(en favorit från gamla bloggen, skrivet aug 2010, nu i repris för att INGENTING har förändrats sedan jag skrev det inlägget.)

En dag fick jag för mig att jag ville bygga om min altan. Jag ringde en snickare och han kom hem till mig för att diskutera arbetet. Vi kom fram till en tidsplan och hur mycket jag skulle göra själv, samt hur mycket han skulle göra.

Sedan kom dagen för arbetet. Snickaren dök upp på min trapp och jag visade honom till platsen för byggnationen. Han tittade länge på marken och sedan skakade han på huvudet.

”Är något fel?” frågade jag.

”Nej då, nej då, jag vet precis hur jag ska göra. Det är bara det att min kollega har verktygslådan idag, så det blir lite svårt att börja.”

Jag trodde verkligen inte mina öron! Vad sa han egentligen?

”Vad menar du? Har du inga verktyg?”

”Jodå, jag har verktyg och jag vet precis hur man bygger en altan, men jag och min kollega måste dela på verktygen för det finns inte så mycket pengar i företaget. Så just idag har jag inga verktyg.”

”Men detta är väl inte riktigt klokt”, sade jag. ”Om ni driver ett byggföretag måste ni väl ha grejer så att ni faktiskt kan bygga det ni är anlitade för att bygga.”

”Jo, jag vet. Men nu är det ju kristider och bra verktyg är dyra. Men jag skulle kunna tala om för dig precis hur jag hade tänkt göra – hur jag skulle ha gjort om jag hade haft rätt verktyg.”

”Men det hjälper ju inte mig, jag står ju fortfarande här utan altan!”

”Ja, jag är ledsen, men imorgon kanske jag kan få låna verktygslådan av min kollega – så då kan jag bygga lite här hos dig. Det låter väl bra!”

Suck, jag visste faktiskt inte vad jag skulle ta mig till, men då kom jag att tänka på mitt eget arbete som lärare i grundskolan och se på fan – jag befinner mig ju faktiskt i precis samma situation som den stackars snickaren.

När jag ska arbeta med de uppgifter som är ålagda mig så får jag ha en faslig tur om jag eller eleverna hittar en ledig dator. Ibland får jag eller eleverna vänta till nästa dag, eller nästa vecka, och därmed blir inte arbetet gjort så som jag hade tänkt mig, men jag kan ju tala om för eleverna hur vi skulle kunna arbeta om vi hade haft rätt verktyg. Jag kan ju berätta för mina elever med dyslexi hur jag hade tänkt att de kunde arbeta och lära sig saker om vi hade haft verktyg.

Det mest intressanta är att det ingår i våra arbetsuppgifter att utföra vissa administrativa uppgifter via datorn, att alla elever ska bli godkända, att undervisa på ett kreativt, nytänkande och pedagogiskt sätt och att hjälpa elever i behov av särskilt stöd – elever som är beroende av att kunna skriva på dator, lyssna på inläst material eller använda pedagogiska dataprogram. Allt detta medan vi delar på verktygen som är tänkta att vi ska använda. Tänk om vi bara hade en lärobok eller en penna i klassrummet. ”Får jag låna pennan idag? – Nej, jag måste tyvärr ha den, men du kan få den imorgon.” Undrar om politikerna och tjänstemännen i kommunen måste dela en dator på tre-fyra personer? Skulle inte tro det.