I väntans tider

Nej, jag är inte på smällen. Jag väntar på provtrycket på De två odjuren.

Det jag är mest nervös över är ifall omslaget kommer att ha rätt nyanser, att all text syns ordentligt, att upplösningen blev rätt och att beskärningen är rätt. Inlagan har jag inte lika stor oro för. Jag känner på mig att det kommer att se bra och luftigt ut.

Jag funderar samtidigt över om jag inte borde ta tag i projekt fyra snart nog. De där stackarna måste få ett avslut, men jag är lite småsugen på att sätta mig ner och skriva någon novell också. Jag och kollegan hade en idé om en akvariefisk som bara följer med strömmen och inte ser något utanför akvariets väggar, lite så som en del ungdomar tyvärr upplever världen. Det är inte så utvecklande att titta på omvärlden genom två sugrör och jag vill inget hellre i mitt jobb som lärare än att de slänger sugrören. öppnar ögonen och SER. Dessutom vill jag att de ska SE kritiskt.

Fick den här länken av en kompis och jag kan inte säga annat än att jag skriver under fullständigt.

De vanligaste felen

Som svensklärare stöter jag på många texter. Jag tycker också om att läsa texter på t ex argus.nu och Kapitel 1, även om tiden inte alltid räcker till att sätta mig ner och formulera kommentarer. Jag har i alla fall gjort en sammanställning på de vanligaste språkfelen som jag har stött på i min läsning.

1. Nytt stycke

Detta är det utan tvekan vanligaste förekommande felet. Antingen är inga stycken markerade alls eller så är styckena vagt/felaktigt markerade. Med vag markering menar jag att skribenten har använt t ex indrag, men inte tillräckligt stora indrag för att de ska hjälpa läsaren, eller att indragen är gjorda med mellanslagstangenten så att de blir olika stora, eller ny rad, men inget indrag eller ingen blankrad.

Felaktigt markerade stycken kan vara att skribenten byter rad vid varje mening, blandar indrag och blankrad som styckemarkeringar eller är inkonsekvent i sina markeringar och inte alltid gör nytt stycke när det behövs.

Jag föredrar blankrader som styckemarkering när jag ska läsa på skärm. Det är självklart individuellt, men luft är verkligen till hjälp i en digital text.

2. Repliker
… som ser ut så här:

”Jag vill inte!” Skrek Johan.
– Kommer du snart frågade Pelle.
”Jag är kär i henne” sade Olle ”och jag vill inte att hon ska lämna mig.”

Och som ska se ut så här:

”Jag vill inte!” skrek Johan.
– Kommer du snart? frågade Pelle.
”Jag är kär i henne”, sade Olle. ”Och jag vill inte att hon ska lämna mig.” Alternativt: ”Jag är kär i henne”, sade Olle, ”och jag vill inte att hon ska lämna mig.”

3. De och dem

Ujujuj, här har vi en stor nöt att kläcka, men om ni läser följande meningar så kanske ni förstår:

Lena och mig gick hem till jag.
Honom ville inte ha någon glass.
Erik och Lisa köpte blommor till vi.

DEM är objektsformen (jag – mig, han – honom, vi – oss, de – dem). Du skriver INTE: Dem ville inte ha någon glass. Lena och dem gick hem till de.

Om du är osäker kör på ”de”. Objektsformen är ovanligare än subjektsformen. ”Dem” ska bara användas efter t ex åt, till, för och i samband med ”en av”.

4. Va, la och vart (talspråk)

Undvik helt enkelt. Skriv inte hon va glad, jag la nycklarna på bordet eller han vart arg.

5. Genomläsning

Sist men inte minst: läs igenom det du har skrivit. Läs många gånger. Oräkneliga slarvfel skulle kunna avhjälpas av genomläsningar. Läs gärna högt, kanske för hunden eller fiskarna. De kommer njuta av din röst. 🙂

Jag önskar det fanns ett lätt svar

I förra inlägget skrev jag om läsovana och lästräning. Läsförmågan är på nedåtgående hos svenska ungdomar (här kan man titta på t ex PISA eller andra undersökningar). Visst, det finns också kritik mot dessa undersökningar, men den verklighet jag möter varje dag säger att det ligger något i dem.

Det är mycket som drar i ungdomars och barns uppmärksamhet och jag förstår att de väljer bort böcker. Böcker är långsamma. De kräver tankeverksamhet. När jag själv var barn så satt jag hellre och ritade eller spelade brädspel än plockade upp en bok. Det hände väl också, när vi väl fick vår första dator (jag tror att jag var tio eller elva år), att jag satte mig och spelade dataspel. Jag programmerade till och med egna dataspel. Det var roligast för då fick jag hitta på en egen galen historia (minns att ett spel hette Mouse). Hm … lite som att skriva egna böcker faktiskt.

Nåväl, tillbaka till lästräning. Om det vore så enkelt som att bara tvinga ungar att läsa så skulle nog de flesta föräldrar göra det. För hur det än är så säger förnuftet att det är nyttigt att läsa. Ett fåtal föräldrar jag har stött på har hävdat att ”det är onödigt”, men dessa är i absolut minoritet. Det finns en uppsjö av böcker – lättläst, äventyrligt, drama, deckare, komik, ja – allt man kan tänka sig. Det ges trots allt ut en ohygglig mängd titlar varje år, både svenska och översatta. Nästan vilket intresse du än har så kan du hitta en bok om det. Om du så är skejtare, gothare, fotbollsnisse etc. Det är verkligen ett smörgåsbord.

Samtidigt – vi har en ”övning” där eleverna får anteckna vad de gör på framtiden under en vecka. Det är ju inte svårt att gissa vad tiden läggs på. Datorn och mobiltelefonen. Jag gjorde samma övning själv. Vad lägger jag min tid på? Datorn. Visserligen arbetar jag en hel del via datorn, men när jag är hemma så är det mest slösurfande och dataspelande. Jag är ju inte bättre själv. Är vi så lättledda? Tydligen.

Ibland måste jag stänga in mig i sovrummet för att påbörja en bok. När jag väl har börjat så är det ingen fara, speciellt inte om jag verkligen gillar boken.

Så, hur får man barn och ungdomar att läsa? Inget enkelt svar, men mina barn har iaf älskat att ta en lässtund på dagen och att läsa innan de somnar. Det finns en del som säger att barn inte blir bättre läsare för att man läser för dem och det kanske är sant, men förhoppningsvis kanske man väcker kärlek för boken som sådan. Att en bok blir förknippad med lugn och avkoppling, men samtidigt en resa och ett äventyr. Så fort en bok blir sammankopplad med någonting jobbigt så har vi problem och det problemet är en svårare nöt att knäcka.

Långt inlägg – tankarna fortsätter någon annan dag.

Läsovana vs lässvårigheter

(För att jag börjar jobba idag så tar vi ännu en favorit från den gamla bloggen, ursprungligen skrivet mars 2010)

Det är inte ofta jag gör kontroversiella inlägg, men nu tänker jag göra det.

Jag funderar mycket på ökningen av ungdomar med läs- och skrivsvårigheter (för en sådan ökning finns). Vad beror detta på? Kan det vara så enkelt som att läs- och skrivsvårigheterna förväxlas med läsovana?

När jag frågar mina elever hur mycket tid av fritiden de lägger på läxläsning, så får jag ofta svaret ”ingenting” eller ”någon halvtimme, kanske”. När jag sedan frågar hur mycket tid de lägger på bokläsning är det vanligaste svaret: ”jag läser inte böcker”.

Jag upplever att under de senaste åren har klyftan mellan ”de som läser” och ”de som inte läser” ökat. ”De som läser” läser tjockare böcker, mer avancerade böcker och oftare än för några år sedan. ”De som inte läser” läser inga böcker alls (om de inte blir tvingade), och de blir fler och fler.

Inte underligt hittar man de elever med sämst läsförståelse i gruppen ”de som inte läser” (det finns undantag). Så lässvårigheterna kanske inte är något genetiskt fel för en del av dessa. Det kanske inte handlar om diagnos eller kompensatoriska verktyg, utan om att faktiskt läsa (lästräna) på fritiden. En fotbollsspelare blir inte bättre på fotboll utan träning, en löpare springer inte snabbare genom att sitta i soffan eller spela dataspel.

Då kanske man undrar lite smått vad det är som är kontroversiellt med detta. Jo, i skolan lever vi i diagnosernas värld. Svårigheter ska sättas namn på, sedan ska vi lärare anpassa undervisningen till elevernas olika individuella problem. Att en del av dessa problem skulle kunna lösas eller tränas bort det är farligt för en lärare att påstå, för då ”ser” vi inte eleven som individ. Vi kränker. Vi kränker. Vi kränker.

Lättkränkhetens land, var inte det någon bok eller nåt?

En underlig inställning till arbete

(en favorit från gamla bloggen, skrivet aug 2010, nu i repris för att INGENTING har förändrats sedan jag skrev det inlägget.)

En dag fick jag för mig att jag ville bygga om min altan. Jag ringde en snickare och han kom hem till mig för att diskutera arbetet. Vi kom fram till en tidsplan och hur mycket jag skulle göra själv, samt hur mycket han skulle göra.

Sedan kom dagen för arbetet. Snickaren dök upp på min trapp och jag visade honom till platsen för byggnationen. Han tittade länge på marken och sedan skakade han på huvudet.

”Är något fel?” frågade jag.

”Nej då, nej då, jag vet precis hur jag ska göra. Det är bara det att min kollega har verktygslådan idag, så det blir lite svårt att börja.”

Jag trodde verkligen inte mina öron! Vad sa han egentligen?

”Vad menar du? Har du inga verktyg?”

”Jodå, jag har verktyg och jag vet precis hur man bygger en altan, men jag och min kollega måste dela på verktygen för det finns inte så mycket pengar i företaget. Så just idag har jag inga verktyg.”

”Men detta är väl inte riktigt klokt”, sade jag. ”Om ni driver ett byggföretag måste ni väl ha grejer så att ni faktiskt kan bygga det ni är anlitade för att bygga.”

”Jo, jag vet. Men nu är det ju kristider och bra verktyg är dyra. Men jag skulle kunna tala om för dig precis hur jag hade tänkt göra – hur jag skulle ha gjort om jag hade haft rätt verktyg.”

”Men det hjälper ju inte mig, jag står ju fortfarande här utan altan!”

”Ja, jag är ledsen, men imorgon kanske jag kan få låna verktygslådan av min kollega – så då kan jag bygga lite här hos dig. Det låter väl bra!”

Suck, jag visste faktiskt inte vad jag skulle ta mig till, men då kom jag att tänka på mitt eget arbete som lärare i grundskolan och se på fan – jag befinner mig ju faktiskt i precis samma situation som den stackars snickaren.

När jag ska arbeta med de uppgifter som är ålagda mig så får jag ha en faslig tur om jag eller eleverna hittar en ledig dator. Ibland får jag eller eleverna vänta till nästa dag, eller nästa vecka, och därmed blir inte arbetet gjort så som jag hade tänkt mig, men jag kan ju tala om för eleverna hur vi skulle kunna arbeta om vi hade haft rätt verktyg. Jag kan ju berätta för mina elever med dyslexi hur jag hade tänkt att de kunde arbeta och lära sig saker om vi hade haft verktyg.

Det mest intressanta är att det ingår i våra arbetsuppgifter att utföra vissa administrativa uppgifter via datorn, att alla elever ska bli godkända, att undervisa på ett kreativt, nytänkande och pedagogiskt sätt och att hjälpa elever i behov av särskilt stöd – elever som är beroende av att kunna skriva på dator, lyssna på inläst material eller använda pedagogiska dataprogram. Allt detta medan vi delar på verktygen som är tänkta att vi ska använda. Tänk om vi bara hade en lärobok eller en penna i klassrummet. ”Får jag låna pennan idag? – Nej, jag måste tyvärr ha den, men du kan få den imorgon.” Undrar om politikerna och tjänstemännen i kommunen måste dela en dator på tre-fyra personer? Skulle inte tro det.

Vinn ett exemplar av De två odjuren

Genom att gå in på det här eventet: Klicka här. Anmäl dig och du är med i utlottningen av tre exemplar av boken. Du får gärna skriva en liten rad också.

Det går också hur bra som helst att bjuda in hur mycket folk man vill till utlottningen. Det kan ju vara så att jag får för mig att lotta ut fler böcker om det är många som nappar.