Nu har biblioteksbeställningarna kommit igång på De två odjuren och jag får äran att skicka ut exemplar till Sveriges bibliotek. Superkul!
Det känns faktiskt lite overkligt varje gång en inköpsorder dyker upp på mailen, och jag kan inte vänta på att få lägga paketet på lådan. *glad*
Förutom förlagsarbete så sysslar även Undrentide med grafisk design, så som vi har sett här (omslag till Halvblod) och här (omslag till Ögon som brinner, ögon som falnar). Nu har jag även fått uppdraget att filma och producera en DVD för Katrineholmsrevyn, som i år heter ”Så HIMLA mycket bättre!” och ja – den är så himla mycket bättre än Katrineholmsrevyn någonsin varit. Riktigt proffsiga skådespelare, musiker och dansare.
Det är superkul att få det här uppdraget, speciellt som jag alltid har varit intresserad av film och gjort egna filmer. En två-årig eftergymnasial mediautbildning har jag ju också, så jag är som fisken i vattnet.
Kanske dyker det upp ett litet klipp här snart 🙂 Några bilder på ”panelhönorna” och ”kvinnogris” får ni hålla till godo med.
Ibland slår den bara till utan att man är beredd. Jag är rätt stresstålig människa. Får jag ett par timmar vid datorn där jag kan svinga mitt svärd så att huvuden flyger så släpper de flesta spänningar, men så händer det ibland att det dyker upp någon liten skitsak och knyter ihop magen till en stenhård boll. Det är irriterande att jag inte kan förutse stressattackerna.
Igår råkade jag till exempel se en rubrik i lokaltidningen om den ankommande friskolan. Hundra elever har redan sökt till den. De har ingen lokal. Ingen rektor. Inga lärare. Men ändå har föräldrar tagit steget att söka till detta okända. Egentligen borde jag inte bry mig så mycket, men när jag såg rubriken knöt magen ihop sig till en liten boll av stress över att tvingas marknadsföra sitt jobb, att vara klämkäck, att tvingas fokusera på ”lull” istället för undervisning och att vara ständigt ”lockande” och ”lustfylld” (när egentligen våra goda resultat borde tala för sig själva).
I bollen fanns även rädslan att förlora elever som jag tycker väldigt mycket om och som ger väldigt mycket till klassen och skolan, att tvingas söndra klasser som blir för små, att tvingas bort från sitt jobb, att tvingas leva i en ständig ovisshet och att tappa det superviktiga treårsperspektivet som är grunden för lektionsupplägg, utvecklingssamtal, elevernas utveckling och kunskapsinhämtning.
Att jag skriver här är en form av självterapi. Jag behöver sätta ord på dessa orostankar för att i nästa stund fokusera på nuet. Vad framtiden har i sitt sköte vet ingen. Jag är inte speciellt orolig över att byta jobb. Förändring är läskig vid första ögonkastet, innan man kan se möjligheterna.
Det finns några saker som jag tycker att man bör tänka på när det gäller skrivande, åsikterna går isär; det finns två skolor (precis som med det mesta här i livet).
Den skolan jag sällar mig till är denna:
1. Välj perspektiv. Berätta från ”ett par ögon” i taget. Blanda inte. På engelska är termen ”headhopping” och den ger en god bild av fenomenet. Gör istället som Anne M. Marble skriver i inlägget jag har länkat till (fritt översatt och modifierat): bestäm vems perspektiv du skriver i. Läs igenom scenen och fundera över vad personen rimligtvis kan uppfatta, förstå, höra och se av sin omgivning.
2. Spara på adjektiv och adverb. Du behöver inte tala om att folk säger saker lågt muttrande. Inte heller skrattar de fram saker eller viskar saker mjukt. Eller, visst kan de göra det, med det behöver inte tryckas upp i näsan på de som läser. Undvik helt enkelt ”sa han insiktsfullt”, ”skrattade hon”, ”viskade mjukt” och saker som ”hukade sig för att komma in genom den låga dörren” (om dörren inte var låg skulle han inte behöva huka sig – så bort med låga). Någon som står på min sida här är Stephen King. Läs hans bok ”On Writing” Den är bra. Jag menar inte att man ska ta bort allt, men när du använder adjektiv eller adverb så ska de vara motiverade och inte överflödiga.
3. Gestalta. ”Det gjorde ont.” Jaha. Jo. Men hur? När jag gick en skrivkurs för ett par år sedan fick vi i en övning träna på att beskriva olika känslor utan att använda ordet för känslan. Alltså beskriv arg utan att använda orden arg, ilsken, förbannad, vred osv. Beskriv smärta utan att använda ont, smärta, värk osv. Det var en väldigt nyttig och lärorik övning.
Jag läste ett inlägg skrivet av Anna-Carin Collin på Christer Johanssons blogg under rubiken: ”Du är inte din text”. Under läsningen skjutsades jag bakåt i tiden i rasande fart, till precis när jag började skriva på allvar, alltså för fem år sedan.
Hon skriver: ”Jag kan erkänna att jag då och då drivs av ett starkt bekräftelsebehov, när jag längtar efter att få höra att jag skriver fantastiskt. Men det brukar bara leda till att jag vill ha mer, och mer, och mer.” De första texterna jag skrev lade jag upp på alla möjliga skrivarsidor. Först en liten dikt, bara för att testa. Jag blev nästan chockad av gensvaret. Helt plötsligt hade ett tiotal personer gett mig beröm och hejarop! Fantastiskt. Så jag fortsatte att lägga upp dikter och texter. När jag någon gång fick kritik gjorde det ont. Långt in i själen.
Vid ett tillfälle var det någon som hade gett sig sjutton på att knäcka mig. Den skrev ner allt jag hade lagt ut. Kom med spydigheter, elakheter och svidande kritik – som det ibland låg någonting i och ibland kändes som om det var taget ur luften. Jag slutade att skriva. Helt.
Under flera månader fick jag inte ur mig ett ord. Jag kunde inte ens släppa personens elaka kommentarer utan läste dem om och om igen, inbillade mig att allt var sant. Vem fan trodde jag att jag var? Jag kunde för böveln inte skriva.
Jag minns faktiskt inte exakt hur jag tog mig ur det, men jag vet att jag hade några ”fans” som tiggde om att jag skulle skriva slutet på en av mina längre noveller. Jag började lite smått och sedan lossnade det väl. Det hela var hårt, men jag lärde mig en viktig läxa – som Anna-Carin också nämner i sitt inlägg. Distansera dig från din text. Nu har jag mycket lättare att ta kritik, både välgrundad och ogrundad. Jag försöker ta till mig konstruktiv kritik och elakheter får rinna av som vatten på en gås. Jag är inte perfekt, men jag utvecklas.
Sparar ner den gamla bloggen och läser lite inlägg här och där, minns, roas, förundras. Det roligaste är att läsa om när Eldfloder just kom ut. Olika kommentarer och annat. Ska kanske lägga upp några av inläggen här, eller så låter jag helt enkelt detta vara en nystart.
Just nu har vi en gäst i huset. En finsk tonåring som vill lära sig bättre svenska kommer att bo hos oss nu under juli. Det är lite ovant med en ständig gäst, men det är mycket positivt också eftersom man vill visa sin bästa sida. Mycket blir gjort. Städning blir gjord. Trädgården blev tillsnofsad (med hennes hjälp eftersom hon gärna vill hjälpa till). Huset blir snickrat på. I vanliga fall skulle säkert båda jag och maken ligga och slöa större delen av dagen, spela dataspel och surfa på nätet.
En nackdel är att det inte blir något skrivet. Hittar inte ro att sitta och stirra in i en skärm. Men, men det finns mycket tid i livet till att skriva.
Det känns underligt att börja på en ny blogg. På den gamla finns flera års inlägg om det ena och det andra. En del kontroversiellt. En del icke-populärt. En del fjantigt och en del nyttigt.
Jag ska försöka spara en del från den bloggen, mest av nostalgiskäl. Jag måste bara klura ut något bra sätt. Det gäller också att få folk hit istället för dit, men det hela ordnar väl sig så småningom. Än så länge har jag inte flyttat domännamnet http://www.undrentide.se och jag kommer att vänta lite med det så att jag får denna sida precis som om jag vill ha den.
Tills vidare: Välkommen hit!
Detta är författarinnan Elin Holmerins hem på nätet. Här hittar du information om mina böcker, noveller, mina kommande projekt och mina pågående projekt. För senaste nytt kan du läsa min blogg, där jag behandlar skrivande, läsande, fotografi och allmänna funderingar.
Debutromanen heter Eldfloder och är utgiven av Bombadil Publishing. Jag har förhoppningen att min andra roman ”De två odjuren” ska finnas ute i handeln under 2011.
I datorn ligger den tredje: ”Sår”, och vilar. Under tiden arbetar jag på min fjärde roman ”Niva”, som är ett projekt jag har valt att arbeta öppet med och de första två delarna finns att ladda ner här.
Smycken inspirerade av nordisk och keltisk mytologi finns till försäljning på E Holmerin Design.
undrentideforlag.com 