Recension på Fred så gyllene

I dagarna dök en recension på Fred så gyllene upp på Bokparet. Bland annat säger recensenten Jarl så här:

Fred så gyllene” är en svensk fantasybok. Författaren Stefan Hagel har lyckats med att få med allt vad en sådan skall ha. Här finns kampen mellan onda och goda krafter. Vi träffar på icke-mänskliga varelser som troll och alver och i hela skildringen finns magiska och övernaturliga ting. Handlingen förs framåt på ett spännande och fantasieggande sätt och hela tiden är fokus på huvudpersonen Tennara även om andra personer förs in. Det är dock ett lagom stort persongalleri så det är inga problem att hänga med.”

Så passa på att läsa eller ge bort en eggande present!

Varelser i topp och botten

Det finns en hel hög med mytologiska varelser, monster och sagoväsen som fascinerar mig, andra skyr jag som pesten.

För att börja med något som jag inte vill ha i min närhet så är det zombies. Det är något med deras hasande gång som skjuter kalla kårar uppför min ryggrad och jag vill bara blunda. Jag vet att t ex Walking Dead är en bra serie – både på papper och i tv, men jag klarar banne mig inte av att läsa eller se den. Många tycker säkert att jag är lagom fånig, men jag får svårt att sova och inbillar mig att det hasar runt massa halvruttna människor utanför fönstret.

Sådana där gulliga varelser som t ex älvor (i den mer anglosaxiska disney-formen, inte den mystiska dimmiga folktroformen) har jag svårt för. Små kryp med vingar som inte vet sitt eget bästa.

Drakar har alltid varit en favorit, förstås. Majestätiska och livsfarliga flygande ödlor. Hur häftigt är inte det? jag tycker dock inte att de ska vara för taggiga, utan hyfsat lena. Draken på bilden är lite på gränsen, iaf huvudet.

Folktro med alla dess oknytt och väsen kan jag läsa hur mycket som helst om. Det jag känner svenska fantasyförfattare borde kunna göra något rejält av, är just folktron. Mylingar, skogsrån, små elaka gårdstomtar, mossiga troll, bysen, lyktgubbar, vittror, huldror, gloson och Stalo, och gud vet vad. Det finns en hel skatt att gräva ner sig i.

Olika kvinnoväsen tycker jag är intressanta, såsom dryader, najader, sirener, och de svenska motsvarigheterna. De är sexuella, farliga, självständiga och samtidigt lite sorgliga och ensamma. Ungefär som näcken. Jag har skrivit flera noveller med dessa naturväsen, en av de längre, Ekens syster, finns ju också som e-bok. Kanske skulle man göra näcken till huvudperson i nästa novell? Värt att fundera på.