Hjärnarbete

Jag har märkt att jag har lång förberedelsetid innan jag sätter mig ner och skriver eller redigerar pågående projekt. I över två veckor nu har jag gått igenom ”Sår” i huvudet. Scener dyker upp, jag repeterar dem – hur var det nu igen? Jag funderar på repliker, personerna, händelserna, allt detta utan att ens öppna dokumentet på datorn.

Är det fler som ”skriver” i huvudet så här? Jag kan hålla på i månader, ja till och med år. Innan jag skrev Eldfloder hade den berättelsen löst susat runt i huvudet sedan gymnasietiden, alltså över femton år. Jag tror inte att jag hade skrivit ner den över huvud taget om inte jag hade blivit utmanad.

Det finns många sådana berättelser som svävar runt i mitt huvud, men de flesta är så banala eller dåliga att jag vet att det inte är någon idé att skriva ner dem. De lever ju ändå. Det är sällan jag glömmer bort en berättelse, inte ens en dålig sådan. Det finns speciellt några urusla kärleksberättelser som aldrig kommer att få se dagens ljus, men jag har en hel del nostalgi runt dem.

När jag väl får lite andrum på jobbet så sätter jag mig nog med mina projekt och pillar i dem ”på riktigt”, men just nu kör jag enbart hjärnarbete.

Om gestatning

Det talas mycket och ”visa, inte berätta” eller ”show, not tell”. Det hela heter gestaltning på svenska och handlar om att inte berätta om saker utan att visa för läsaren som ”tvingas” dra sina egna slutsatser. Jag har skrivit lite kort om det tidigare i ett mer utförligt inlägg kring adjektiv och adverb.

Jag själv gillar att skriva suggestivt och gestaltande. Jag säger inte att jag alltid lyckas eller att jag är expert, men det kräver mer av mig som författare. Jag måste leva mig in, jag måste formulera mig noga för att variera texten, jag måste undvika att ta genvägar och jag måste ibland uppfinna nya metaforer eller liknelser. Det är det som lockar mig med skrivandet, förutom det själva förmedlandet av en underhållande histora förstås.

Dock ska det sägas att det finns texter där berättandet passar bättre än gestaltning, t ex sagor och vissa barnberättelser. Gestaltning kräver mer av läsaren. Det är mer abstrakt och läsaren måste vara mer aktiv i sitt läsande. Det kräver träning.

I skolan pratar vi om sökläsning och djupläsning. Det allra flesta trettonåringar fixar sökläsning på ett relativt effektivt sätt (hitta information och fakta ur en textmassa) medan djupläsning inte har tränats i lika stor grad, av naturliga orsaker eftersom man först måste träna avkodning, lässtrategier och just sökläsning innan man kan börja läsa mellan raderna.

Det är dock väldigt spännande att introducera djupläsningsträning i en ny klass, speciellt när man ser polletten trilla ner och en helt ny värld öppnar sig bakom texten. Det glimmar till lite i ungarnas ögon och de dyker ännu länge in. Då väcks verkligen min skrivlusta. Tänk vilken påverkan vi författare kan ha. 🙂

Gästbloggare: Desirée Fredlund

Desirée Fredlund har skrivit boken Refuserad – Från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad som författare, utgiven av Duo Dito Förlag. Eftersom jag tidigare har berört ämnet och hon var intresserad av att gästblogga, bad jag henne skriva lite om hur man hanterar just refusering:

Hur plockar man upp sig själv efter att fått svidande kritik? Hur orkar man ha kvar tron på sitt skapande och hur går man vidare? Refuseringsbreven haglar in och du sitter med tårdränkta ögon och vill spola ner usb-minnet, där din roman bor, i toaletten.

Har ni hört talas om Stockdale? Jim Stockdale var högsta amerikanska befäl i det vietnamesiska fånglägret ”Hanoi Hilton” när vietnamkriget rasade. Han blev grymt torterad och hade ingen aning om han någonsin skulle få återse sin familj. Han gjorde allt för att hjälpa sina amerikanska medfångar att stå ut och överleva. Stockdale trodde alltid på segern i slutändan och han hade modet att möta den bistra verklighet han just då levde i. Det var så han överlevde och det var så optimisterna dog. Optimisterna trodde de skulle komma hem till jul, sen påsk och sen till sommaren. Till slut dog de av brustet hjärta. De som klarade sig var de som kämpade mot hunger och tortyr. De som visste att de inte skulle komma hem till jul. Men en sak visste de – att en dag skulle de åter kyssa marken där de en gång föddes.

När jag läste om Stockdale första gången förstod jag hur jag bättre kunde tampas med mina motgångar här i livet. Att å ena sidan acceptera den bistra verkligheten, men å andra sidan hålla fast vid en orubblig tillförsikt att till slut lyckas.

Och det är så jag gjort varje gång jag fått nobben av förlag. Svurit en stund, accepterat och sen fortsatt med att aldrig tro på annat än seger. Inte konstigt att ett förlag bad mig skriva boken: Refuserad – från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad författare. J

Hur det gick för Stockdale? Efter sju år i fängelset återvände han hem. Han avled 2005, 82 år gammal.

Tack Elin för att jag fick gästblogga hos dig!

/Desirée Fredlund

Att vara kär i sin text

Det är jättelätt att kära ner sig i det man skriver. Jag kärar gärna ner mig i personerna och miljöerna. Det är också väldigt lätt att bli förälskad i ett specifikt stycke som man tycker att man lyckades väldigt bra med, att man ”fick till det” så att det hela blir riktigt konstnärligt. Metaforer och liknelser är också lätta att fastna för och ibland sitter man och fnittrar för sig själv för att man tycker att man är så väldans finurlig. (Fast det ska sägas att man lika ofta sitter och skäms för hur satans dålig texten är på andra ställen.)

Ända sedan jag gick en mediautbildning på folkhögskola för en herrans massa år sedan har jag levt efter devisen ”kill your darlings”, både när det gäller filmproduktion och textproduktion.

Efter att ha läst Johans tankar i detta inlägg, så funderar jag åter igen över uttrycket. Han skriver bl a ”Nej! Det finns ingen anledning i världen att ”döda några darlings”, eller hur man nu ska uttrycka det. Om något ska strykas i ett manus ska det vara för att det är överflödigt, inte tillför något nytt till handling eller karaktärer, drar ned tempot, är dåligt skrivet och inte kan skrivas om eller för att det helt enkelt inte passar in. Att tro att man ska stryka något bara för att man borde är bara korkat. Alla som skriver har någon gång under sitt arbete tvingats stryka något, vare sig det har varit enstaka ord eller meningar, eller hela kapitel, men det ska finnas en anledning till det.”

För mig är det hela poängen. Anledningen till att ha något kvar bara för att man tycker om det är inte heller tillräcklig. Det måste finnas fler argument för det du väljer att ha kvar i din slutgiltiga text. Inte ens ”det är bra”, räcker som anledning. Om man däremot har ”för att det bygger på det som bygger på det och tillsammans för hela berättelsen framåt”, ”det lockar in läsaren och bygger upp mysteriet”, ”det visar fler delar av huvudpersonens personlighet” eller ”det öser på tempot”, så är det bättre argument för att behålla stycket eller meningen. Det är klart att man inte ska ta bort något bara för att ta bort, men man ska inte heller ha kvar bara för att ha kvar.

Att skära i texter är svårt och smärtsamt, ibland mer smärtsamt än man trodde var möjligt – det är ju trots allt bara en text. De partier som man har förälskat sig i är svåra att göra sig av med, fast man hjärnan förstår att man måste så skriker hjärtat ”neeeej!”. Det hela är en balans mellan förstånd och känsla, och eftersom en text är så mycket känsla så är det svårt att ibland skilja dessa åt.

Gästbloggar idag

Idag har jag varit gäst hos Ronnie Lundin som skriver historiska romaner och det är just historia och research som jag bloggar om. Här hittar du mitt inlägg.

Bland annat så tar jag upp svårigheter med att hitta viss typ av fakta och det stora nöjet med att göra research. Det finns ju en hel historisk värld att upptäcka. Det är dock en viktig balans mellan historisk korrekthet och infodumpning; de detaljer man väljer att lägga in i den slutgiltiga texten bör finnas där av en anledning, inte bara för att man själv tyckte det var en cool detalj som man har ägnat timmar åt att hitta.

Boktrailer – Odjuren

Joru, nu har jag knåpat som sjutton och kommit fram till att det allra svåraste var som vanligt att välja musik. För det första är man rätt begränsad rent upphovsrättsmässigt (men newgrounds.com är ett bra ställe att leta på), för det andra måste det ju passa stämningen i boken, inte vara för långsamt osv. Jag hade fyra olika versioner och nu är jag nere på en. Så, enjoy.

 

De flesta bilder har jag fotat själv. De andra är royaltyfria bilder från Dreamstime eller Wikimedia Commons.

Tänkvärt inlägg

Jag läste ett inlägg skrivet av Anna-Carin Collin på Christer Johanssons blogg under rubiken: ”Du är inte din text”. Under läsningen skjutsades jag bakåt i tiden i rasande fart, till precis när jag började skriva på allvar, alltså för fem år sedan.

Hon skriver: ”Jag kan erkänna att jag då och då drivs av ett starkt bekräftelsebehov, när jag längtar efter att få höra att jag skriver fantastiskt. Men det brukar bara leda till att jag vill ha mer, och mer, och mer.” De första texterna jag skrev lade jag upp på alla möjliga skrivarsidor. Först en liten dikt, bara för att testa. Jag blev nästan chockad av gensvaret. Helt plötsligt hade ett tiotal personer gett mig beröm och hejarop! Fantastiskt. Så jag fortsatte att lägga upp dikter och texter. När jag någon gång fick kritik gjorde det ont. Långt in i själen.

Vid ett tillfälle var det någon som hade gett sig sjutton på att knäcka mig. Den skrev ner allt jag hade lagt ut. Kom med spydigheter, elakheter och svidande kritik – som det ibland låg någonting i och ibland kändes som om det var taget ur luften. Jag slutade att skriva. Helt.

Under flera månader fick jag inte ur mig ett ord. Jag kunde inte ens släppa personens elaka kommentarer utan läste dem om och om igen, inbillade mig att allt var sant. Vem fan trodde jag att jag var? Jag kunde för böveln inte skriva.

Jag minns faktiskt inte exakt hur jag tog mig ur det, men jag vet att jag hade några ”fans” som tiggde om att jag skulle skriva slutet på en av mina längre noveller. Jag började lite smått och sedan lossnade det väl. Det hela var hårt, men jag lärde mig en viktig läxa – som Anna-Carin också nämner i sitt inlägg. Distansera dig från din text. Nu har jag mycket lättare att ta kritik, både välgrundad och ogrundad. Jag försöker ta till mig konstruktiv kritik och elakheter får rinna av som vatten på en gås. Jag är inte perfekt, men jag utvecklas.

Vinn ett exemplar av De två odjuren

Genom att gå in på det här eventet: Klicka här. Anmäl dig och du är med i utlottningen av tre exemplar av boken. Du får gärna skriva en liten rad också.

Det går också hur bra som helst att bjuda in hur mycket folk man vill till utlottningen. Det kan ju vara så att jag får för mig att lotta ut fler böcker om det är många som nappar.

Spektakulärt har tagit sig en titt

Nu har även Spektakulärt skrivit om Eldfloder. Det känns som om de har fångat bokens essens och jag håller med om det som skrivs. Därför känns det också bra att De två odjuren kommer ut under hösten, en bok som jag själv känner är jämnare i balansen fantasy-socialrealism.

I recensionen kan man bl a läsa: ”Eldfloder är till tre femtedelar en skildring av en hemsk familjesituation präglad av misshandel och våld, och som sådan både stark och sorglig. Det framgår tidigt att Martin inte är riktigt mänsklig, men inte förrän slutet vad han är och varför han är som han är – något som till viss del förklarar – och ursäktar? – hans grymhet.”

Jo, jag har tänkt mycket på det där, alltså förklaringen/ursäkten för Martins beteende. Jag ser det väl inte direkt som någon ursäkt, men det är ju för att jag ”känner” andra av hans sort som inte väljer grymhetens väg. Jag tänkte mig att det är mest Martin som ser det som en ursäkt och även om läsaren får en del av förklaringen så hoppas jag att Edwins ställningstagande – att man inte ger sig på kvinnor – är tillräckligt tydlig för att visa att alla har ett val, oavsett ursprung.