Verklighetsflykt – javisst!

Då jag har jobbat väldigt mycket med lärarjobbet under det här läsåret, har skönlitteraturläsningen hamnat på efterkälken. Jag har läst manus och provstycken. Jag har läst jobbrelaterade saker och jag har läst tidningar, men jag har inte försvunnit in i en bok eller berättelse på det där sättet som är så totalt underbart.

Känslan av att vara en del av en berättelse. Känslan av att rummet runt omkring försvinner och blir till miljön i boken. Kanslan av att inte kunna lägga ifrån mig, utan jag bara måste, måste fortsätta att läsa trots att klockan är ett på natten och jag måste få lite sömn också. Alla dessa delar har jag inte upplevt på mycket länge – tills nu. Jag har haft några dagar ledig från lärarjobbet på grund av för mycket inarbetad komp-tid och jag har tagit chansen att läsa.

En del klagar över att böcker ”bara” är verklighetsflykt. Javisst är de det och det är ju precis meningen med det hela också. Jag läste någonstans en kommentar till gamers – I am a gamer not because I don’t have a life, but because I choose to have many. Det är samma med att läsa böcker. Det är en förlängning av livet, en chans att uppleva mera. Speciellt fantastiklitteratur, där man kan uppleva saker som inte finns en suck att man skulle uppleva i sitt verkliga liv.

Läs mera, go vänner! Ta tid. Strunta i disken och tvätten och läs en stund.

Smal litteratur förtjänar också att finnas

Det tycker jag i alla fall. Jag hoppas att andra tycker det också, även om den stora massan uppenbarligen inte tycker det, för i så fall skulle det ju inte vara smal litteratur utan bred sådan.

De böcker jag har hemma som jag verkligen uppskattar och värderar högt är böcker som jag har hittat av en slump, eller rekommendationer, och som inte ligger på topplistorna. Till exempel Huy Nguyen Thiêp är värd att nämnas, eller den lilla boken om ostronpojken av Tim Burton, eller de gamla klassiker som inte går att köpa längre (de säljer ju inte). Klassiker är visserligen inte alltid smal litteratur, men storförlagen verkar inte heller anse att de är direkt lönsamma heller. ”Dvärgen” av Pär Lagerkvist finns t ex bara att köpa på danska, vad jag kan hitta i alla fall.

Böcker av Vladimir Majakovskij var väldigt svåra att få tag på förut, men nu finns ”Ett moln i byxor” utgiven på förlaget Bakhåll, som skriver så här om sin egen utgivning: ”… vi håller oss utanför den traditionella kulturruljangsen, vi bemödar oss inte om att få in en fot i stordagsmedia och TV, vi jobbar istället metodiskt vidare på vårt eget envetna håll.”

Den lilla rebellen i mig väcks till liv att att läsa sånt och jag tänker att det enda rätta att göra är att streta på med det jag tror på. Och jag tycker att även smala böcker förtjänar att finnas till. De kanske inte tilltalar den stora grå massan som hellre tittar på Idol och läser deckare i sin badenbaden-stol, men de tilltalar mig.

Redo att skriva?

Det är verkligen inte lätt, det här hantverket som kallas skrivande. Jag har läst och läst och läst och läst nu i flera månader så att jag nästan har glömt bort hur man skriver. Nåja, det var ju en hygglig överdrift, men när jag sätter mig med mitt manus så känner jag hur jag liksom stapplar, precis som när en ettåring försöker lära sig att gå.

Det är ju skillnad på att skriva blogginlägg och att skriva skönlitterärt. Jag måste ha en plan och en känsla. Jag måste leva mig in och sätta fart på alla sinnen (hur många de nu är. Enligt Qi är de många fler än fem). Jag måste lära känna karaktärerna på nytt efter att de har vilat på hårddisken i över ett halvår. Det är svårt.

Men det finns också fördelar med att låta manus vila. För det första är dessa nya ögon inte något att underskatta. Man ser saker som man inte såg förut. För det andra får man på nytt uppleva berättelsen som man älskar så mycket.