Skolan och biblioteken

Idag var jag på en kick-off för ”läslyftet” som är ett samarbete mellan skolorna och biblioteken (alltså Bildningsförvaltningen och Kulturförvaltningen). Det ligger ju rätt i tiden med alla artiklar om dålig läsförmåga och fattigt språk som har cirkulerat på sistone. Jag skrev om detta på min gamla blogg för första gången år 2007. Det är ett tag sedan. De elever som gick i nian då är de som Hanna Enefalk och co möter på universiteten idag.

Den bistra sanningen är ju att ”vi läser för lite”. Ungdomar läser för lite – och det de oftast läser är för dålig svenska (facebook, bloggar, tvittrar, etc). För att ett barn ska klara sig hyfsat i skolan och på gymnasiet behöver de lära sig ungefär 2000 nya ord per år. Bara på de tio åren jag har arbetat i skolan, har textmängden minskat. Jag har förstås inga bevis på det annat än att läromedlen är tunnare, speciellt läromedlen i SO och NO, men även i svenska. Något som däremot är bevisat är att även media har smalnat av. Första sidan på Svenska dagbladet har 6000 färre ord nu än för tjugo år sedan. Det är inte bara lärarnas fel. ”Vi läser för lite.”

De chefer och kommunpolitiker som höll vackra tal under kick-offen är ambitiösa. ”Vi ska vända trenden.” Och med ”vi” menar de förstås ”ni”. Det finns mycket bra i detta projekt. Vi får en bibliotekarie som ska arbeta på skolan 15 timmar i veckan. Vi får pengar ur en central budget för att kunna köpa in böcker (ca 450 kr/elev/år).

Men det som glömdes bort i de fina talen är det här:

  1. Skolpengen för varje elev i kommunen de senaste tre åren har minskats med ungefär 8000 kronor. Det är jättemånga böcker. Det är också lärarhuvuden som skulle kunna stödja, vägleda och undervisa eleven.
  2. Skolbibliotekens budget innan detta projekt har knaprats på i åratal då ”det inte finns pengar”. Till vårt bibliotek lyckades jag tjata mig till femtusen kronor förra året för att kunna köpa in lite nytt att ställa upp bland allt gammalt. På vår skola har alltså bibliotekets budget skurits från runt 50 000 kr till 5000 kr per år. De flesta skolbibliotek är ruskigt gammalmodiga. Det skulle behövas en ordentlig injektion.
  3. Vi hade fyra speciallärare med speciell träning i läsinlärning och lästräning. Nu har vi en – på 400 elever. 10% av eleverna har läs- och skrivsvårigheter eller språkstörningar. Vi har en speciallärare. Varför? Ryms inte mer i budget. Det ligger på ”alla” lärare att arbeta språkutvecklande – och ja, det ska det göra. Men många elever behöver riktat stöd.
  4. De låga lönerna och de urusla arbetsförhållandena får kompetenta och duktiga lärare att fly från yrket. Få söker sig till utbildningarna och behovet är snart skriande stort. Kommer detta i sin tur att generera duktiga läsare och kompetent ungdom – nej.

Språkproblemen beror bland annat på att kommunerna har misskött och misshandlat den svenska skolan i åratal. Jag gillar initiativet med ”läslyftet”, men faktum är att problemet med språkfattiga ungdomar och barn är så djupgående att ett ”projekt” blir lite sorgligt.

Kampen mot texten

Jag har aldrig kämpat med en text eller ett romanprojekt så som jag kämpade med De två odjuren. Det finns flera anledningar till detta.

För det första blev jag ombedd att skriva boken av mitt förlag och andra som ville veta hur det gick för Edwin och Isabell. Förstå mig rätt, jag är glad att jag blev ombedd, annars hade jag inte kommit så långt som jag har idag, varken med De två odjuren eller något av de andra projekten. Men jag hade ingen klar idé att utgå ifrån och det var jobbigt att komma igång. Den enda utgångspunkten jag hade var ett stycke ur bibeln där två odjur drabbar samman och slåss till döden (som heter just ”de två odjuren”, precis efter ”kvinnan och draken” som finns med i Eldfloder).

För det andra ville jag att berättelsen skulle kunna fungera helt fristående från Eldfloder. Ingen ska känna sig tvingad att läsa flera böcker bara för att förstå handlingen. Detta har jag lyckats med (till slut) *stolt*.

För det tredje så hade jag stora problem med strukturen när jag hade kommit så långt att jag fått ner en grundstory. Det var många personer, många parallella handlingar och jag visste inte var jag skulle lägga tyngdpunkten. Efter min första testläsare hade gått igenom manuset så strök jag ut två karaktärer helt. De finns inte med längre. Jag har även flyttat runt kapitel som aldrig förr. De har farit fram och tillbaka, runt och ut och in. Det var en väldigt jobbig process för det kändes inte som om jag hade koll alls. Det var verkligen ”kill your darlings” på högsta nivå.

Till sist fick jag problem med slutet. Jag hade allt klart i huvudet, men lyckades inte riktigt förmedla det till läsaren. Det hela avslutades med ännu en omskrivning och nästan 70 sidor extra text – och förstås ett nytt slut som öppnade upp för den tredje boken.

Det är smärtsamt och roligt att skriva en bok, men så här smärtsamt hoppas jag att det aldrig blir igen.

Och precis idag så skriver SvD om ”den svåra andra boken”, så passande, indeed.