Nu har jag ordnat ett beställningsformulär under rubriken ”Beställ böcker”. Där kan du köpa Eldfloder till ett reducerat pris, 130 kr inkl. porto. Den kostar 190 kr på Bokus. Du kan även förboka De två odjuren, som är något försenad, men beräknas komma under oktober.
Under tiden slåss jag mot ondskan i Midgård.
Eller ”in medias res” som det heter med finare ord. Jag brukar alltid tipsa människor som vill skriva men som har svårt att komma igång att börja mitt i handlingen. Bara kör, liksom. Ett skott går av. En häst skenar. En kvinna skriker. En kvist bryts i skogen. Bara börja mitt i.
Ett helt annat tips är från en författare, vars namn jag har tappat på vägen: När du har skrivit klart hela ditt bokmanus, radera de första trettio sidorna (kan ha varit de första sextio sidorna också). Inte så himla dumt faktiskt. Jag provade det själv med De två odjuren och visst sjutton blev det bättre. Jag hade kanske kunna radera ännu mer, i alla fall enligt vissa testläsare, men jag kände att jag ville ha en liten anknytning kvar till Eldfloder, om än en mycket liten sådan. Boken är inte snabb. Den börjar inte med en smäll, inte en ljudlig sådan i alla fall. Första stycket låter så här:
Världen bakom Edwin försvann med tågets hamrande och lokets vissla skar in i pannbenet, men inte ens det väckte honom ur transen. Hela vägen från stationen styrde kroppen sig själv. Hjärnan kändes mosig och allt omkring honom var suddigt, förutom gatstenarna precis vid tåspetsarna. Han svängde av mot ån och yrseln fick världen att snurra. Med ena handen för ansiktet, lutade han sig mot vad som råkade finnas i närheten, men blev genast i vägknuffad. Mannen som han hade lutat sig mot svor och skakade på huvudet. Det som slumrade i Edwin vaknade upp och vreden flammade upp i ådrorna. Resväskan landade med en duns. Knäskålarna knakade när de träffade gatan. Nävarna knöt sig. Elden drog fram under huden, färgade husväggarna röda och pressade fram svetten ur porerna. I strupen skar ett vrål, men han satte handen för munnen och blundade. Sov. Lederna kyldes långsamt av. Sov nu.
Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om det och nu känns det skönt att det snart finns på papper i en bok. Mina kommande projekt är mer inspirerade av In medias res. Båda börjar med en replik och sedan tar det ett tag innan läsaren har förstått hela scenen. Jag gillar upplägget och det är ju skönt att veta att jag kan variera mig 🙂
Jag har märkt att jag har lång förberedelsetid innan jag sätter mig ner och skriver eller redigerar pågående projekt. I över två veckor nu har jag gått igenom ”Sår” i huvudet. Scener dyker upp, jag repeterar dem – hur var det nu igen? Jag funderar på repliker, personerna, händelserna, allt detta utan att ens öppna dokumentet på datorn.
Är det fler som ”skriver” i huvudet så här? Jag kan hålla på i månader, ja till och med år. Innan jag skrev Eldfloder hade den berättelsen löst susat runt i huvudet sedan gymnasietiden, alltså över femton år. Jag tror inte att jag hade skrivit ner den över huvud taget om inte jag hade blivit utmanad.
Det finns många sådana berättelser som svävar runt i mitt huvud, men de flesta är så banala eller dåliga att jag vet att det inte är någon idé att skriva ner dem. De lever ju ändå. Det är sällan jag glömmer bort en berättelse, inte ens en dålig sådan. Det finns speciellt några urusla kärleksberättelser som aldrig kommer att få se dagens ljus, men jag har en hel del nostalgi runt dem.
När jag väl får lite andrum på jobbet så sätter jag mig nog med mina projekt och pillar i dem ”på riktigt”, men just nu kör jag enbart hjärnarbete.
Desirée Fredlund har skrivit boken Refuserad – Från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad som författare, utgiven av Duo Dito Förlag. Eftersom jag tidigare har berört ämnet och hon var intresserad av att gästblogga, bad jag henne skriva lite om hur man hanterar just refusering:
Hur plockar man upp sig själv efter att fått svidande kritik? Hur orkar man ha kvar tron på sitt skapande och hur går man vidare? Refuseringsbreven haglar in och du sitter med tårdränkta ögon och vill spola ner usb-minnet, där din roman bor, i toaletten.
Har ni hört talas om Stockdale? Jim Stockdale var högsta amerikanska befäl i det vietnamesiska fånglägret ”Hanoi Hilton” när vietnamkriget rasade. Han blev grymt torterad och hade ingen aning om han någonsin skulle få återse sin familj. Han gjorde allt för att hjälpa sina amerikanska medfångar att stå ut och överleva. Stockdale trodde alltid på segern i slutändan och han hade modet att möta den bistra verklighet han just då levde i. Det var så han överlevde och det var så optimisterna dog. Optimisterna trodde de skulle komma hem till jul, sen påsk och sen till sommaren. Till slut dog de av brustet hjärta. De som klarade sig var de som kämpade mot hunger och tortyr. De som visste att de inte skulle komma hem till jul. Men en sak visste de – att en dag skulle de åter kyssa marken där de en gång föddes.
När jag läste om Stockdale första gången förstod jag hur jag bättre kunde tampas med mina motgångar här i livet. Att å ena sidan acceptera den bistra verkligheten, men å andra sidan hålla fast vid en orubblig tillförsikt att till slut lyckas.
Och det är så jag gjort varje gång jag fått nobben av förlag. Svurit en stund, accepterat och sen fortsatt med att aldrig tro på annat än seger. Inte konstigt att ett förlag bad mig skriva boken: Refuserad – från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad författare. J
Hur det gick för Stockdale? Efter sju år i fängelset återvände han hem. Han avled 2005, 82 år gammal.
Tack Elin för att jag fick gästblogga hos dig!
/Desirée Fredlund
Nej, jag är inte på smällen. Jag väntar på provtrycket på De två odjuren.
Det jag är mest nervös över är ifall omslaget kommer att ha rätt nyanser, att all text syns ordentligt, att upplösningen blev rätt och att beskärningen är rätt. Inlagan har jag inte lika stor oro för. Jag känner på mig att det kommer att se bra och luftigt ut.
Jag funderar samtidigt över om jag inte borde ta tag i projekt fyra snart nog. De där stackarna måste få ett avslut, men jag är lite småsugen på att sätta mig ner och skriva någon novell också. Jag och kollegan hade en idé om en akvariefisk som bara följer med strömmen och inte ser något utanför akvariets väggar, lite så som en del ungdomar tyvärr upplever världen. Det är inte så utvecklande att titta på omvärlden genom två sugrör och jag vill inget hellre i mitt jobb som lärare än att de slänger sugrören. öppnar ögonen och SER. Dessutom vill jag att de ska SE kritiskt.
Fick den här länken av en kompis och jag kan inte säga annat än att jag skriver under fullständigt.
Jag är en typ av människa som har ganska många intressen. (Tyvärr innefattar inte något av dessa intressen någon sport, vilket jag önskar att det gjorde eftersom jag skulle behöva röra på mig mera.) Men jag sysslar ofta med ett intresse i taget, nästan lite maniskt.
När jag väl skriver så skriver jag otroligt mycket och ofta. Jag lämnar världen därhän och ägnar mig åt skrivandet, till min familjs stora förtret. Jag kan klämma ur mig flera hundra sidor text på ganska kort tid, sedan tar jag paus på några månader eller till och med år, och gör annat: smycken, renovering, läser, fixar med trädgården, går upp i jobbet mm.
Andra människor verkar ägna väldigt mycket tid till att drömma: jag skulle vilja skriva en bok, jag skulle vilja jobba utomlands, jag skulle vilja renovera hemma. Jag själv har lite svårt att greppa det tankesättet eftersom jag ofta gör. Jag ägnar inte så mycket tid till planering (vilket ibland slår väldigt fel) eller till att drömma om saker som jag vet inte är realistiskt. Om jag känner att det inte kan ske inom en ganska nära framtid, pga ekonomi eller annat, så släpper jag det och sätter fart med något annat. Men vad gör man om man inte gör? Tittar på tv? Shoppar? Stirrar in i väggen? Det sägs att 1 av 3 svenskar drömmer om att skriva och ge ut en bok. Undrar hur många av dem som kommer till skott?
Jag tror drömmar är viktiga, men mål och planer är viktigare. Drömmer du om att skriva en bok? Skriv! (Och läs för den delen)
På argus så förs nu en liten debatt om krigsspel och det våld som figurerar i dessa. Det är ofta det dyker upp debatter om våld i rörlig media. Det var väl ett tag sedan som det diskuterades censur, men många är oroliga över vilken påverkan detta har på oss människor.
Alldeles nyss läste jag den här artikeln ur DN: Mordet i biblioteket. Det får mig undra över två saker.
1. Varför är litteraturern ”fredad” från diskussionen om påverkan?
2. Varför skriver många författare om så hemska saker?
En av mina favoritfilmer är Natural Born Killers. Den är väldigt våldsam, men det är inte därför den är bra, utan för att den ger svidande kritik till vår tids fascination av det, av mördare och kriminella. Filmen är några år gammal, men kritiken står fast. I DN:s artikel kan man läsa: ”Och varenda löpsedelsmördare får ett bokkontrakt om de är någorlunda skrivkunniga – annars får en journalist i uppdrag att skriva en intervjubok eller dylikt.” Så sant som det är sagt. Hemskt. Var ligger fokus i media om det har skett en tragedi? Jo, på förövaren. Den som man egentligen borde vända ryggen åt och glömma bort medan man ärar offren och minns dem.
Varför talas det (nästan) aldrig om litteratur som inspiration för våld och övergrepp? Enligt artikeln lär ju Lapidus skryta med hur hans bok Snabba Cash hittas hemma hos kriminella. Alla dessa skildringar av pedofili och incest som finns i böcker, både vilken-hemsk-barndomsböcker och kriminalare, någonstans sitter det säker någon jävel och blir kåt.
Jag säger inte att det inte ska skrivas sådana böcker, jag vill bara väcka tankar. Min egen bok Eldfloder innehåller många hemska scener. Blodet flyter på sidorna och det är en hel del sex inblandat också. Jag har efteråt funderat över varför jag skrev så våldsamt, men när jag skrev var jag så inne i det. Våld har ju alltid intresserat människan och har alltid varit närvarande i litteraturen – ibland glorifierat och ibland diskbänksskitigt.
Ibland längtar jag efter feel-good-litteratur, men den verkar allt svårare att få tag i. Jag har själv försökt skriva feel-good. Det är satans svårt för då måste man hitta något annat som kan upprätthålla spänningen, något annat än ond bråd död, psykologiska spel eller ondska. Men jag ger inte upp så lätt. Jag SKA skriva feel-good, kanske till och med feel-good Fantasy. Det ni!
Jag har länge haft tankar på att starta upp ett förlag. Det skulle inrikta sig på udda fantasy och övernaturlighet, gärna med folktro och myter som bas. Mytologi i alla former och kulturer är ju mitt gebit.
Eftersom Undrentide blev ett företag i somras så finns ju möjligheten att spinna vidare på den idén. Jag har ju de kunskaper som krävs och dessutom har jag en hel del goda kontakter. Det är svårt att få förlag som inriktar sig på fantasy att överleva i Sverige, men om jag jobbar hårt så kan jag nog hitta den publik som är intresserad av den här typen av litteratur.
Nåja, det är ju ingen brådska och jag ska i första hand fokusera på lanseringen av min egen bok.
Det är jättelätt att kära ner sig i det man skriver. Jag kärar gärna ner mig i personerna och miljöerna. Det är också väldigt lätt att bli förälskad i ett specifikt stycke som man tycker att man lyckades väldigt bra med, att man ”fick till det” så att det hela blir riktigt konstnärligt. Metaforer och liknelser är också lätta att fastna för och ibland sitter man och fnittrar för sig själv för att man tycker att man är så väldans finurlig. (Fast det ska sägas att man lika ofta sitter och skäms för hur satans dålig texten är på andra ställen.)
Ända sedan jag gick en mediautbildning på folkhögskola för en herrans massa år sedan har jag levt efter devisen ”kill your darlings”, både när det gäller filmproduktion och textproduktion.
Efter att ha läst Johans tankar i detta inlägg, så funderar jag åter igen över uttrycket. Han skriver bl a ”Nej! Det finns ingen anledning i världen att ”döda några darlings”, eller hur man nu ska uttrycka det. Om något ska strykas i ett manus ska det vara för att det är överflödigt, inte tillför något nytt till handling eller karaktärer, drar ned tempot, är dåligt skrivet och inte kan skrivas om eller för att det helt enkelt inte passar in. Att tro att man ska stryka något bara för att man borde är bara korkat. Alla som skriver har någon gång under sitt arbete tvingats stryka något, vare sig det har varit enstaka ord eller meningar, eller hela kapitel, men det ska finnas en anledning till det.”
För mig är det hela poängen. Anledningen till att ha något kvar bara för att man tycker om det är inte heller tillräcklig. Det måste finnas fler argument för det du väljer att ha kvar i din slutgiltiga text. Inte ens ”det är bra”, räcker som anledning. Om man däremot har ”för att det bygger på det som bygger på det och tillsammans för hela berättelsen framåt”, ”det lockar in läsaren och bygger upp mysteriet”, ”det visar fler delar av huvudpersonens personlighet” eller ”det öser på tempot”, så är det bättre argument för att behålla stycket eller meningen. Det är klart att man inte ska ta bort något bara för att ta bort, men man ska inte heller ha kvar bara för att ha kvar.
Att skära i texter är svårt och smärtsamt, ibland mer smärtsamt än man trodde var möjligt – det är ju trots allt bara en text. De partier som man har förälskat sig i är svåra att göra sig av med, fast man hjärnan förstår att man måste så skriker hjärtat ”neeeej!”. Det hela är en balans mellan förstånd och känsla, och eftersom en text är så mycket känsla så är det svårt att ibland skilja dessa åt.
Idag har jag varit gäst hos Ronnie Lundin som skriver historiska romaner och det är just historia och research som jag bloggar om. Här hittar du mitt inlägg.
Bland annat så tar jag upp svårigheter med att hitta viss typ av fakta och det stora nöjet med att göra research. Det finns ju en hel historisk värld att upptäcka. Det är dock en viktig balans mellan historisk korrekthet och infodumpning; de detaljer man väljer att lägga in i den slutgiltiga texten bör finnas där av en anledning, inte bara för att man själv tyckte det var en cool detalj som man har ägnat timmar åt att hitta.
undrentideforlag.com 