Titta här, så fint Bokia hade gjort till mig och mina böcker. Boksigneringen gick över förväntan. Ett gäng böcker sålda och en kommande artikel i Katrineholms kuriren, som var på besök.
Bästa kommentaren av en köpare:
”Det är väl inte någon deckare, va? Det kommer ut så satans många deckare.”
Jag är mycket nöjd med dagen.
Nu i veckan kom tidningen Succé ut och tro på sjutton om inte jag ligger etta på inne-listan. Riktigt, riktigt kul och förhoppningsvis bra reklam för mina böcker också 🙂
Ja, att skriva bok är kul, känslosamt, svårt och jobbigt, men nästan lika svårt är det att skriva baksidestexten. Jag sitter och försöker skriva ner en till ”Sår”. Boken i sig följer på De två odjuren, den är inte lika fristående som mina andra böcker. Det utgör ett problem. Det andra problemet är det gamla vanliga: hur locka och väcka intresse utan att säga för mycket?
Jag har gjort en lista:
Anja söker svar, vill hitta Marjorie.
Jorå, det var nog den kortaste lista någonsin. ”Listan” blev i alla fall slutligen en liten text. Jag har gjort ett försök. Den kommer säker ändras flera gånger under kommande månader, men då finns det ju något att hålla utkik efter 😉
”Frankrike. Det är den enda ledtråd Anja har om den mystiska Majoreslori, drakhonan som försvann ur hennes liv när hon var bara var ett barn. Varför försvann hon? Varför gav hon Anja sitt draknamn: Lori? Vad är det för hemlighet som Anjas pappa vägrar avslöja? Mot faderns vilja, reser Anja ut i Europa på jakt efter svar, men Marjorie har andra planer.”
Jag har ägnat lite tid till att uppdatera framsidan för att göra den mer förlagsorienterad. Det finns också en liten länk till E Holmerin Design som är min smyckessida. Allvarligt funderar jag på att lägga ner smyckestillverkningen. Jag har inte gjort mycket på sistone, bara specialbeställningar och om jag ska satsa på förlaget så måste jag ägna en hel del tid till det.
Just nu har jag läst klart ett manus och dyker in i nästa. Det tar lite tid, för arbetsskadan som lärare gör att jag inte bara kan läsa utan måste kommentera också. Å andra sidan tänker jag att det spar lite tid senare om jag tycker att manuset håller för utgivning. Jag är mycket imponerad av den fantasi och skrivarglädje som finns ute i Sverige.
Så fortsätt skriv, för böveln! 🙂
Gryningstiger 2 skriver många bra tips om hur man slutför ett romanprojekt. Bland tipsen hittar vi bland annat: prioritera, strukturera och ta ditt skrivande på allvar. Mycket bra tips.
Jag kan egentligen bara hålla med i allt och lägga till att för mig är en synopisis mycket viktig. Detta märkte jag inte förrän långt in i mitt skrivande när jag försökte att skriva en roman utan synopsis. En novell går ju bra att hålla i huvudet, men en roman är för komplex och för detaljrik för att köra på känn. Det är också bra att göra lite enkla uppställningar som huvudpersonernas åldrar, utseende och egenskaper. Det viktigaste i hela detta arbete är att inse att det får ändras. Din synopsis får ändras. Dina karaktärer får ändras.
Det är ju din egen skapelse och under skrivandets gång kanske du märker att det måste ändras för att ge berättelsen djup, att hålla logiskt eller att bli intressant. Håll inte fast vid en idé som inte funkar, helt enkelt.
Jag kan inte skriva på ackord. Jag önskar ofta att jag kunde sätta upp personliga mål för mig själv, t ex att skriva 300 ord per dag eller liknande. Men det håller aldrig och skapar en otrolig stress. Är det någonting jag verkligen försöker undvika så är det att skapa onödig stress som tär på mig. Bättre en naturlig känsla av ”jag vill skriva klart”. Det händer att jag sätter upp mål, men då innefattar alltid dessa en lång eller oklar tidsrymd. Ett exempel kan vara: jag ska skriva ner huvudstoryn innan sommaren. Det räcker för mig.
Funderar på att skriva en mystisk berättelse. Det finns för få historier med mystik, tycker jag. Det som vanligtvis brukar förstöra en mystisk berättelse, och ibland skräckberättelser, är när man som läsare får veta vad det var som var så mystiskt, eller vem mördaren/monstret/demonen etc är som slaktar folk, eller som smyger omkring och skrämmer skiten ur dem.
Frågan är ju då: skulle man känna sig lurad som läsare om det mystiska aldrig avslöjas? Om det bara finns där, skrämmer lite, skapar lite kuslighet och lite nyfikenhet för att sedan glida vidare och försvinna. Inga svar ges. Teorier, på sin höjd, men inga klara svar. Skulle det funka?
Jag är riktigt nyfiken på vilka olika genrer som skulle kunna blandas till en härlig och bra bok. Jag själv gör mitt bästa för att få in diskbänksrealismen i fantasygenren. Det lilla, nära, svåra i hemmet – med fantasyinslag. I Eldfloder blev det riktig diskbänk då nästan hälften av boken utspelar sig innanför fyra väggar, och en hel del i köket för den delen, medan De två odjuren mer behandlar någon sorts identitetskris, hm – flera stycken faktiskt.
Jag påbörjade en gång en ”glad deckare”, alltså en deckare med en jävligt lycklig poliskommissarie i huvudrollen, ingen stundande eller nybliven skilsmässa, ingen medelålderskris och inga alkoholproblem. Jag kom inte så långt på den, mest för att jag tröttnade på historien som sådan, inte på kommissarien.
Tankarna har länge rört sig kring att försöka skriva en fantasydeckare. Det skulle jag säkert kunna göra om jag älskade deckare – vilket jag inte gör. Men det måste gå att skriva annan fusionlitteratur: historiskthriller, science fiction-romantik, feel-good-fantasy (denna har jag varit inne på förut) eller skräckkomedi. Andra förslag?
Heberlein skriver om skräck i en artikel i DN. Repliker på hennes slutsatser kring själva skräcken finns på annat håll. Bra sådana, så jag har inte mycket att tillägga där. Men jag känner att hennes slutreplik lämnar övrigt att önska:
”När kommer den första romanen med ett troll, en vätte, eller varför inte Näcken i en av de ledande rollerna? Det är ett gratis tips från mig – gräv i vår egen tradition, väck liv i en gammal demon eller hetta upp någon folklig föreställning. Älvor och troll – det vill jag ha efter snart ett decennium av vampyrer.”
Gräv djupare, säger jag. Det finns eller är på gång, men då måste man leta på de små förlagen och inte på de stora jättarna. Jag tycker att svensk folktro och våra nordiska legender är utmärkta ”root texts”. Jag har flera noveller och berättelser där skogsväsen gör entré, men som sagt – jag är inte signad på Bonnier. Jag startade ju eget 🙂
Jag tycker även att man kan gräva djupt i andra kulturers folktro och hitta häftiga guldkorn. Råkade bläddra förbi någon dokumentärkanal där det berättades om Inkafolkets legend om ”dödsfladdersmusen” (Nej, inte Batman). Läste häromdagen skapelsemyten i egyptisk mytologi. Smörgåsbordet är oändligt stort.
I min sjua arbetar vi med myter. Då främst nordiska och grekiska myter. Varje gång jag läser dessa berättelser så slås jag av hur mycket som är plockat från dem. Beskrivningen av Ragnarök är utan tvivel inspirationen till t ex slaget vid Minas Tirith i Sagan om konungens återkomst, men även andra stora fantasyslag. Idén om magi, om evig ungdom om svek, kärlek och det onda mot det goda. Ja, allt för sjutton.
Jag har i grunden lite svårt för just idén om gott och ont, men jag kan inte låta bli att le när jag läser just skildringen av Ragnarök. Där Loke ställer sig i täten av jättar och onda män, styr skeppet Nagelfar, byggt av döda mäns naglar (alltså, bara den idén. Jävlar, vad häftigt!). Oden i täten av gudaarmén, einhärjar och valkyrior. Det är starkt. Det starkaste av allt kanske är att det går åt helvete. De goda vinner inte. Inte de onda heller. Alla förgås, dödar varandra i en ohygglig strid. Världen blir åter ett kaotiskt mörker. Tanken om den återupplivade Balder som ljusets gud känns som en efterkonstruktion i kristendomens antågande. Det kanske inte är så, men det känns så. Att sluta i mörker skulle vara så mycket bättre.
Den klassiska kurvan är bra gammal. Faktiskt så härstammar den från det antika dramat.
Kort kan den beskrivas så här:
Anslag, presentation, fördjupning, upptrappning, klimax och avrundning.
Modellen kan användas såväl till film som böcker. Jag kom i kontakt med den första gången när jag gick på gymnasiet. Jag gick en estetisk linje och vi hade filmkunskap. Senare gick jag vidare till att läsa media i ett par år och har använt den både i analys av andras verk och i skapandet av egna filmer. Jag känner att jag har haft stor nytta av att ha den i bakhuvudet när jag skriver. För mig handlar om balans, och det ska sägas att det är inte alltid att jag lyckas.
Ingen av delarna bör ta för lång tid, men det får inte heller gå för fort så att läsaren känner som om någon snabbspolar berättelsen. Klimax (vändpunkten) är viktig och det kan finnas flera små vändpunkter innan den stora kommer. Jag gillar också att lämna en liten överraskning på slutet. Något som lämnar slutet något öppet och inte helt avslutat.
Att skriva en roman kräver viss planering. En del författare hävdar att de inte planerar alls utan bara sätter sig ner och skriver, men jag kan ge mig sjutton på att de har ägnat åtskilliga timmar åt att planera i huvudet. Man måste inte skriva ner sin plan, men om man är nybörjare så är det en god idé. Dels för att man har något att luta sig mot om man tappar tråden, dels för att inte tappa tråden alls. Jag brukar skriva ner en hel del, både innan och under skrivprocessen. Kanske är det för att jag inte riktigt litar på att min hjärna håller reda på allt. 🙂
undrentideforlag.com 