Kategori: bok

Genrefusion

Publicerat den av undrentide6 kommentarer

Jag är riktigt nyfiken på vilka olika genrer som skulle kunna blandas till en härlig och bra bok. Jag själv gör mitt bästa för att få in diskbänksrealismen i fantasygenren. Det lilla, nära, svåra i hemmet – med fantasyinslag. I Eldfloder blev det riktig diskbänk då nästan hälften av boken utspelar sig innanför fyra väggar, och en hel del i köket för den delen, medan De två odjuren mer behandlar någon sorts identitetskris, hm – flera stycken faktiskt.

Jag påbörjade en gång en ”glad deckare”, alltså en deckare med en jävligt lycklig poliskommissarie i huvudrollen, ingen stundande eller nybliven skilsmässa, ingen medelålderskris och inga alkoholproblem. Jag kom inte så långt på den, mest för att jag tröttnade på historien som sådan, inte på kommissarien.

Tankarna har länge rört sig kring att försöka skriva en fantasydeckare. Det skulle jag säkert kunna göra om jag älskade deckare – vilket jag inte gör. Men det måste gå att skriva annan fusionlitteratur: historiskthriller, science fiction-romantik, feel-good-fantasy (denna har jag varit inne på förut) eller skräckkomedi. Andra förslag?

Skogsvarelsernas tid?

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Heberlein skriver om skräck i en artikel i DN. Repliker på hennes slutsatser kring själva skräcken finns på annat håll. Bra sådana, så jag har inte mycket att tillägga där. Men jag känner att hennes slutreplik lämnar övrigt att önska:

”När kommer den första romanen med ett troll, en vätte, eller varför inte Näcken i en av de ledande rollerna? Det är ett gratis tips från mig – gräv i vår egen tradition, väck liv i en gammal demon eller hetta upp någon folklig föreställning. Älvor och troll – det vill jag ha efter snart ett decennium av vampyrer.”

Gräv djupare, säger jag. Det finns eller är på gång, men då måste man leta på de små förlagen och inte på de stora jättarna. Jag tycker att svensk folktro och våra nordiska legender är utmärkta ”root texts”. Jag har flera noveller och berättelser där skogsväsen gör entré, men som sagt – jag är inte signad på Bonnier. Jag startade ju eget 🙂

Jag tycker även att man kan gräva djupt i andra kulturers folktro och hitta häftiga guldkorn. Råkade bläddra förbi någon dokumentärkanal där det berättades om Inkafolkets legend om ”dödsfladdersmusen” (Nej, inte Batman). Läste häromdagen skapelsemyten i egyptisk mytologi. Smörgåsbordet är oändligt stort.

Facebook-gilla

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

De två odjuren kan man gilla på Facebook nu. Vid sidan har du en like-knapp, annars finns den här länken också. Det kan ju vara ett smidigt sätt att få nyheter och även ett bra sätt att sprida till andra att det finns en ny bok på marknaden.

Jag har funderat på att ha en Facebook-sida för Undrentide också, men det lägger jag ner. Det får räcka med den här sidan som bas. Förhoppningsvis kommer folk hitta hit så småningom.

Omslagsmaraton

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Idag har jag redan hunnit med att sitta vid Photoshop en bra stund. Jag fixade ihop ett omslag till en antologi som är framställd av årskurs 9 i Ord- och bildprofilen på min skola. De har skrivit texter om tonårslivet och tanken är att det ska bli en bok av det.

Jag är också i färd med att göra tävlingsbidrag till Mörkersdottirs tävling. Romanen Halvblod skriven av Sofie Trinh Johansson kommer ut i december och de letar ett omslag. Jag har redan gjort två förslag varav de tyckte om det ena, så nu klurar jag på ytterligare ett par stycken. Det är väldigt kul, men väldigt petigt, att sätta samman ett omslag. Till mina egna böcker har jag säkert gjort trettio olika förslag sammanlagt. Skulle vilja göra ett nytt till Eldfloder, men det blir en senare fråga.

Sedan blir det till att börja läsningen av fler manus.

Den dramaturgiska kurvan

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Den klassiska kurvan är bra gammal. Faktiskt så härstammar den från det antika dramat.

Kort kan den beskrivas så här:

Anslag, presentation, fördjupning, upptrappning, klimax och avrundning.

Modellen kan användas såväl till film som böcker. Jag kom i kontakt med den första gången när jag gick på gymnasiet. Jag gick en estetisk linje och vi hade filmkunskap. Senare gick jag vidare till att läsa media i ett par år och har använt den både i analys av andras verk och i skapandet av egna filmer. Jag känner att jag har haft stor nytta av att ha den i bakhuvudet när jag skriver. För mig handlar om balans, och det ska sägas att det är inte alltid att jag lyckas.

Ingen av delarna bör ta för lång tid, men det får inte heller gå för fort så att läsaren känner som om någon snabbspolar berättelsen. Klimax (vändpunkten) är viktig och det kan finnas flera små vändpunkter innan den stora kommer. Jag gillar också att lämna en liten överraskning på slutet. Något som lämnar slutet något öppet och inte helt avslutat.

Att skriva en roman kräver viss planering. En del författare hävdar att de inte planerar alls utan bara sätter sig ner och skriver, men jag kan ge mig sjutton på att de har ägnat åtskilliga timmar åt att planera i huvudet. Man måste inte skriva ner sin plan, men om man är nybörjare så är det en god idé. Dels för att man har något att luta sig mot om man tappar tråden, dels för att inte tappa tråden alls. Jag brukar skriva ner en hel del, både innan och under skrivprocessen. Kanske är det för att jag inte riktigt litar på att min hjärna håller reda på allt. 🙂

 

Yey, provtryck!

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Nu har provtrycket för De två odjuren kommit och jag måste säga att jag är supernöjd. Det blev matt yta istället för glansig, marginalerna är perfekta och den känns mycket proffsig. Du kan beställa boken här och snart kommer den i nätbokhandlarna också. Jag hojtar förstås till, men det bästa priset finner du hos mig, plus att du kan få den signerad om du vill.

Körde hem från Eskilstuna nu i eftermiddags och slog hela tiden av hur vacker hösten är. Sol, guldlöv och gröna fält. Fantastiskt. Därför bjuder jag på en höstbild.

 

Var hittar man idéer som håller?

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

Det är inte lätt att bygga en bok. Ofta dyker en idé upp i huvudet, ett litet fragment av vad som skulle kunna bli något. De flesta idéer håller inte för en hel bok. Det skulle bli en långdragen och långsam bok med massor av utfyllnad för att händelsen som det hela kretsar runt inte är bokvänlig. Den är för kort.

Just nu har jag en idé som jag skulle vilja utveckla till en bok. Problemet är att jag vet att idén i dagsläget är för kort. Jag har inte heller något ordentligt slut på berättelsen, iaf inget som inte är helt förutsägbart. Det finns tre vägar att gå – ungefär som med mitt andra pågående projekt Niva – nämligen den mer lyckliga vägen, någon form av konsensus mellan parterna och sedan vägen till total tragedi. Ingen av vägarna känns bra och därför sitter jag fast. Många vill att böcker ska sluta någorlunda lyckligt, iaf så att man inte känner sig lurad efteråt. Andra tycker att det är för förutsägbart och ser hellre katastrof eller någon annan vändning.

Det är inte heller lätt att veta om idéen håller i längden. Det kan bara avgöras efteråt och då måste jag skriva ner den. Just nu läser jag bokmanus för fullt så mitt eget skrivande får vänta ett tag. Under tiden gror idéerna i huvudet.

Varför de två odjuren?

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Som ni ser föreställer framsidan på boken en man och en kvinna, eller hur är det egentligen? För titeln säger ju något annat.

De två odjuren är ett stycke ur uppenbarelseboken fast det finns egentligen ingen direkt koppling till det stycket förutom titeln. Istället är det flera låtar av Imperiet som har inspirerat boken, t ex Kriget med mig själv och Var e vargen?

Jag har funderat länge på ett stycke ur boken som skulle kunna illustrera varför jag har valt denna titel, men utan att avslöja för mycket om handlingen. Det blev detta:

Precis när Linn ställt ner soppskålen på sidobordet borta vid eldstaden, steg Gustav in igen, denna gång med en stor fjäder bakom huvudet. Strax klev han åt sidan och en kvinna framträdde. Fjädern tillhörde hennes hatt, och vajade lätt från sida till sida då hon skred över golvet. Medan hon ställde ifrån sig handväskan på matbordet, lämnade Gustav rummet, men Linn blev stående borta vid väggen. Kvinnan med fjäderhatten trollband henne. Hon påminde inte om något Linn hade sett förut. Runt halsen låg en rävboa och sov, den figursydda kappan var dekorerad med stora knappar och en broderad kant prydde ärmsluten. Med gapande mun såg Linn på medan kvinnan drog finger efter finger ur silkeshandskarna för att sedan lägga ifrån sig dyrgriparna bredvid handväskan. Ett slurpande väckte Linn ur sin dvala och hon vände blicken åt herrn. Han såg inte ens åt hattkvinnan. Ögonen var fästa på soppan och han tog sked efter sked. Då och då bröt han en bit av brödet, som han höll i vänsterhanden, och stoppade i munnen. Kvinnan harklade sig, men herrn var oberörd.

Det hela påminde Linn om en pjäs som hon och mor hade sett på torget i Ljungby. Det var en engångsföreställning för att borgmästaren fyllde år och Linn hade inte förstått så mycket av handlingen. En plattform av trä hade byggts mitt på torget och runt om samlades byfolket för att se teatergruppen från storstaden. Det var stämningen i rummet som påminde om pjäsen. Det var konstlat, onaturligt och avvaktande. Kvinnan harklade sig igen, och Linn tog ett steg fram för att påminna herrn om hans besök, men det behövdes inte.

”Jag vill inte ha dig här”, sade herr Svarthamn och såg upp på kvinnan. Hans ögon var kolsvarta och han höll blicken stadigt på damen framför honom.

”Åh, inte ska vi vara otrevliga mot varandra, mon chérie.” Hon log och plockade ur hattnålen. Hatten hamnade bredvid handskarna och hennes eldhår lyste upp hela rummet. Ögonen som hade varit halvt dolda under hattbrättet glimmade till av isblå kyla och hon tog ett par steg mot herrn.

Herr Svarthamn reste sig och slängde ner servetten bredvid tallriken.

”Gå.”

”Bien-aimée…” började kvinnan, men hon hejdade sig när herr Svarthamn kastade ett öga på Linn. Sakta vände damen på huvudet och blicken skar genom rummet.

”Jag ser att du har skaffat dig en leksak”, väste hon.

Kylan kröp in i Linn och hon rös. Fingrarna kändes som istappar och hon gnuggade dem lite mot kjolen för att väcka dem till liv igen.

”Linn är min hushållerska”, sade herrn. ”Inte för att det rör dig. Du och jag har inget med varandra att göra längre, Marjorie.”

Kvinnan, som han hade kallat Marjorie, släppte inte blicken från Linn och hon backade upp mot väggen. Tapetens sträva yta drog längst kläderna och förklädesknuten tryckte in i ryggen. Vid varje led i hennes kropp var en spik inslagen i väggen, till och med Jesus på korset ovanför sängen där hemma i torpet, satt lösare fast än hon. Rummet försvann och kvar blev bara kvinnan med det eldiga håret.

”Han tillhör mig”, sade Marjorie och ögonen gnistrade till. ”Bara så att du vet, putain.”

Att välja en bok

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

”Hur vet man att en bok är bra?” frågar en av mina elever mig när vi finkammar biblioteket på böcker att läsa.

”Jadu, det går inte att veta. Du måste läsa den först”, svarar jag förstås och en besviken min visar sig i elevens ansikte.

”Alla ser så tråkiga ut och de som ser häftiga ut är så tjocka”, suckar den.

Under tiden i biblioteket är det mycket fokus hos många elever på att hitta tunna böcker. De får inte vara för tjocka, inte för jobbiga. Jag förstår att det krävs en riktigt lässugen ungdom för att plocka upp de tjockare böckerna, men jag försöker ändå förklara att om boken är för tunn, kanske man inte hinner komma in i berättelsen; man hinner inte få någon känsla för boken  och därför inte heller tycker den är bra.

Min egen bok Eldfloder (269 sidor) är på tok för tjock anser dessa elever. Nej, den ska ligga runt hundra sidor. Vilken ungdomsbok gör det? Och de tunna lättlästa böckerna är ibland så avskalade och ”lätta” att de bara blir ytliga och tråkiga.

Jag funderar ett tag på detta efter lektionens slut. Kanske skulle jag ge ut några av mina länge noveller i bokform? De ligger på runt 30-40 A4-sidor, så det skulle bli böcker på runt 70-100 sidor, och då med rätt mycket luft runt texten så att de känns lättare att läsa, även om språket ibland är mer avancerat – inte jätteavancerat, ska jag tillägga, jag försöker skriva hyggligt lättläst och medryckande. Språket ska inte vara ett hinder för läsningen, men det många glömmer är att ett för lätt språk också kan vara ett hinder för läsupplevelsen.

Nåja, jag ska lansera De två odjuren först, sedan ska jag fundera på det här projektet.