Första riktiga veckan

Så den första ”riktiga” veckan i skolan avklarad, alltså en vecka enligt ordinarie schema och utan några lovdagar. Det märks direkt av hemma när lärarjobbet sätter fart på allvar. Tröttheten tar över och jag har inte ägnat så värst mycket tid till förlagsarbete denna vecka. Nu vet ju jag att tröttheten inte är bestående. Redan idag har jag satt mig ner med förlagsarbete och njuter av att gräva ner mig i texter igen.

Det är alltid tufft att ställa om hjärnan efter semester, och i år hade jag j semester även vid jul. Alltså inte ferie som de flesta lärare har. Efter arbetsplatsbytet har jag semestertjänst, vilket faktiskt känns väldigt bra eftersom gränsen mellan jobb och ledighet blir mycket tydligare. Såg flera statusuppdateringar på facebook av gamla kollegor som satt med rättningsjobb, betygssättning, omdömesskrivning eller annat. Usch, säger jag bara. Det värsta är att kommunen förutsätter att folk jobbar på sina lediga dagar, annars går inte ekonomin i hop. Alltså om de var tvungna att betala för faktisk arbetad tid. Skrämmande.

Nåja, nu ska jag läsa och åter läsa. Det blir både avslappnande och kul! 

Jag har aldrig trott på konspirationsteorier

… förrän nu.

Jag börjar närma mig 40-årsstrecket och kan nu se tillbaka på livet med en tidsrymd som mer tydligt visar förändringar. Jag har läst om skolan, om välfärdssamhället och om klyftan mellan fattiga och rika, om sjukförsäkringsreformen, och medan jag läser tänker jag att de styrande kan väl inte ha varit så korkade att de inte förutsåg att en del av det här skulle hända efter deras reformer?

Hur kan man till exempel driva igenom kommunaliseringen av skolan och friskolereformen utan att förstå att det leder till segregering, elittänk och nedvärdering av lärares profession? Det måste de ju ha vetat, eller hur? Och om de visste om det, så innebär det att hela grejen var planerad. Det var meningen att det skulle uppstå klyftor mellan skolor. Det var meningen att lärares profession skulle nedvärderas (detta vet vi ju faktiskt eftersom Göran Persson har erkänt det). Det var planen att det skulle uppstå ”svenska” elitskolor och att förortsbarnen inte skulle ha en chans. I min lilla kommun har vi tre friskolor med högstadium och tre kommunala högskolor. När jag pratar med en kollega som jobbar på en av friskolorna säger den att de har två elever med utländsk härkomst på hela skolan. TVÅ. Svenskarna flyr de invandrartäta bostadsorterna – och förstås skolorna. Olustigt.

När reformerna som skolan har genomlidigt under de senaste åren skrevs, så måste de har förutsett detta, men de höll det för sig själva. För inte kan man driva igenom reformer som leder till klyftor i samhället, kunskapsförlust och sämre för de som har det sämst? Jag börjar mer och mer tro att det är en konspiration. Att några tuppar och höns vill bana väg för sin egen avkomma, att de ska ”slippa” befatta sig med invandrare, sociala problem och åka på sin räkmacka genom livet.

En underlig inställning till arbete

(en favorit från gamla bloggen, skrivet aug 2010, nu i repris för att INGENTING har förändrats sedan jag skrev det inlägget.)

En dag fick jag för mig att jag ville bygga om min altan. Jag ringde en snickare och han kom hem till mig för att diskutera arbetet. Vi kom fram till en tidsplan och hur mycket jag skulle göra själv, samt hur mycket han skulle göra.

Sedan kom dagen för arbetet. Snickaren dök upp på min trapp och jag visade honom till platsen för byggnationen. Han tittade länge på marken och sedan skakade han på huvudet.

”Är något fel?” frågade jag.

”Nej då, nej då, jag vet precis hur jag ska göra. Det är bara det att min kollega har verktygslådan idag, så det blir lite svårt att börja.”

Jag trodde verkligen inte mina öron! Vad sa han egentligen?

”Vad menar du? Har du inga verktyg?”

”Jodå, jag har verktyg och jag vet precis hur man bygger en altan, men jag och min kollega måste dela på verktygen för det finns inte så mycket pengar i företaget. Så just idag har jag inga verktyg.”

”Men detta är väl inte riktigt klokt”, sade jag. ”Om ni driver ett byggföretag måste ni väl ha grejer så att ni faktiskt kan bygga det ni är anlitade för att bygga.”

”Jo, jag vet. Men nu är det ju kristider och bra verktyg är dyra. Men jag skulle kunna tala om för dig precis hur jag hade tänkt göra – hur jag skulle ha gjort om jag hade haft rätt verktyg.”

”Men det hjälper ju inte mig, jag står ju fortfarande här utan altan!”

”Ja, jag är ledsen, men imorgon kanske jag kan få låna verktygslådan av min kollega – så då kan jag bygga lite här hos dig. Det låter väl bra!”

Suck, jag visste faktiskt inte vad jag skulle ta mig till, men då kom jag att tänka på mitt eget arbete som lärare i grundskolan och se på fan – jag befinner mig ju faktiskt i precis samma situation som den stackars snickaren.

När jag ska arbeta med de uppgifter som är ålagda mig så får jag ha en faslig tur om jag eller eleverna hittar en ledig dator. Ibland får jag eller eleverna vänta till nästa dag, eller nästa vecka, och därmed blir inte arbetet gjort så som jag hade tänkt mig, men jag kan ju tala om för eleverna hur vi skulle kunna arbeta om vi hade haft rätt verktyg. Jag kan ju berätta för mina elever med dyslexi hur jag hade tänkt att de kunde arbeta och lära sig saker om vi hade haft verktyg.

Det mest intressanta är att det ingår i våra arbetsuppgifter att utföra vissa administrativa uppgifter via datorn, att alla elever ska bli godkända, att undervisa på ett kreativt, nytänkande och pedagogiskt sätt och att hjälpa elever i behov av särskilt stöd – elever som är beroende av att kunna skriva på dator, lyssna på inläst material eller använda pedagogiska dataprogram. Allt detta medan vi delar på verktygen som är tänkta att vi ska använda. Tänk om vi bara hade en lärobok eller en penna i klassrummet. ”Får jag låna pennan idag? – Nej, jag måste tyvärr ha den, men du kan få den imorgon.” Undrar om politikerna och tjänstemännen i kommunen måste dela en dator på tre-fyra personer? Skulle inte tro det.