Läsförståelsen igen

Som svensklärare slås jag av, faktiskt dagligen, att läsning är så fruktansvärt lågprioriterat bland dagens unga. Det finns förstås undantag, som alltid, men jag tycker mig ändå se att det blir fler och fler som befinner sig i ”jag läser aldrig böcker”-facket.

Det hela gör mig lite nedstämd, då jag undrar hur t ex demokratin kommer att se ut framöver med en minskade del läsande befolkning. För jag tycker mig också kunna se att de ungdomar som läser lite eller inget, har mycket sämre kritisk förmåga än de som läser. Visst kan man lyssna på politikers svada, men om man inte är kritisk mot information, då köper man ju liksom vad som helst. Om och om igen har vi diskussioner och uppgifter kring källkritik, hur man beter sig på nätet, vilka risker det finns med sociala media osv. Och rent teoretiskt så vet eleverna den rätta vägen, vad man ska eller inte ska göra, men när de går ut från klassrummet är i princip det första de gör är att ta en anknäbbsbild på sig själv och lägger ut på instagram med texten ”Gilla om du tycker att jag är snygg.” eller något liknande.

Nu börjar jag svamla lite grann, känner jag, men detta är viktiga frågor för mig. Jag har själv ett ”nätliv”, och har fått lära mig den hårda vägen vad man inte bör skriva eller lägga ut. Känns tråkigt om hela den unga befolkningen idag också måste lära sig den hårda vägen.

Tillbaka till läsförståelse: Vad betyder det att läsa en bok? Varför är det så satans viktigt? Man kan ju läsa på facebook, man kan läsa bloggar eller Aftonbladet. Ja, det kan man. Men som med allt annat så kommer utveckling när man stöter på något svårt, inte när man alltid tar den lättaste vägen. Facebookuppdateringar, bloggar (iaf de som fjortonåringar vanligtvis läser) och Aftonbladet innehåller ingen utmaning. Ingen bredd och inget motstånd. Ska vi bli en samling ordfattiga glidare, allihop? (Eller majoriteten iaf)

Jag önskar det fanns något enkelt sätt att väcka lusten för läsning, men vi får nog fortsätta kämpa i motvind. Den vanligaste kommentaren jag får från elever är: ”Måste vi ha svenska i skolan? Jag kan ju redan svenska.” Då svarar jag: ”Vad bra, då kommer den här uppgiften att gå jättefort och lätt. Det är bara att sätta igång.” Och får oftast svaret: ”Men det är ju så svåååååååårt!” No shit Sherlock?

18 av 20

Eftersom jag liksom förra lördagen av någon anledning vaknade klockan sex, roade jag mig med att testa mig själv på högskoleprovets ordförståelsedel. Två ord var jag lite osäker på och tro på sjutton om det inte var just de två orden som jag hade fel på. Det ena var profan och det andra försagd. Nåja, man lär sig något varje dag.

Jag blev lite sugen på att köra testet på mina elever, men å andra sidan är det inte riktigt schysst då det är anpassat för folk som har några fler år på nacken. Vi får väl se. Kanske vi gör det tillsammans på någon mentorstid.

Just nu glider jobbet på rätt bra, trots att vi är inne i utvecklingssamtalstider. Det enda som är lite jobbigt är att rättningsarbetet samlas på hög då all planeringstid är uppbokad av samtal. Mina åttor jobbar med att skriva noveller och då blir jag alltid sugen på att skriva själv, vilken är en stor anledning till att jag satte igång med bearbetningen av För hennes skull. Kanske jag ger mig på att skriva någon ny liten novell också. Jag har ett par idéer som har varit liggande ett tag.

Är det något jag inte har gjort?

Mycket att stå i under Nationella prov-tider och det känns som om något ligger och skvalpar i bakhuvudet hela tiden. Har jag gjort det? Har jag glömt något? Behöver jag kolla upp det? etc.

Jag försöker samtidigt tänka att jag inte kan rå för om det brister någonstans. Det är mänskligt att fela och med kollegor som är sjukskrivna så är vi smärtsamt underbemannade på jobbet. Det är ju inte så att det bara är att slänga in en vikare så fixar sig allt.

Nu ligger jag i soffan och imorgon är det dags igen: muntliga delen av ämnesprovet i svenska. Planeringen har inte gått så som jag har tänkt, men det är å andra sidan första gången som vi gör provet i den här formen (som har ändrats sedan tidigare år). Wish me and the students good luck!

Fler siffror angående lärarens arbetstid

Då jag har jullov så passade jag på att jobba lite idag. Har ju som sagt en hel del prov och inlämningsuppgifter att gå igenom. Jag tog tid.

Hittills:

1 grammatikprov på fyra A4-sidor  tog mig 4 minuter att rätta och räkna ihop poängen (basgrammatik, fill-the-gap-meningar samt översättningsmeningar, och med hjälp av ett facit vid sidan om). Multiplicera det med 29 (som är det antal elever jag har i den klassen). Då får vi 116 minuter (dvs ungefär 2 timmar). Hade jag haft 22 elever, så som jag hade när jag började arbeta som lärare, hade samma jobb tagit 88 minuter, alltså ungefär 1,5 timmar. Våra kommunpolitiker och SKL säger ”Klasstorleken spelar ingen roll”.

Idag har jag varje vecka 42 elever fler än för fem år sedan. ”Klasstorleken spelar ingen roll?” Jo, det gör den. Den påverkar i allra högsta grad lärarens arbetstid. Arbetstiden påverkar vilken kvalité vi kan upprätthålla på undervisningen, och de uppgifter eleverna får. Jag funderar på att korta ner mina prov för att hinna med att rätta dem. Är det rätt väg att gå?

Inlämningsuppgift – en filmanalys utifrån en mall. Det ska finnas med exempel och reflektioner kopplade till filmen, omvärlden och egna erfarenheter. Alla viktiga delar i svenskundervisningen och kräver noggrann bedömning, dels för att kunna ge feedback till eleverna så att de kan lyckas ännu bättre nästa gång, dels för att bedömningen självklart ska stämma överens med kunskapskraven. Eleverna skulle skriva 1-2 A4-sidor (dataskriven).

1 uppgift – läsning, bedömning och feedback – tar mig ungefär 10 minuter om jag är jäkligt effektiv och använder en färdig matris för bedömningen. Jag är också en snabb läsare. Multiplicera det med 27, som är antalet elever i den klassen. Det blir 270 minuter. Fyra och en halv timme. All tid jag har per vecka för det jag pratade om i mitt förra inlägg (planering, fortbildning, inläsningstid, rättning, bedömning, hitta material etc).

Och då har jag inte gått på toa.

4,5 timmar. 27 elevers inlämningsuppgifter. Jag har 111 elever till. För fem år sedan skulle samma jobb ha tagit tre och en halv timme, ganska mycket det också. Storleken på klasserna spelar tydligen ingen roll.

Lärarens arbetstid

Det finns fortfarande mycket fördomar och okunskap kring lärarens arbetstid, så jag ska göra ytterligare ett försök att förklara hur det ligger till:

Om vi har ferietjänst (dvs vi är ”lediga” ungefär samma tid som eleverna är lediga), så har vi 45-timmars arbetsvecka. Den tid vi är ”lediga” är alltså inarbetad tid. Dock ska tilläggas att den ”lediga” tiden på höstlov (då vi har lov två dagar – inte fem), sportlov och andra lov läggs ofta på jobb.

35 timmar av den tiden är så kallad ”arbetsplatsförlagd tid”, då måste vi vara på plats på skolan. Ett ”ramschema” över den tiden lämnas in till rektor så att hon/han kan se när vi ska finnas på plats. De övriga 10 timmarna är förtroendetid – då vi har förtroende att på arbetsplatsen eller annan plats arbeta med t ex för- och efterarbete av lektioner (det som i folkmun kallas ”rättning”), egen fortbildning, inläsning av material, vissa föräldrakontakter.

Lärare klagar ofta på att tiden inte räcker till, speciellt inte till att planera bra arbetsområden för att hålla hög nivå på undervisningen. Hur kommer det sig att den inte räcker till? Nedan följer en beräkning som jag har gjort. Alla siffror är förstås genomsnittliga. Vissa veckor går det åt mer tid åt vissa aktiviteter (t ex utvecklingssamtal) då de genomförs under en kortare period. Så:

45 timmar

19,20 timmar – ren undervisning, alltså schemalagda lektioner.

1 timme – rastvakt/matsalsvakt

1 timme – förflyttningstid från och till lektioner, till kopieringsrum etc.

20-30 min/dag dvs 1,20 timmar (lågt räknat) – Frånvarorapportering och avstämning (alltså kolla så att det stämmer för ens mentorselever)

Ca 10 timmar rent pappersarbete (t ex åtgärdsprogram, pedagogiska utredningar eller kartläggningar, skriftliga omdömen,incidentsrapporter, mailkontakt) som inte är direkt kopplat till undervisningen, varierar förstås, men jag har fört anteckningar under terminen och kommit fram till ett genomsnitt på ungefär två timmar per dag, och då har jag betydligt färre skriftliga omdömen att skriva än de flesta av mina kollegor. Jag skriver 140 stycken. Kollegan som sitter mitt emot skriver runt 250 per termin.

5 timmar – konferenser

1 timme – genomsnittlig tid per vecka för övriga möten – klasskonferenser, mentorsträffar, elevkonferens, uppföljningsmöten med föräldrar eller soc, medarbetarsamtal, lönesamtal etc

1 timme per vecka – genomsnittlig tid för utvecklingssamtal (inkl förberedelsetid) beräknat om man har 15 mentorselever. Många har fler än 15 mentorselever.

1 timme (10-20 min per dag) – kopiering av material, inspelning av material som ej finns inläst (till dyslexieleverna), plocka fram laborationsmaterial, slöjdmaterial, böcker etc

Nu är vi uppe i 40 timmar och 40 minuter. Hittills har inte en enda lektion blivit planerad. Inte en enda skrivuppgift rättad. Inte ett enda prov rättat. Inte ett enda arbetsområde har blivit kopplat till kursplanerna och deras mål. Inget bra material har blivit framletat eller genomläst.

Så – då har vi 4 timmar och 20 minuter i veckan på oss att planera bra och kvalitativa arbetsområden till 9 olika grupper: tre grupper i sjuan, både svenska och engelska. Fyra grupper i åttan, både svenska och engelska. Två grupper i nian, bara svenska här (puh!). Samplanering med sina kollegor vore trevligt, och kanske till och med mer effektivt, men som ni ser ovan så är den arbetsplatsförlagda tiden redan förbrukad. Men ojdå! Jag har ju 45 inlämningsuppgifter från åttorna att bedöma och 29 grammatikprov som sjuorna gjorde. Och så har ju niorna tjatat om att de vill ha tillbaka sina noveller (47 st) som de skrev i början på terminen. De hamnade tyvärr under den där utvärderingen som kommunen ville att vi skulle göra. Och så var det egen fortbildning också, dårå …

Hur kommer det sig att tiden inte räcker till?

Politiker satsar på torftig skola

Läste en skrämmande artikel i DN om hur Stockholm tänker använda resultaten från Ämnesproven för att avgöra löneläge och hur mycket resurser skolan ”förtjänar”. Visserligen ska socioekonomin tas med i beaktande, men hur mycket?

Vi tar några helt naturliga scenarion i skolan (självklart något förenklade och raljerande, men inte helt osannolika):

Elev 1 kom till Sverige för två år sedan. Den kom från ett land vars språk ligger långt ifrån svenskan och där skolsystemet inte har varit fungerande på många år på grund av krig och oroligheter. Den eleven, efter hårt slit tillsammans med mentor och ämneslärare – både med språket och med studietekniken, presterar betyget E på ämnesprovet i matematik. Det är en otrolig bedrift på många olika plan. Läraren får inte så mycket i lönepåslag, för resultatet var lågt.

Elev 2 smyger hem vid 22 på kvällen för då vet den att mamma har somnat efter en kväll med vinboxen. Eleven ägnar först en stund till att kolla om det finns något att äta för det var tio timmar sedan skollunchen, stoppar i sig en halv knäckemacka och kryper i säng, bara för att bli väckt av att morsans pojkvän bankar på ytterdörren (eftersom han blev utslängd tidigare på kvällen). Efter några timmar kommer polisen (grannarna ringde) och vid fyra-tiden kan eleven äntligen somna. Dagen efter är det ämnesprov i svenska. Det går inte så bra, men eleven lyckas ändå koncentrera sig tillräckligt för att nå betyget E.

Elev 3 är svagbegåvad. Det brukar vara lite allmänt tabu att prata om svagbegåvade i skolan. De finns inte, enligt tjänstemännen och politikerna. Alla ska nå samma mål på samma tid. Eleven läser och läser, tränar och tränar, sliter tillsammans med spec-lärare timme ut och timme in, men har ändå stora svårigheter att förstå engelska. Genom hela skolgången har just engelskan ställt till med stora problem för eleven, men på ämnesprovet lyckas den i alla fall nå betyget E. Spec-läraren för förstås inte så mycket i lönepåslag, resultatet är på tok för lågt.

Elev 4 är högbegåvad. Den tycker att skolan suger. För stora klasser gör att läraren inte har tid att stimulera denna intelligenta elev och eleven tröttnar. Den ägnar hellre tid åt att rita på bänken, kasta sudd på kompisarna och spela spel på sin mobil. Läraren slänger åt eleven en vuxenbok, men varför ska eleven läsa den? Det kommer i alla fall inte att synas i betyget, för de som läser förenklade böcker får också betyg. Orkar ändå inte skriva en recension, så vad spelar det för roll? På ämnesprovet bestämmer sig eleven för att rita snoppar istället för att svara på frågorna, för de är så löjligt enkla. Eleven blir inte godkänd på ämnesprovet.

Läraren i svenska får veta att den inte blir tilldelad lika mycket i lönepåslag för att resultaten på ämnesproven har varit för dåliga. Den lägger de kreativa temaprojekten åt sidan och plockar fram sin hög av gamla ämnesprov (som sekretessen har gått ut på) och ägnar nästkommande termin med sina nior till att träna in den högen av prov. Provresultaten höjs för eleverna vet precis hur de ska svara för att nå de högre betygen, inte för att de har fått en allsidig svenskundervisning. Och för att vara säker på att få lika mycket i lönepåslag som sina kollegor på andra skolor höjer läraren upp ännu ett snäpp när det är dags för betygssättning, för det är ju inte så stor skillnad på ett E och ett D.

 

Det svåra är över

Idag deffades betygen på vår skola. Klockan 12 var deadline. I det här fallet har inte deffa någonting med muskelknuttar eller kroppsfett att göra utan bara att betygen definitivmarkerades i vårt datasystem.

Betygssättning är lätt och trevligt i de flesta fall, men jobbigt och svårt i vissa fall. Det är alltid några elever som man antingen svär över, eller våndas över. Det allra jobbigaste är att vara tvungen att underkänna en elev som man vet har slitit och kämpat, men inte nått upp till godtagbar nivå. Det skär i hjärtat att sätta F, samtidigt som man vet att det vore en björntjänst att godkänna den.

Jag har jobbat hårt nu på slutet, undervisat ytterligare ungefär 25% i veckan, dvs arbetat 125% för att hjälpa och stötta några elever att bli godkända i engelska. Eleverna är relativt nyanlända till Sverige, de kom hit i årskurs 6, och hade inte läst engelska i sitt hemland. Det är en stor utmaning att lära sig två språk samtidigt – svenska och engelska. Eleverna har slitit som djur och utan att ha någonting gratis lyckats nå upp till godkänd nivå både på nationella provet och på andra färdighetstest. Jag är så stolt (och samtidigt helt slut).

Nu blir det till att försöka varva ner lite sista veckan.

Lärare har tråkigt

Det är så fruktansvärt lite att göra så här i slutet av terminen. Skrivbordet är tomt. Högarna med rättningsmaterial lyser med sin frånvaro. Inga elever kommer och ber om hjälp eller extra stöttning. Vi har inga roliga papper att fylla i. Inte ens betyg ska vi sätta – inte på någon, inte en enda elev ska bedömas, hjälpas, stöttas, tröstas eller utvecklas så här i slutet på terminen. Nej, hur skulle det se ut?

Några konflikter finns det inte heller att lösa. Vi som har så mycket tid till samtal, både med elever och föräldrar och sen är alla helt plötsligt bara sams och kastar upp blomblad i korridorerna. Peace and löve för hela köret, liksom. Alla kramas. Alla är med.

Jag brukar ta en tupplur i fåtöljen på förmiddagen och en på eftermiddagen – bara för säkerhets skull. Jag vill ju inte vara trött när jag kommer hem och ska göra ingenting. Väskan är så lätt nu för tiden. Av någon anledning sa rektorn att vi inte behövde bry oss om att rätta alla ämnesprov i svenska, matematik och engelska. Äsch, släng dem på majbrasan, sa han bara. Koldioxid har ingen dött av.

Hur kan det vara så lugnt? Får vi ha det så här? Nej – tydligen inte, tycker tjänstemännen och politikerna i vår kommun. Vi ska få äran att sitta i workshops. Vi ska ägna tid till att  diskutera en vision som är pålagd oss uppifrån och ett tema är det mest krystade som någonsin har klämts ur en tjäntemannakäft. Vi ska diskutera och utföra marknadsföringen av kommunens skolor. Någon har bestämt det. För vi har ju inget att göra.

Låt texten vila!

Jag har tidigare nämt fördelar med att låta manus vila. Man ser nya saker, man upplever nya saker och man kan redigera på ett annat sätt än när man är helt uppslukad av sin text. Idag när jag satte mig med mitt manus ”Sår” så insåg jag genast hur en av mina testläsare har uppfattat en av karaktärerna.

Personen i fråga har lite svårt med språket då svenska inte är hans modersmål och jag hade försökt återge det i dialogerna. Då tyckte jag att det var nödvändigt, lite gulligt och gav en mer realistisk känsla, men nu när jag läser igen så uppfattar jag det enbart som irriterande och fånigt. Det är till och med så att jag märker att jag liksom tycker att han är lite trög som inte kan uttrycka sig ordentligt, vilket i sin tur gör mig rädd, då jag verkligen inte vill vara ett offer för mina fördomar. Jag vet att det inte har med intelligens att göra utan är helt enkelt bara språkliga problem. Det sagt så skriver jag helt enkelt om hans repliker. Han får prata obruten svenska. Att han inte kommer från Sverige vet man ju ändå.

Det finns verkligen ingen stopp på hur mycket man kan pilla i sin text och det är svårt att veta när man verkligen är färdig. Jag tror att det enda sättet är att lägga undan sitt manus ett par-tre månader (gärna längre) och sedan plocka upp det igen – speciellt om man inte har gjort det vid något tidigare tillfälle. Läs igenom det på så kort tid som möjligt (jag tror Mr. Steven King har något liknande tips) utan markera något i texten. Ta dig sedan en ordentlig funderare över berättelsen och skriv ner eventuella ändringar i punktform. Sedan kan man ta beslutet om man är färdig eller inte. För varje gång man gör detta blir det mindre och mindre man vill/behöver ändra på. Korrekturläsning bör vara just det – korrigera språkfel och stavfel. Inte ändra berättelsens innehåll.

Det tar lång tid att skriva, och det måste få ta lång tid. Hellre arbeta igenom manuset en gång extra än upptäcka i efterhand att det finns onödiga logiska luckor, konstiga repliker eller att det helt enkelt är för tunt, för omständigt eller konstigt.

Planlöst

Just nu arbetar vi med ett novellprojekt i skolan och jag upphör aldrig att förvånas över hur de allra flesta väljer att arbeta med sina noveller. Det går till ungefär så här:

1. Du sätter dig vid datorn.

2. Du börjar skriva något. (fast oftast frågar du först din lärare hur du ska börja)

3. Några lektioner senare kör du fast och har ingen aning om hur du ska komma vidare i berättelsen.

Nu kanske någon sitter och funderar över vad jag som lärare gör. Hur har jag förberett dem? Vad har jag sagt till dem? Joru, jag har sagt – gör en plan. Gör en punktlista, en mind-map eller en synopsis INNAN ni börjar skriva. Se till att ni har berättelsen klar i huvudet – så gott som i alla fall. Vi har tränat inledningar, vi har tränat person- och miljöbeskrivningar, vi har tränat att skriva synopsis, göra mind-maps och stödordslistor.

Kanske är det människan (och speciellt tonåringars) ständiga övertro på sig själv som gör att de inte tycker att de behöver följa mina råd, att de klarar sig så bra ändå. Kanske är det helt enkelt ovana att komponera texter och ovana att planera som sätter käpparna i hjulet.

Ändå förundras jag alltid när jag som svar på frågan: ”Hur hade du tänkt att den ska sluta?” får ett blankt uttryck med öppen mun till svar eller möjligtvis ett ”öh?”.