Målgruppstänk

Hur ofta har du läst en bok som du tänker ”Den här skulle passa alla?” Inte speciellt ofta kan jag tänka. Det är värt att ta en funderare kring målgrupp om du har ett manus, håller eller tänker börja skriva. Inte så att det ska begränsa dig, men ibland är det bra att tänka i de banorna för att få texten och berättelsen fokuserad. Om den spretar för mycket kanske det inte passar någon.

Jag läste ett manus en gång som var skrivet ur två olika perspektiv. Det ena kändes som en saga för barn och det andra perspektivet kändes riktat mot 20-30-åringar. Det var ingen bra kombination.

Undrentide är ett förlag som ger ut fantasy för vuxna läsare, vilket förstås inte utesluter att även yngre kan läsa böckerna, men målgruppen är klar. Det är inte barnböcker och inte ungdomslitteratur. Därmed kräver också böckerna sitt, både språkligt och innehållsmässigt. Det tycker jag att vi har lyckats med 🙂

Idébanken

I min hjärna finns det ett litet rum med idéer. Jag skulle inte gå så långt som att påstå att det är fullt av idéer, inte nu i alla fall, men det finns en hel del där. En del av idéerna är riktigt dåliga, men det finns några som jag tror på också.

Jag skulle vilja försöka mig på att skriva en ”riktig” fantasybok, och då menar jag en som utspelar sig i en annan värld där det finns magi och sånt skit. Jag har ett par längre noveller i den stilen, ett par hittar du här, och sedan har jag två stycken påbörjade berättelser. En är inspirerad av Tolkien (så klart) och den andra av dataspelet Morrowind. Den sista tror jag mest på. Det är dessutom en berättelse riktad till 10-14-åringar så den har en annan målgrupp än mina andra alster.

Idébanken har faktiskt en annan funktion än att bara innehålla alla bra och dåliga idéer. Man kan ju tycka att det vore enkelt att släppa de dåliga idéerna och bara fokusera på de bra, men banken fungerar lite som en ”minnenas stig”. Jag gräver fram en gammal idé, ler lite, myser med nostalgi och fnissar åt det dåliga. Den fungera också som en exempelbank för vad jag ska undvika. Det är lätt att hamna i mönster, och när jag började skriva en ny novell i våras så tog det tre-fyra sidor, sedan insåg jag att grundstoryn i den berättelsen var exakt likadan som en annan idé jag hade haft – bara i en annan miljö och med andra karaktärer. Vilket gjorde att jag kunde vända den åt ett annat håll (fast den är ännu inte klar, hm…)

En del människor är livrädda för att dela med sig av sina idéer och visst håller jag dem lite för mig själv, men ändå inte. Om två personer har ungefär samma idé kommer slutresultatet ändå bli två helt olika berättelser. Det är bara att se på texterna som mina elever producerar utifrån en färdig uppgift. Ingen är den andra lik.