Men, oj, vad jag är trött på nej-sägare. Det riktigt gör ont i kroppen av alla ”hm, nej, det går inte” eller ”det skulle aldrig funka” som jag stöter på varje dag. Vad är det för fel att testa? Varför är ”Hm, nej, det funkade visst inte” så himla farligt?

Jag menar inte att man laga saker som fungerar, utan att faktiskt laga saker som inte fungerar – inte alls faktiskt. Jo, jag pratar till exempel om dataparken på grundskolan där jag arbetar. Nu är det risk för att jag blir bitter, men man blir lätt bitter när man inser att slaget är förlorat, att mina år av kamp inte har gett ett skit och att ingen politiker eller tjänsteman faktiskt bryr sig – samtidigt som hela gymnasieskolan har fått nya MacBooks, både lärare och elever.

Vi hade gjort en beställning på åtta nya bärbara datorer för att täcka det akuta behovet för några elever med läs- och skrivsvårigheter (både dyslexi och motoriska problem). Elevhälsan, de som utreder elever, har rekommenderat att dessa elever behöver arbeta på dator. De har också sagt att tilläggsbeloppet som de delar ut kan gå till att köpa in datorer – vilket vi då gjorde. Men – den beställningen satte Bildningsförvaltningen stopp för och tog tillbaka, för ”det går ju inte”.

”Varför går det inte?” frågade jag då självklart och då kom en radda dumma påståenden förtäckta till frågor: Vem skulle stå för supporten? (jo, jag eller dataansvarige på skolan) Vem kollar licenser? (hm, vi har kommunlicens på alla program som inte är gratisprogram). Vad händer om eleven byter skola? (inom kommunen – datorn följer med. Friskola – datorn lämnas tillbaka.) etc. etc.

Det skulle funka. Av någon anledning så funkar det att 3000 gymnasieungdomar har en egen MacBook. Varför skulle det INTE funka att åtta elever på grundskolan har en bärbar dator för att nå målen i ämnena? Men, shit, säger jag bara.