Nu har biblioteksbeställningarna kommit igång på De två odjuren och jag får äran att skicka ut exemplar till Sveriges bibliotek. Superkul!
Det känns faktiskt lite overkligt varje gång en inköpsorder dyker upp på mailen, och jag kan inte vänta på att få lägga paketet på lådan. *glad*
Funderade över ”Felicia försvann”, ni vet den där boken skriven av dottern till ”supermamman” Anna Wahlgren. Under debatten har syskonen tagit avstånd från boken och självklart mamma Anna också. Men det hela fick mig att tänka på något som min mamma har sagt, nämligen att syskon växer upp i olika familjer.
Det kan ju låta konstigt att barn med samma mamma och pappa (eller mamma och mamma, eller pappa och pappa osv) i samma hus växer upp i olika familjer, men så är det ju faktiskt. Det är ju inte bara så att ibland delar föräldrarna på sig och bildar nya olika familjer utan en familj utan skilsmässa förändras också, speciellt när ett nytt barn gör entré.
Det är väldigt tydligt för mig eftersom jag har långt mellan barnen. Samma pappa, men sju år mellan. Första barnet levde i en familj som ensambarn i sju år innan lillebror dök upp. Lillebror växer upp just som en lillebror med en nuförtiden tonårig storebror. Vår ekonomiska situation har också förändrats radikalt. När den äldste var liten pluggade jag, vi levde på små medel. Nu har jag fast heltidsjobb. Vi bor i ett annat område. Vi har mognat som människor och lärt oss av våra läxor som föräldrar (och gör helt andra nya misstag). Vi har annan materiell status. Vi är helt enkelt en helt annan familj nu än när storebror var i samma ålder som lillebror. De växer upp i olika familjer. Detta gäller givetvis även när det är kort mellan barnen även om runtom-faktorerna kanske inte skiljer lika mycket så är det fortfarande olika status för barnens roll i familjen.
Det är då inte heller konstigt att syskon kan ta avstånd från förhållanden som de anser inte rådde i familjen som de växte upp i, som t ex i fallet ”Felicia försvann”. ”Det var inte alls så”, är det vanligt att man hör, men vars sanning är ens egen. Jag säger inte att den ene eller den andre har rätt, de har olika uppfattning och ingen av dem behöver ha fel.
Är det något som jag älskar med det svenska språket så är det ”o”. Den här förmågan att skapa motsatser av ord bara genom att lägga till en enda bokstav. Det är fantastiskt och kul.
osnygg
okul
oordning (min favorit)
okär
opank
ooooo, bara att fortsätta
Något som debatteras mycket nu är pronomet ”hen” som är tänkt att vara könsneutralt och därför oproblematiskt ur ett genusperspektiv. Det är ju bara det att ordet i sig är så problematiskt att det väger upp alla ”lösningar” som det skulle bidra till. För min egen del kan jag inte låta bli att släppa upp en suck och rulla lätt med ögonen varje gång jag ser ”hen” istället för han/hon.
Anette Skåhlberg på förlaget Sagolikt reagerade också på ordet ”hen” genom att ge ut en barnbok ”Känn med hen”. Hon säger: ”Vi får inte ett mer jämställt samhälle genom att byta ut hon och han, utan vi riskerar att ta ett steg bakåt. I stället för att arbeta med att göra hon och han lika starka så använder man ”hen” för att slippa tänka på de problem vi egentligen har.”
Helt rätt, anser jag. Dessutom så får jag direkt bilden av en höna när jag läser hen. Därför blir ordet ”hen” feminint för mig (förutom att det är så fult) och därmed är vi tillbaka där vi började. Faktum är att jag känner mig lite obekväm över att man måste gömma könen. Är det fult att vara kvinna, man, intersexuell, asexuell eller what ever?
Om man vill skriva helt könsneutralt så finns redan den och det. De funkar i text om man gör det på ett subtilt sätt och inte upprepar dem i tid och otid.
Jag vet att det är en smaksak, men jag har så svårt för talstreck (eller tankestreck) i replikskiften istället för citattecken. Det största problemet jag har med det är estetiskt. Jag tycker att det är fult. Ett sekundärt problem är att jag tycker att det ibland kan försvåra läsningen, speciellt om man gör inskjutna beskrivningar i replikerna. Jämför:
”Hon springer fortare än vinden.” Lisa stirrar på klockan. Snart halv fyra. ”Bara en minut kvar.”
– Hon springer fortare än vinden. Lisa stirrar på klockan. Snart halv fyra. Bara en minut kvar.
Det kanske är petigt, men vill man vara tydlig så tycker jag att man ska använda citattecken och inte talstreck. Det är klart att man kan göra nytt stycke, men då blir det konstigt med den senare repliken:
– Hon springer fortare än vinden.
Lisa stirrar på klockan. Snart halv fyra.
– Bara en minut kvar.
Och då måste man lägga till små irriterande ”sa hon” och ”sa han” efter för att inte skapa total förvirring. Hm, I think I’ve made my point.
Katarina skriver intressant och vasst om pseudonymer på Rosenfönstret. Bland annat skriver hon: ”Kan du inte stå för din text inför läsaren kanske du ska ta ett djupt andetag och inse att du bör skriva för byrålådan och byrålådan allena. Det gäller allrahelst argument som “känna sig obekväm i sitt sociala sammanhang” (varför försöker du då överhuvudtaget bli publicerad? Hallå?)”.
Jag håller med henne i stort och har själv varit inne på tankarna om att använda pseudonym, speciellt när jag befann mig i fasen ”undrar om folk kommer att tycka det är skit och det vill jag inte stå för”. Men till syvende och sist kom jag fram till att jag inte skulle kunna använda en pseudonym om jag så ville. Mina böcker säljs på en smal marknad och den mesta marknadsföringen görs face-to-face. Jag pratar om och presenterar mina böcker i olika sammanhang. Jag är med på konvent och jag föreläser. Det är svårt att vara en pseudonym då. Speciellt som jag då alltid skulle behöva ta tid till att förklara varför det inte är mitt namn på böckerna.
Jag förstår att förlag tar till alla marknadsföringstrick som någonsin uppfunnits, men när pseudonymen bara blir ett marknadsföringstrick, då drar jag öronen åt mig. Känns billigt, tycker jag. Nu har jag ju visserligen sån tur att det bara finns en Elin Holmerin på hela denna vida jord, så googlar man det så träffar man bara på lilla mig. Hade jag hetat Maria Karlsson, kanske jag hade funderat mer på pseuonym-grejen utifrån den aspekten.
Från och med i morgon är jag officiellt på semester, även om någon dag kommer att ägnas åt skolarbete så har jag avsatt en stor del tid till att läsa manus. Just nu har jag sex manus som väntar på läsning och jag måste sätta igång med sträckläsning för att inte det ska ta för lång tid.
Att läsa manus är i mitt tycke mer spännande än att läsa färdiga böcker. Jag kan ju faktiskt framföra mina åsikter direkt till författaren och föra en diskussion om boken utan att det leder till återvändsgränden ”jo, men nu är boken ju redan tryckt”.
Det jag tycker är lite synd är att det blir väldigt lite tid kvar för mitt eget skrivande, vilket för mig till tanken att införa ett manusstopp snart. Jag vill inte heller ta mig vatten över huvudet och anta böcker för att sedan inte ha tid för dem eller författaren. Det är alltid svårt att säga nej, men det känns ändå schysstare än att anta böcker och sedan inte hinna med att korrläsa eller göra en snygg sättning av dem.
Marcus Jerräng skriver om e-bokens liv här och konstaterar att det äntligen har börjat lossna för den digitala boken. Kul!
Det är ju lite segt att vänja sig vid nya saker, men ju mer jag läser på skärmen desto lättare tycker jag att det är. Kanske dags att köpa sig en läsplatta.
Glöm inte att De två odjuren finns att låna eller köpa som e-bok.
Det verkar som om min e-postadress elin@undrentide.se har krånglat en del. Om du har skickat mail via den, skicka igen till elin.undrentide@gmail.com.
Efter en långhelg i Dublin har jag åter igen landat i Sverige, hem och jobb – med en rejäl duns. Idag var det hårt att vara lärare och det har ingenting med resan att göra.
Överallt ljuder larmrapporter om lärares hälsa. Anmälningarna till Arbetsmiljöverket her fem dubblats. Stressade lärare ger stressade elever. Det pratas om sömnproblem och utbrändhet, men ingen politiker kommer att lyfta ett finger för att förändra situationen om inte lärare blir bättre på att specificera vad problemet är.
Här följer en redogörelse för min dag i så mycket detalj som jag hann registrera (vill dock säga att jag gillar mitt jobb och har underbara elever, men ibland händer det saker):
7.50 Kommer till jobbet, tar en kopp te.
8.00-8.08 Morgonmöte
8.10-8.55 Svenska med en sjua
9.00-9.50 Språkval engelska med sjuor
10,00-11.00 Engelska med en sjua
11.00-11.20 På väg mot arbetsrummet avstyrde bråk, följde några elever till matsalen och försökte reda ut det. Försöker få tag i rektor då min lektion började 11.10, men hittar honom inte. Ger upp utredandet för tillfället.
11.25-12.20 Profillektion med nior
12.20-12.50 Lunch
12.50-13.15 förbereda svensklektionen som börjar 13.15
13.15-14.30 Svenska med åttor
14.35 Kollega kommer in för att informera mig om en annan konflikt.
14.40-15.00 går tillsammans med kollegan till ett annat klassrum för att reda ut dessa två konfliker som varit under dagen. På vägen tillbaka reder jag ut lite skolk från en annan lektion med några andra elever
15.00-16.00 sätter mig vid skrivbordet för att ringa föräldrar och informera dem. Dokumenterar dagens incidenter (6 papper att fylla i). Svarar på mail, kommer på att jag ska hålla i ett möte i morgon och sätter igång att förbereda det, hinner inte klart för att jag måste hämta sonen på fritids kl. 16. Kommer förstås för sent.
16.30 Hemma. Svarar på ett par mail till. Planerar färdigt mötet. Uppdaterar skolans hemsida och hinner börja tänka på lektionerna i morgon innan jag måste sätta igång med maten.
18.30 Lägger obstinat ner jobbet för ikväll och tittar på Judge Judy medan ungarna sitter vid datorn.
undrentideforlag.com 