Att läsa oklart

Varför är det så kul att läsa ofärdiga böcker? Ja, den främsta anledningen är att jag får vara med i skaparprocessen och komma med förslag på ändringar och jag får ha hur mycket åsikter jag vill. Det är inte säkert att författaren i slutändan väljer att följa mina förslag, men det är i alla fall kul att få chansen att påverka.

Färdiga böcker är ju just färdiga och det händer ju rätt ofta att man önskade att historien tog en annan vändning, att huvudpersonen skulle ha gjort si eller så, att slutet skulle ha piffats upp eller något annat som dyker upp i huvudet. Där är det kört. Berättelsen är färdig och kommer inte att ändras någonting, hur mycket jag än tycker.

Nu säger jag inte att mina åsikter alltid är rätt, jag är ju bara en människa bland många och alla har olika smak. Tur är väl det, annars skulle bokbranschen vara ännu mer likriktad och mainstream.

Jag håller just nu på att läsa ett manus av Eva Holmquist som har skrivit Kedjor känns bara när du rör dig. Det är spännande på flera plan. Jag har inte läst Kedjor… men det kommer jag att göra.

Svårföljda råd

I förra inlägget skrev jag om de många råd som ges här och var när man ger sig in i skrivandets konst. Ibland handlar det om att skriva mer miljöbeskrivningar, andra tycker att miljöbeskrivningar inte behövs, den tredje gillar inte att man beskriver färger – de vill färglägga själva osv.

Några vanliga råd som inte är så himla lätta att följa är t ex dessa:

– ha en huvudperson som man sympatiserar med. Jo, det är ju klart att man som läsare måste känna att man åtminstone finner huvudpersonen intressant nog att fortsätta läsa. Huvudpersonen behöver inte vara god (Martin i Eldfloder är ju långt från det), men det måste åtminstone finnas en förståelse för personens motiv från läsarens sida. Men hur gör man? Det är inte lätt. När man skriver lever man sig in, man känner med och lever med personerna i boken, men att få någon annan att känna likadant är ett konststycke och det finns rätt få råd om hur man faktiskt rent praktiskt går tillväga. Kanske spelar talang in en del, kanske spelar förmågan att gestalta in mycket.

Show, not tell. Här är jag helt med på banan. Jag tycker att man ska gestalta istället för att återberätta eller berätta om, men det är inte lätt. Det är ju också så att det kanske inte går att alltid gestalta och att vissa partier behöver berättas, om än kort. Variation kan ju också vara bra. Jag har dock märkt att en del som skriver Fantasy fastnar i ”sagospråket” och berättar sig igenom historien där det skulle ha behövts gestaltning, detta för att komma närmare personerna och handlingen som sådan. Bara för att man väljer ett mer ålderdomligt språk, måste man inte berätta utan kan faktiskt visa istället.

Skriv inte tråkigt. Ett mycket svårföljt råd, men värt att fundera över. Det hör samman lite med det första rådet att ha en huvudperson som man bryr sig om. Handlingen bör ju läsaren också bry sig om. Det måste inte vara det äckligaste mordet, det värsta övergreppet eller något annat ”smaskigt” som gör att man dras med i handlingen. En del verkar tro att ”ju mer jag brer på desto bättre blir boken”. Eh … nej, det kan faktiskt bli tråkigt det också om det inte finns någon känsla i det, om man inte förstår varför händelserna äger rum, om det finns en hel hög med logiska luckor eller om liknande händelser staplas på varandra. Jag gillar tanken kring ett mysterium – och nu talar jag inte deckargåtor, utan något som gör att man blir nyfiken, intresserad och konfunderad. Den bästa tanken som man kan plantera i sina läsares huvuden är nog ”hur ska det gå?”.

Fler ”råd” är på G.

Skrivråd

Kapitel1 just nu pågår en debatt om alla råd och åsikter som ofta ges till skribenter som lägger ut sina texter på sidan och liknande sidor. Det är ju så lätt att säga – skriv från hjärtat, strunta i alla råd, det blir bra bara du är engagerad och skriver som du vill. Det är klart att det ligger något i det – det krävs att man fokuserat och medvetet även sållar bland alla ”goda” råd som finns. Men samtidigt så finns det en uppsjö av nybörjarmisstag som man enkelt kan undvika genom att vara lite lyhörd och inte bara skriva från hjärtat, speciellt om man har till syfte att bli läst och utgiven, annars kan man skriva hur sjutton man vill.

Men att sålla är inte lätt- därför vill jag ge lite råd om råden. Det finns lite olika kategorier av råd.

Först har vi råd om skrivfel. Här bör man vara lyhörd, är man osäker så – kolla upp! Om någon säger att ”igentligen” inte stavas med ”i” i början, bör man ta det rådet. Självklart kan tyckas, men det bör sägas ändå.

Sedan har vi råd om klyschor och vanliga upprepningar. Även här tycker jag att man bör vara lyhörd, sedan kan man sätta sin egen tvist på det i slutändan ändå, men att vara medveten är inte fel. En sådan grej som brukar komma upp är det här med huvudpersonen tittar på sig själv i spegeln och beskriver sig själv.

Sist tar jag upp åsiktsråd, alltså där det i själva verket handlar om tycke och smak från läsarens sida. Här kan man få motsatta råd från två olika läsare, man kan få råd som man inte alls håller med om och som man knappt förstår. När det händer tycker jag att man ändå bör ta en liten funderare. Är det något i min text som jag har missat? Är jag otydlig? Får jag inte fram mitt budskap? Är jag övertydlig och skriver folk på näsan?

Det finns fler sorters råd, men de kan vi återkomma till senare någon gång.