Jag har lite slött och trött hört och läst fragment av debatten kring Katrin Z, SATS gym och Mannosaksmannen Pär Ströms avhopp från jämställdshetdebatten. Jag läste också detta inlägg som deklamerar ungefär vad jag känner – bortsett från en sak: jag lägger inte mycket energi på det hela. Detta inlägg är den mesta energin jag har lagt.
Det jag reflekterar kring är det här: ”Vad vi måste vara, ständigt detta varande, för att passa in.” Det råder inget tvivel om mediakrafterna och de sociala krafterna bakom kvinnors utseende och beteende. Det är bara att titta fem minuter på Hollywoodfruarna för att förstå det. Det jag funderar över är när jag slutade må dåligt över den cirkusen. När jag tittar i backspegeln så har jag spenderat mesta delen av tonåren och tjugoåren antingen bantande eller svärande över att jag inte var supersmal och perfekt. När jag tittar på bilder nu märker jag att jag såg högst normal ut. Kan inte minnas någon tidpunkt – förutom min bröllopsdag, då jag har känt mig nöjd med min kropp. Nu bryr jag mig inte nämnvärt, även om det ibland dyker upp en tvångstanke om bantning lite då och då, så slår jag bort den då jag har legat still på min vikt i åratal.
Beteendemässigt har jag aldrig passat in. Har alltid haft udda intressen, inte brytt mig om ”tjejigt” och ”killigt”, gjort det som behöver göras oavsett hur skitigt eller rosaskimmrande. Mobbarna på mellanstadiet fick mig att förstå att jag inte var som alla andra och några år senare insåg jag att det inte gjorde något. Att jag faktiskt hade fördel i att vara lite kameleont i kvinno- och manssammanhang. Ingen har reagerat på att jag häver öl och gapflabbar i killgänget och ingen har reagerat på att jag gör samma sak i tjejgänget, eller om jag väljer att sippa cider och fnissa. Inte heller i blandade sammanhang. ”Var dig själv”, fick jag ofta höra när jag var barn och tonåring. Larvigt råd till en identitetssökande människa. Insikten att jag:et är olika, beroende på var jag:et är, var en riktig aha-upplevelse för mig. Jag måste inte passa in, men om jag vill så kan jag. Jag styr den här skutan.
Om ”alla andra”, alla ”populära”, ”medieeliten” är som Katrin Z, Schulman och Ström – ja, då är jag jäkligt glad att jag inte passar in. På något sätt förtjänar de liksom varandra den där högen. Det är bara synd att så många går på snacket. Att oskyldiga dras in och drabbas, att folk tror att det inte är ok att leva ett helt vanligt halvtråkigt liv.
undrentideforlag.com 