Just nu arbetar vi med ett novellprojekt i skolan och jag upphör aldrig att förvånas över hur de allra flesta väljer att arbeta med sina noveller. Det går till ungefär så här:
1. Du sätter dig vid datorn.
2. Du börjar skriva något. (fast oftast frågar du först din lärare hur du ska börja)
3. Några lektioner senare kör du fast och har ingen aning om hur du ska komma vidare i berättelsen.
Nu kanske någon sitter och funderar över vad jag som lärare gör. Hur har jag förberett dem? Vad har jag sagt till dem? Joru, jag har sagt – gör en plan. Gör en punktlista, en mind-map eller en synopsis INNAN ni börjar skriva. Se till att ni har berättelsen klar i huvudet – så gott som i alla fall. Vi har tränat inledningar, vi har tränat person- och miljöbeskrivningar, vi har tränat att skriva synopsis, göra mind-maps och stödordslistor.
Kanske är det människan (och speciellt tonåringars) ständiga övertro på sig själv som gör att de inte tycker att de behöver följa mina råd, att de klarar sig så bra ändå. Kanske är det helt enkelt ovana att komponera texter och ovana att planera som sätter käpparna i hjulet.
Ändå förundras jag alltid när jag som svar på frågan: ”Hur hade du tänkt att den ska sluta?” får ett blankt uttryck med öppen mun till svar eller möjligtvis ett ”öh?”.
undrentideforlag.com 
KÄnner igen mig själv i det, men för mig var det lite tvärt om, jag hatade att göra synopsisar eftersom jag kände mig så begränsad av dem och visste att det var slöseri med tid för mig, eftersom mina historier aldrig tog den vändning som jag först hade tänkt. Det värsta för mig var att känna mig begränsad och liksom ”tvingad” att följa en upplagd linje när jag skrev. Det dödade min kreativitet.
Emedan jag tror att en synopsis mm är ett bra sätt för de flesta att skriva på, så undrar jag om man inte borde lära eleverna ett alternativ, något slags ”flödessätt” att skriva… just eftersom struktur med synopsis mm inte fungerar så bra för alla. Kanske finns det något sätt att ge eleverna struktur och flyt utan att använda just förplanering och den typen av struktur?
Vi gör sånt också, men när de skriver längre texter utan planering så kör 80% av eleverna fast. Ingen behöver vara bunden till en synopsis (det är sällan jag, även om jag gör en), därför går vi också igenom andra sätt att planera sitt skrivande (punktlista, mind-map etc). Efter åtta år i yrket har jag inte träffat en enda tonåring som inte har varit hjälpt av lite planering, om än minimal.
Vet inte om min förra kommentar kom fram, inloggningsmupp, men i alla fall…..
För mig var det lite tvärt om. För mig funkade det bättre att skriva utan förplanering, som mest tenderade att sätta spärrar för min kreativitet. För mig var skrivandet mer ett flöde och det utvecklades på vägen som jag skrev – sedan gick jag tillbaka och rätade upp saker och ting.
Jag blev väldigt störd i min kreativa process av alla dessa synopsisar som skulle skrivas på förhand – och historierna följde aldrig dessa i alla fall sedan, så jag såg det som slöseri med tid.
Kanske finns det något alternativt sätt att skriva på? Alla skriver ju inte enligt en synopsis mm, det är inte en metod som funkar för alla. Kanske finns det någon mer flödesaktig metod man kan lära ut som alternativ, där man helt enkelt bara skriver, låter historien gå dit den vill och sedan utvärderar vid olika punkter och rätar upp den lite i efterhand.
Någon slags alternativ metod borde man kanske erbjuda, om det nu alls finns någon? Och i så fall kanske det är dags att ifrågasätta om det verkligen bara finns ett sätt att skriva på.
Att man kör fast behöver ju inte vara bara ett tecken på bristande förplanering, utan kanske istället att man inte har fått redskapen för att lista ut hur man tar sig ut ur en fastkörning genom att utvärdera vad man redan har skrivit och hitta möjligheter och utvägar i den egna historien. Kör man fast måste man gå tillbaka och leta efter utvägar – och det är också en utmanande process.
Ett problem är också att de faktiskt inte går tillbaka i sina texter alls. Det är så klart det första vi gör när de har kört fast. Man måste komma ihåg att för de flesta är det första gången de någonsin skriver en längre novell. En del har aldrig ens läst en. Det är inte aspirerande författare vi talar om, det är sportkillar. Om jag skulle föreslå flödesskrivande som första förslag skulle de skriva en rad och tycka att de är färdiga (det har vi gjort). Några ritade gubbar istället 🙂
Oavsett om man har planerat före eller planerar under själva skrivandet så sker en planering. Ibland sker den på papper, ibland sker den i huvudet. För dig sker den troligtvis i huvudet under tiden du skriver. Om man inte har provat vilket som, är det omöjligt att säga vad som skulle funka. Därför provar vi oss fram och börjar med den metod som fungerar för de flesta ovana skrivare, dvs att planera på papper.
Jag brukar tänka att de tar sig an uppgiften på samma sätt som jag skulle ta mig an att slakta en gris. Jag skulle först rygga tillbaka, rynka på näsan, få lite kväljningar, sedan skulle jag troligen börja skära lite på måfå under stånk och stön. Jag skulle skära ut de köttigaste bitarna sedan skulle jag ge upp. Om jag inte hade en van slaktare som stöd skulle det bli en väldigt tunn köttskörd.