ska fixa skolan tycks alla ha och vilja ge – alla utom kommunerna som håller i pengarna.
Som lärare har jag givetvis många idéer och tankar kring hur kunskapsutvecklingen och måluppfyllelsen ska kunna höjas, men kort sagt är jag trött på att tala för döva öron. I de tio år jag har jobbat som lärare har jag varit aktiv i skoldebatten – jag verkligen försökt att förändra. Speciellt på kommunal nivå eftersom det var i den kommunala skolan jag arbetade och det var de politikerna som mer direkt styrde över vår skolvardag. För Björklund till trots så påverkar han inte vårt arbete så värst mycket. För de byråkrater, tjänstemän och kommunpolitiker som sitter och försöker tillämpa nya dokumentationsregler, krav på ditten eller till och med på datten, de gör oftast helt galet fel – i brist på kunskap och ovilja att sätta sig in i skolvardagen.
När man har stått på barrikaden så länge som jag, oftast rätt ensam också, är det tungt att kasta in handduken. Faktum är dock att jag insåg att jag är maktlös och vill jag bli nöjd med min tillvaro måste jag lämna den kommunala skolan. Vilket jag också gjorde.
Jag är nu anställd av ett företag, en friskolekoncern. Säga vad man vill om friskolor men det är satans skönt att befinna sig i en organisation som har löst de problem som jag irriterade mig på i kommunen. Det är klart att det finns brister, och kanske är jag ännu för rosenögd för att se dessa, men en sån enkel sak som arbetstiden är inte längre en källa för stress. Inte heller ansvars- eller arbetsbeskrivningsbiten.
En hel hög med tydliga riktlinjer gör mitt jobb så mycket enklare. En sådan är t ex att kommunikation med elevens vårdnadshavare sker på arbetstid och att vi inte får lämna ut våra privata nummer, och givetvis att vårdnadshavarna är tydligt informerade om att det är så det funkar = mindre stress. En annan är att gemensamma beslut följs – av alla. Följer man inte besluten är man på fel arbetsplats. Det ses inte med blida ögon. Det kan tyckas för hårt hållet, men faktum är att organisationen funkar så mycket bättre om alla drar åt samma håll. Inom kommunen fanns det för många motvalsmänniskor, speciellt när det gällde nya pedagogiska grepp eller IT-saker. ”Jag tänker minsann inte använda den nya lärplattformen.” ”Jag tänker minsann inte läsa mina mail varje dag.” ”Jag har gjort så här i tjugo år och det tänker jag fortsätta med.” osv osv. Det blir väldigt svårjobbat för resten.
Som en liten avrundning kan jag säga att mitt jobb fortfarande är ett lärarjobb, men allt som hör det till – men det flyter mycket jämnare.
undrentideforlag.com 