Kategori: böcker

Yey, provtryck!

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Nu har provtrycket för De två odjuren kommit och jag måste säga att jag är supernöjd. Det blev matt yta istället för glansig, marginalerna är perfekta och den känns mycket proffsig. Du kan beställa boken här och snart kommer den i nätbokhandlarna också. Jag hojtar förstås till, men det bästa priset finner du hos mig, plus att du kan få den signerad om du vill.

Körde hem från Eskilstuna nu i eftermiddags och slog hela tiden av hur vacker hösten är. Sol, guldlöv och gröna fält. Fantastiskt. Därför bjuder jag på en höstbild.

 

Var hittar man idéer som håller?

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

Det är inte lätt att bygga en bok. Ofta dyker en idé upp i huvudet, ett litet fragment av vad som skulle kunna bli något. De flesta idéer håller inte för en hel bok. Det skulle bli en långdragen och långsam bok med massor av utfyllnad för att händelsen som det hela kretsar runt inte är bokvänlig. Den är för kort.

Just nu har jag en idé som jag skulle vilja utveckla till en bok. Problemet är att jag vet att idén i dagsläget är för kort. Jag har inte heller något ordentligt slut på berättelsen, iaf inget som inte är helt förutsägbart. Det finns tre vägar att gå – ungefär som med mitt andra pågående projekt Niva – nämligen den mer lyckliga vägen, någon form av konsensus mellan parterna och sedan vägen till total tragedi. Ingen av vägarna känns bra och därför sitter jag fast. Många vill att böcker ska sluta någorlunda lyckligt, iaf så att man inte känner sig lurad efteråt. Andra tycker att det är för förutsägbart och ser hellre katastrof eller någon annan vändning.

Det är inte heller lätt att veta om idéen håller i längden. Det kan bara avgöras efteråt och då måste jag skriva ner den. Just nu läser jag bokmanus för fullt så mitt eget skrivande får vänta ett tag. Under tiden gror idéerna i huvudet.

Varför de två odjuren?

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Som ni ser föreställer framsidan på boken en man och en kvinna, eller hur är det egentligen? För titeln säger ju något annat.

De två odjuren är ett stycke ur uppenbarelseboken fast det finns egentligen ingen direkt koppling till det stycket förutom titeln. Istället är det flera låtar av Imperiet som har inspirerat boken, t ex Kriget med mig själv och Var e vargen?

Jag har funderat länge på ett stycke ur boken som skulle kunna illustrera varför jag har valt denna titel, men utan att avslöja för mycket om handlingen. Det blev detta:

Precis när Linn ställt ner soppskålen på sidobordet borta vid eldstaden, steg Gustav in igen, denna gång med en stor fjäder bakom huvudet. Strax klev han åt sidan och en kvinna framträdde. Fjädern tillhörde hennes hatt, och vajade lätt från sida till sida då hon skred över golvet. Medan hon ställde ifrån sig handväskan på matbordet, lämnade Gustav rummet, men Linn blev stående borta vid väggen. Kvinnan med fjäderhatten trollband henne. Hon påminde inte om något Linn hade sett förut. Runt halsen låg en rävboa och sov, den figursydda kappan var dekorerad med stora knappar och en broderad kant prydde ärmsluten. Med gapande mun såg Linn på medan kvinnan drog finger efter finger ur silkeshandskarna för att sedan lägga ifrån sig dyrgriparna bredvid handväskan. Ett slurpande väckte Linn ur sin dvala och hon vände blicken åt herrn. Han såg inte ens åt hattkvinnan. Ögonen var fästa på soppan och han tog sked efter sked. Då och då bröt han en bit av brödet, som han höll i vänsterhanden, och stoppade i munnen. Kvinnan harklade sig, men herrn var oberörd.

Det hela påminde Linn om en pjäs som hon och mor hade sett på torget i Ljungby. Det var en engångsföreställning för att borgmästaren fyllde år och Linn hade inte förstått så mycket av handlingen. En plattform av trä hade byggts mitt på torget och runt om samlades byfolket för att se teatergruppen från storstaden. Det var stämningen i rummet som påminde om pjäsen. Det var konstlat, onaturligt och avvaktande. Kvinnan harklade sig igen, och Linn tog ett steg fram för att påminna herrn om hans besök, men det behövdes inte.

”Jag vill inte ha dig här”, sade herr Svarthamn och såg upp på kvinnan. Hans ögon var kolsvarta och han höll blicken stadigt på damen framför honom.

”Åh, inte ska vi vara otrevliga mot varandra, mon chérie.” Hon log och plockade ur hattnålen. Hatten hamnade bredvid handskarna och hennes eldhår lyste upp hela rummet. Ögonen som hade varit halvt dolda under hattbrättet glimmade till av isblå kyla och hon tog ett par steg mot herrn.

Herr Svarthamn reste sig och slängde ner servetten bredvid tallriken.

”Gå.”

”Bien-aimée…” började kvinnan, men hon hejdade sig när herr Svarthamn kastade ett öga på Linn. Sakta vände damen på huvudet och blicken skar genom rummet.

”Jag ser att du har skaffat dig en leksak”, väste hon.

Kylan kröp in i Linn och hon rös. Fingrarna kändes som istappar och hon gnuggade dem lite mot kjolen för att väcka dem till liv igen.

”Linn är min hushållerska”, sade herrn. ”Inte för att det rör dig. Du och jag har inget med varandra att göra längre, Marjorie.”

Kvinnan, som han hade kallat Marjorie, släppte inte blicken från Linn och hon backade upp mot väggen. Tapetens sträva yta drog längst kläderna och förklädesknuten tryckte in i ryggen. Vid varje led i hennes kropp var en spik inslagen i väggen, till och med Jesus på korset ovanför sängen där hemma i torpet, satt lösare fast än hon. Rummet försvann och kvar blev bara kvinnan med det eldiga håret.

”Han tillhör mig”, sade Marjorie och ögonen gnistrade till. ”Bara så att du vet, putain.”

Att välja en bok

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

”Hur vet man att en bok är bra?” frågar en av mina elever mig när vi finkammar biblioteket på böcker att läsa.

”Jadu, det går inte att veta. Du måste läsa den först”, svarar jag förstås och en besviken min visar sig i elevens ansikte.

”Alla ser så tråkiga ut och de som ser häftiga ut är så tjocka”, suckar den.

Under tiden i biblioteket är det mycket fokus hos många elever på att hitta tunna böcker. De får inte vara för tjocka, inte för jobbiga. Jag förstår att det krävs en riktigt lässugen ungdom för att plocka upp de tjockare böckerna, men jag försöker ändå förklara att om boken är för tunn, kanske man inte hinner komma in i berättelsen; man hinner inte få någon känsla för boken  och därför inte heller tycker den är bra.

Min egen bok Eldfloder (269 sidor) är på tok för tjock anser dessa elever. Nej, den ska ligga runt hundra sidor. Vilken ungdomsbok gör det? Och de tunna lättlästa böckerna är ibland så avskalade och ”lätta” att de bara blir ytliga och tråkiga.

Jag funderar ett tag på detta efter lektionens slut. Kanske skulle jag ge ut några av mina länge noveller i bokform? De ligger på runt 30-40 A4-sidor, så det skulle bli böcker på runt 70-100 sidor, och då med rätt mycket luft runt texten så att de känns lättare att läsa, även om språket ibland är mer avancerat – inte jätteavancerat, ska jag tillägga, jag försöker skriva hyggligt lättläst och medryckande. Språket ska inte vara ett hinder för läsningen, men det många glömmer är att ett för lätt språk också kan vara ett hinder för läsupplevelsen.

Nåja, jag ska lansera De två odjuren först, sedan ska jag fundera på det här projektet.

Att börja med en smäll

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Eller ”in medias res” som det heter med finare ord. Jag brukar alltid tipsa människor som vill skriva men som har svårt att komma igång att börja mitt i handlingen. Bara kör, liksom. Ett skott går av. En häst skenar. En kvinna skriker. En kvist bryts i skogen. Bara börja mitt i.

Ett helt annat tips är från en författare, vars namn jag har tappat på vägen: När du har skrivit klart hela ditt bokmanus, radera de första trettio sidorna (kan ha varit de första sextio sidorna också). Inte så himla dumt faktiskt. Jag provade det själv med De två odjuren och visst sjutton blev det bättre. Jag hade kanske kunna radera ännu mer, i alla fall enligt vissa testläsare, men jag kände att jag ville ha en liten anknytning kvar till Eldfloder, om än en mycket liten sådan. Boken är inte snabb. Den börjar inte med en smäll, inte en ljudlig sådan i alla fall. Första stycket låter så här:

Världen bakom Edwin försvann med tågets hamrande och lokets vissla skar in i pannbenet, men inte ens det väckte honom ur transen. Hela vägen från stationen styrde kroppen sig själv. Hjärnan kändes mosig och allt omkring honom var suddigt, förutom gatstenarna precis vid tåspetsarna. Han svängde av mot ån och yrseln fick världen att snurra. Med ena handen för ansiktet, lutade han sig mot vad som råkade finnas i närheten, men blev genast i vägknuffad. Mannen som han hade lutat sig mot svor och skakade på huvudet. Det som slumrade i Edwin vaknade upp och vreden flammade upp i ådrorna. Resväskan landade med en duns. Knäskålarna knakade när de träffade gatan. Nävarna knöt sig. Elden drog fram under huden, färgade husväggarna röda och pressade fram svetten ur porerna. I strupen skar ett vrål, men han satte handen för munnen och blundade. Sov. Lederna kyldes långsamt av. Sov nu.

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om det och nu känns det skönt att det snart finns på papper i en bok. Mina kommande projekt är mer inspirerade av In medias res. Båda börjar med en replik och sedan tar det ett tag innan läsaren har förstått hela scenen. Jag gillar upplägget och det är ju skönt att veta att jag kan variera mig 🙂

Hjärnarbete

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

Jag har märkt att jag har lång förberedelsetid innan jag sätter mig ner och skriver eller redigerar pågående projekt. I över två veckor nu har jag gått igenom ”Sår” i huvudet. Scener dyker upp, jag repeterar dem – hur var det nu igen? Jag funderar på repliker, personerna, händelserna, allt detta utan att ens öppna dokumentet på datorn.

Är det fler som ”skriver” i huvudet så här? Jag kan hålla på i månader, ja till och med år. Innan jag skrev Eldfloder hade den berättelsen löst susat runt i huvudet sedan gymnasietiden, alltså över femton år. Jag tror inte att jag hade skrivit ner den över huvud taget om inte jag hade blivit utmanad.

Det finns många sådana berättelser som svävar runt i mitt huvud, men de flesta är så banala eller dåliga att jag vet att det inte är någon idé att skriva ner dem. De lever ju ändå. Det är sällan jag glömmer bort en berättelse, inte ens en dålig sådan. Det finns speciellt några urusla kärleksberättelser som aldrig kommer att få se dagens ljus, men jag har en hel del nostalgi runt dem.

När jag väl får lite andrum på jobbet så sätter jag mig nog med mina projekt och pillar i dem ”på riktigt”, men just nu kör jag enbart hjärnarbete.

Gästbloggare: Desirée Fredlund

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Desirée Fredlund har skrivit boken Refuserad – Från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad som författare, utgiven av Duo Dito Förlag. Eftersom jag tidigare har berört ämnet och hon var intresserad av att gästblogga, bad jag henne skriva lite om hur man hanterar just refusering:

Hur plockar man upp sig själv efter att fått svidande kritik? Hur orkar man ha kvar tron på sitt skapande och hur går man vidare? Refuseringsbreven haglar in och du sitter med tårdränkta ögon och vill spola ner usb-minnet, där din roman bor, i toaletten.

Har ni hört talas om Stockdale? Jim Stockdale var högsta amerikanska befäl i det vietnamesiska fånglägret ”Hanoi Hilton” när vietnamkriget rasade. Han blev grymt torterad och hade ingen aning om han någonsin skulle få återse sin familj. Han gjorde allt för att hjälpa sina amerikanska medfångar att stå ut och överleva. Stockdale trodde alltid på segern i slutändan och han hade modet att möta den bistra verklighet han just då levde i. Det var så han överlevde och det var så optimisterna dog. Optimisterna trodde de skulle komma hem till jul, sen påsk och sen till sommaren. Till slut dog de av brustet hjärta. De som klarade sig var de som kämpade mot hunger och tortyr. De som visste att de inte skulle komma hem till jul. Men en sak visste de – att en dag skulle de åter kyssa marken där de en gång föddes.

När jag läste om Stockdale första gången förstod jag hur jag bättre kunde tampas med mina motgångar här i livet. Att å ena sidan acceptera den bistra verkligheten, men å andra sidan hålla fast vid en orubblig tillförsikt att till slut lyckas.

Och det är så jag gjort varje gång jag fått nobben av förlag. Svurit en stund, accepterat och sen fortsatt med att aldrig tro på annat än seger. Inte konstigt att ett förlag bad mig skriva boken: Refuserad – från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad författare. J

Hur det gick för Stockdale? Efter sju år i fängelset återvände han hem. Han avled 2005, 82 år gammal.

Tack Elin för att jag fick gästblogga hos dig!

/Desirée Fredlund

I väntans tider

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Nej, jag är inte på smällen. Jag väntar på provtrycket på De två odjuren.

Det jag är mest nervös över är ifall omslaget kommer att ha rätt nyanser, att all text syns ordentligt, att upplösningen blev rätt och att beskärningen är rätt. Inlagan har jag inte lika stor oro för. Jag känner på mig att det kommer att se bra och luftigt ut.

Jag funderar samtidigt över om jag inte borde ta tag i projekt fyra snart nog. De där stackarna måste få ett avslut, men jag är lite småsugen på att sätta mig ner och skriva någon novell också. Jag och kollegan hade en idé om en akvariefisk som bara följer med strömmen och inte ser något utanför akvariets väggar, lite så som en del ungdomar tyvärr upplever världen. Det är inte så utvecklande att titta på omvärlden genom två sugrör och jag vill inget hellre i mitt jobb som lärare än att de slänger sugrören. öppnar ögonen och SER. Dessutom vill jag att de ska SE kritiskt.

Fick den här länken av en kompis och jag kan inte säga annat än att jag skriver under fullständigt.