Författarpresentation: Helena Andersson

Med stolthet presenterar Undrentide vår senaste författare: Helena Andersson, som kommer att debutera 2014 med Söner av Heimdall.

Här kommer en presentation:

Helena Andersson är 42 år och bor i södra Sverige. Hon smyckar gärna texter med poetisk prosahelena_andersson och influeras av svenska visor, som hennes pappa spelade under uppväxten. Att sjunga till gitarr vid en lägereld är nog det som hon mest minns av ljumma julikvällar, när solen sjunkit ner bortom näckrosvikarna och stjärnorna framträtt som svaga ljusskimmer i nattrevor av aftonskyn.

Vår egen historia har satt märken i form av kulturminnen och andra traditioner, allt från varför veckodagen onsdag är uppkallad så, till ortnamnshistoriken som kunnat spåras till vikingatiden. Det fornnordiska arvet är därför lockande för Helena att gå på djupet med. Varför inte sammanfoga det med inslag av magisk realism och människoöden där inte den starke nödvändigtvis måste vara hjälten, utan kanske hellre människor som brottas med egenskaper vi inte alltid tillskriver som ideal eller vill kännas vid då de kan tyda på svaghet.

Det stora intresset för fantasy vaknade hos Helena så fort hon fick ”Sagan om Ringen” i sina händer. Från den dagen var hon fast. När den sista boken i trilogin var utläst ville hon inte nöja sig med att berättelsen var slut för gott, utan hon skrev en fortsättning inom fanfiction.

Helena tycker att hon har världen bästa jobb. Som specialpedagog får hon tillbringa sina dagar med fantastiska ungdomar, vars styrka ligger i att öppna människohjärtan. Det är elever med intellektuella funktionshinder. De som går på grundsärskolan, inriktning träning. Fast det är lite missvisande med begreppet träning. För vad ska de träna på? Dessa barn och ungdomar tränar ju oss andra i hur livet och framför allt människan borde betraktas och vara. I skapande skola projekt har Helena varit med som manusförfattare till filmer med ungdomarna i huvudroller. Filmer som sedan visats på den lokala biografen. Hon har också skrivit teaterpjäser som spelats på olika platser. Så skriva manus har hon alltid gjort, både i form av böcker, filmer och teater.

Zombies, skräck och annat gojs

Swedish Zombie släpper novellantologin Bländverk som gratis E-bok på sajten Smashwords. I antologin hittar du noveller av svenska författare, t ex Caroline L Jensen, Mattias Lönnebo, Oskar Källner, Stewe Sundin, Johan Lindbäck, Sofie Trinh Johansson och Malin Rydén.

Novellerna är allt från socialrealism till Fantasy. Passa på att läsa och rysa!

Vad är headhopping?

Något som många förläggare råder skribenter att tänka på är att undvika headhopping. Vad är då det, kan man ju undra? Jo, det är när perspektivet (point of view) i berättelsen hoppar från person till person inom samma kapitel eller stycke. I ena sekunden är vi i Olles huvud och i nästa är vi Lisas, för att ta ett exempel. Man ska dock inte blanda ihop headhopping med flera berättare. Moderna romaner har ofta flera berättare, men de måste skiljas åt med markörer. Kapitelindelning är en markör och att göra nytt stycke med t ex en avgränsare är en annan.

Headhopping är:

”Kajsa såg kassen stå på bordet. Plockar han aldrig undan efter sig? Hon plockade upp matvarorna och ställde in dem i kylen. Brödet ska inte stå i kylen, tänke Lena och tog det ifrån henne. Hon såg henne rakt i ögonen. Är hon arg? Kanske. Hon blir aldrig nöjd.”

Det blir rätt förvirrande för läsaren för man vet inte vems tankar man följer. Är det Lena eller Kajsa som tänker det sista? Det ger också en känsla av att man står utanför berättelsen istället för att få vara med i den. Om det förekommer ofta kräver det mycket redigeringsarbete för att få bort ur en roman och då förläggare har ont om tid är det ofta inte värt det.

Hur gör man någonting åt det då? Man måste beställa sig för vems ögon som ser och hålla sig till det. Vad kan den människan uppfatta? Vad hör den, vad ser den, vilka lukter känner den och vilka tankar tänker den? Den kan inte se in i andras huvuden, men den kan läsa av ansiktsuttryck och handlingar. Den kan inte se vad som finns bakom en vägg eller i någon annans hus, men den kan tjuvlyssna, eller kika in genom fönster. Om du redan har skrivit en scen – fundera över om personen du har valt som ”point of view” kan uppleva allt du har skrivit om. Tänk dig att du har den personens glasögon på dig och ser allt genom dessa. Tänk dig för en stund att du skriver i första person (jag-form) och se om du har gjort några missar.

Det finns ett berättarperspektiv som kallas den allvetande berättaren. En sådan använder Stig Dagerman i sin novell Att döda ett barn. Man måste vara en skicklig författare för att behärska det här perspektivet, så att det inte övergår i headhopping. Hoppande kommer det att bli, eftersom den allvetande berättaren kan se skeendet som på en scen, men man måste hela tiden hålla just den distansen till handlingen. Man kan inte kliva in och ur, för då blir det konstigt. Poängen med en allvetande berättare är att det ska skapa en sorts distans till berättelsen. Det är ett ganska kallt sätt att berätta (då menar jag inte känslokallt, alla som har läst Att döda ett barn, vet vad jag menar), alltså ett beskrivande sätt.

Varför noveller?

Just nu läser jag igenom en hel hög noveller, både från elever och från aspirerande författare som har skickat in manus till förlaget. Jag själv började mitt skrivande med att skriva kortare och längre noveller i fantasygenren, och det är något som alltid fascinerar mig med denna korta textform.

Det kräver skicklighet att väcka känslor, skapa lässug och låta läsaren lära känna olika personer på några sidor. Vid första anblicken kan man tycka att det är lättare att skriva en novell än en hel bok, och jovisst – det går ju fortare. Att skriva en roman är tidsödande, men samtidigt har man gott om tid att fördjupa, gräva ner sig och som läsare har man större tålamod för partier som är lite långdragna. I en novell bör allt vara precist, eller åtminstone mer precist. Man har få ord på sig att gripa tag i läsaren och hålla den kvar, samt förstås att göra den nöjd. Att läsa en text och känna sig besviken eller lurad efteråt är inte en känsla som man vill väcka som författare, tycker jag i alla fall.

Det är lite som att gå ut och äta på restaurang. Det ska vara gott, god service och tillräckligt mycket mat för att man ska känna att man kan lämna dricks. Man ska också känna att man gärna går tillbaka och äter fler gånger, men kanske andra rätter. Det är ett riktigt hantverk.

Manustsunami

Det är verkligen jättekul med alla manus som ramlar in efter att jag släppte upp för nya manus. Det är många, och det tar sin lilla tid att titta igenom allt.

Under 2013 planerar Undrentide att ge ut fyra eller fem nya titlar. Två är ju redan klara: Rämnfödd av Anna Blixt och Flammor av vrede av Stefan Hagel. Den eventuella femte är en av mina egna titlar, men jag har inte bestämt mig där ännu. Det är alltså två titlar till jag söker efter. Det är ett svårt jobb att gallra, speciellt eftersom mycket jag tittar på låter intressant. Det ska locka, skapa lust att läsa mera, vara bra skrivet över huvud taget, och jädrigt udda och annorlunda – då fastnar jag för det.

Förlagsarbetet är ju rätt långsamt, så även om jag hittar två manus precis på stunden nu som jag känner funkar, så blir utgivningen inte förrän tidigast i höst.

Provboksskoj

Det finns riktiga uppåt-kul-grejer med att vara förläggare och att få hålla i den allra första provboken/provtrycket av en titel är härligt. Det blir en helt annan sak efter månader med att titta på texten på datorn eller utskrifter. För att inte tala om att få se omslaget på riktigt istället för på en skärm.

Nu återstår jobbet med att kolla igenom boken ordentligt. Författaren Anna Blixt har fått ett exemplar av sin bok och jag har ett som jag pillar i. Det här blir bra, hörni!

Favoritförfattare

Då jag var på den där kick-offen som jag skrev om i förra inlägget, fick jag svara på massa frågor om böcker och läsning, t ex bästa bok och favoritförfattare. Jag blir alltid lite paff när jag får en sån fråga,för i just den stunden kan jag ju förstås inte komma på ett enda namn. Jag märker att jag ofta svarar med något namn på en författare som jag läste mycket på flera år sedan, t ex Terry Pratchett. Jag gillar fortfarande Pratchett och tycker att han är brilliant, men jag har ju faktiskt inte läst något av honom på säkert sju-åtta år.

Ibland är det också så att jag inte minns författaren till någon bra bok jag har läst. Jag minns boken och jag minns karaktärerna men inte författaren. Och även om jag gillar författaren betyder det inte att jag läser allt den har skrivit. Jag vet inte om jag är ensam om detta. De andra i min grupp kunde iaf snabbt svara med ”Bodil Malmsten – jag har läst allt hon någonsin har gett ut!” eller något liknande.

Detsamma gäller på frågan om favoritgenre. Min första instinkt är att svara Fantasy, men jag inser att jag läser så mycket bredare och de böcker jag har tyckt mest om hamnar snarare i facket ”klassiker” än något annat. Jag gillar Fantasy, självklart gör jag det annars skulle jag ju aldrig ha ett förlag som ger ut den genren. Med det sagt vill jag tillägga att den främsta orsaken till att jag satsade på Fantasy är för att jag har en stark tro att genren kan och borde vara mycket mer än den är idag – i alla fall vad den svenska utgivningen är idag. Jag vill ge ut Fantasy så som den aldrig har sett ut och hittills tycker jag att jag har träffat rätt.

Stefan Hagel på debutantbloggen

Idag kan ni läsa ett gästbloggsinlägg av Stefan Hagel på debutantbloggen. Han skriver om att våga skriva, att det krävs mod för att emot åsikter och kommentarer om sitt skrivande och att tillsammans arbeta fram ett verk. Och att det ofta gör ont att ta emot kritik, något som jag skriver om i detta inlägg och här skriver jag om att ta hjälp med sin text.

Han beskriver också sitt arbete med fantasyserien En saga om sorg, där första boken är Fred så gyllene. Mycket intressant läsning.