Just nu arbetar vi med ett novellprojekt i skolan och jag upphör aldrig att förvånas över hur de allra flesta väljer att arbeta med sina noveller. Det går till ungefär så här:
1. Du sätter dig vid datorn.
2. Du börjar skriva något. (fast oftast frågar du först din lärare hur du ska börja)
3. Några lektioner senare kör du fast och har ingen aning om hur du ska komma vidare i berättelsen.
Nu kanske någon sitter och funderar över vad jag som lärare gör. Hur har jag förberett dem? Vad har jag sagt till dem? Joru, jag har sagt – gör en plan. Gör en punktlista, en mind-map eller en synopsis INNAN ni börjar skriva. Se till att ni har berättelsen klar i huvudet – så gott som i alla fall. Vi har tränat inledningar, vi har tränat person- och miljöbeskrivningar, vi har tränat att skriva synopsis, göra mind-maps och stödordslistor.
Kanske är det människan (och speciellt tonåringars) ständiga övertro på sig själv som gör att de inte tycker att de behöver följa mina råd, att de klarar sig så bra ändå. Kanske är det helt enkelt ovana att komponera texter och ovana att planera som sätter käpparna i hjulet.
Ändå förundras jag alltid när jag som svar på frågan: ”Hur hade du tänkt att den ska sluta?” får ett blankt uttryck med öppen mun till svar eller möjligtvis ett ”öh?”.
undrentideforlag.com 