Det är så fruktansvärt lite att göra så här i slutet av terminen. Skrivbordet är tomt. Högarna med rättningsmaterial lyser med sin frånvaro. Inga elever kommer och ber om hjälp eller extra stöttning. Vi har inga roliga papper att fylla i. Inte ens betyg ska vi sätta – inte på någon, inte en enda elev ska bedömas, hjälpas, stöttas, tröstas eller utvecklas så här i slutet på terminen. Nej, hur skulle det se ut?

Några konflikter finns det inte heller att lösa. Vi som har så mycket tid till samtal, både med elever och föräldrar och sen är alla helt plötsligt bara sams och kastar upp blomblad i korridorerna. Peace and löve för hela köret, liksom. Alla kramas. Alla är med.

Jag brukar ta en tupplur i fåtöljen på förmiddagen och en på eftermiddagen – bara för säkerhets skull. Jag vill ju inte vara trött när jag kommer hem och ska göra ingenting. Väskan är så lätt nu för tiden. Av någon anledning sa rektorn att vi inte behövde bry oss om att rätta alla ämnesprov i svenska, matematik och engelska. Äsch, släng dem på majbrasan, sa han bara. Koldioxid har ingen dött av.

Hur kan det vara så lugnt? Får vi ha det så här? Nej – tydligen inte, tycker tjänstemännen och politikerna i vår kommun. Vi ska få äran att sitta i workshops. Vi ska ägna tid till att  diskutera en vision som är pålagd oss uppifrån och ett tema är det mest krystade som någonsin har klämts ur en tjäntemannakäft. Vi ska diskutera och utföra marknadsföringen av kommunens skolor. Någon har bestämt det. För vi har ju inget att göra.