Författare: undrentide

Författare, smyckesdesigner, lärare och så mycket mer

Kampen mot texten

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag har aldrig kämpat med en text eller ett romanprojekt så som jag kämpade med De två odjuren. Det finns flera anledningar till detta.

För det första blev jag ombedd att skriva boken av mitt förlag och andra som ville veta hur det gick för Edwin och Isabell. Förstå mig rätt, jag är glad att jag blev ombedd, annars hade jag inte kommit så långt som jag har idag, varken med De två odjuren eller något av de andra projekten. Men jag hade ingen klar idé att utgå ifrån och det var jobbigt att komma igång. Den enda utgångspunkten jag hade var ett stycke ur bibeln där två odjur drabbar samman och slåss till döden (som heter just ”de två odjuren”, precis efter ”kvinnan och draken” som finns med i Eldfloder).

För det andra ville jag att berättelsen skulle kunna fungera helt fristående från Eldfloder. Ingen ska känna sig tvingad att läsa flera böcker bara för att förstå handlingen. Detta har jag lyckats med (till slut) *stolt*.

För det tredje så hade jag stora problem med strukturen när jag hade kommit så långt att jag fått ner en grundstory. Det var många personer, många parallella handlingar och jag visste inte var jag skulle lägga tyngdpunkten. Efter min första testläsare hade gått igenom manuset så strök jag ut två karaktärer helt. De finns inte med längre. Jag har även flyttat runt kapitel som aldrig förr. De har farit fram och tillbaka, runt och ut och in. Det var en väldigt jobbig process för det kändes inte som om jag hade koll alls. Det var verkligen ”kill your darlings” på högsta nivå.

Till sist fick jag problem med slutet. Jag hade allt klart i huvudet, men lyckades inte riktigt förmedla det till läsaren. Det hela avslutades med ännu en omskrivning och nästan 70 sidor extra text – och förstås ett nytt slut som öppnade upp för den tredje boken.

Det är smärtsamt och roligt att skriva en bok, men så här smärtsamt hoppas jag att det aldrig blir igen.

Och precis idag så skriver SvD om ”den svåra andra boken”, så passande, indeed.

Sårsidan

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Igår slängde jag ihop en sida till mitt tredje romanprojekt som går under namnet ”Sår”. Boken är färdigskriven (om den nu någonsin kan bli färdigskriven, peta går ju alltid) och jag har suttit och lekt ihop ett par omslag. Gå gärna in och rösta på din favorit!

Berättelsen är svår att göra ett omslag till, det är många personer och många vändningar, men jag är rätt nöjd med de två.

Att beskriva

Publicerat den av undrentide6 kommentarer

När jag satt och försökte sätta ihop ett inlägg om beskrivningar i text så slog det mig att allt som inte är dialog är beskrivningar. Man brukar tala om miljöbeskrivningar och personbeskrivningar, men mellan allt det där så beskriver man vad som händer.

”Beskriva” är ett avskytt ord. I alla fall för de som har bekantat sig med ”show not tell”-doktrinen. Jag gillar den doktrinen, missförstå mig rätt. Jag försöker alltid tänka på att visa istället för berätta, men till syvende och sist så beskriver jag ju. För att ta ett enkelt exempel:

Han blev arg. (berätta – tell)

Han slog näven i bordet och svor högt. (visa – show)

Fördelen med ”show” är att läsarna oftast känner sig lite smartare när de själva får dra slutsatser utifrån texten istället för att bli skrivna på näsan.

Så vad bottnar allt det här i? Jo, jag läste ett inlägg av Johan här om tempot i berättelsen och för att hålla ett gott tempo tycker jag att det bör finnas en balans mellan beskrivningar och dialog. Om beskrivningarna tar överhanden för mycket så kan man lätt tappa i tempo och tappa läsare (så som Johan skriver i sitt inlägg).

Jag själv skickade in ett par noveller till Mitrania för att de sökte bidrag till sin antologi och på den ena fick jag kommentaren att tempot var väldigt långsamt, vilket inte är så konstigt eftersom jag skrev den medvetet så – med mycket beskrivningar och nästan ingen dialog. Men det fick mig ändå att fundera när eller om man vill läsa ”långsamma” texter. Vill man det? Vad tror ni?

Sugen på novellskrivande

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Nu när sommaren börjar närma sig sitt slut och jag har betat av allt jag hade planerat att göra så börjar jag fundera över skrivandet igen. Jag är ju ”periodare”, när jag skriver, skriver jag nästan hela tiden, sedan tar jag ett par månaders (hrm… halvår) paus och gör annat.

Jag har ännu inte lust att bita tag i romanprojekten, men kanske en novell skulle man kunna klämma ihop. Tråkigt nog har jag inga novellidéer, men det brukar ju finnas folk som är villiga att hjälpa till med sånt. Så, någon som har en idé?

Vansinnesverk

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Under några år har jag varit inblandad i och ansvarig för fantastikföreningen Catahyas novellantologier. Den tredje Tecken i aska och eld samt den fjärde Vansinnesverk, för att vara mer exakt. Arbetet är roligt och givande, även om det går åt mycket tid. Än så länge sitter jag som ordförande i antologirådet och i huvudet är jag i planeringsstadiet inför den femte antologin.

Vansinnesverk som kom ut 2011 finns att köpa i Catahyas butik för ynka 95 kr och då kan man ju passa på att köpa annat också. Novellerna utsedda av en jury och av ca 50 inskickade bidrag valdes 15 stycken ut. De flesta går i skräckens tecken, men det finns också fantasy- och science fiction-bidrag.

Framsidorna är gjorda av Maria Helena Stanke som också har bidragit med noveller.

Trött på extremister

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag vet att det inte är speciellt konstruktivt eller bra, men jag är så satans trött på extremister. Jag är så trött på dem att jag inte orkar ta debatt, inte orkar säga emot, knappt orkar lyfta ena ögonbrynet och säga ”pfft”.

Det irriterar mig att media (läs: kvällspressen) så stor plats åt gärningsmän med extrema åsikter, vare sig det är en norsk knäppskalle eller en muslimsk knäppskalle. Skifta fokus för i helvete – skriv om offren istället. Det ska sägas att när det skrivs om den hemska massakern i Norge har faktiskt mycket plats vigts åt offren och det är bra.

Det värsta är att extremister är debattkåta. De fyller Internets mörka hörn med sitt gift och ofta får de stå oemotsagda, eller så tröttnar motdebattörerna efter att ha dunkat huvudet i väggen efter ett tag. Det spelar egentligen ingen roll vilka åsikter extremisterna har, för de är sannerligen outtröttliga. Om det så handlar om ”islamisering”, yttrandefrihet, religion, rättigheter, invandring, utvandring, chokladbollar, piratkopiering eller tubsockor, så ägnas miljontals tangenttryck till att uttrycka dessa åsikter. Och jag blir trött. Jag håller mig borta. Undrar hur många med mig? Varför låter vi egentligen dem ”vinna”?

Det talas om ett öppet debattklimat och det är klart att vi BORDE debattera, men det är många som är rädda för att själva stämplas om man ger sin in i debatter med extremister. Man måste gå på tå, använda PK-ord, tala runt i cirklar för att inte själv hamna i dålig dager. Det hela får mig att tänka på denna video ur Poesi för fiskar:

Vart är svensk fantasy på väg?

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Jag har roat mig med att läsa trådar med boktips, och då speciellt boktips om fantasy. De flesta tips som kommer är på engelskspråkiga böcker, vilket inte är så konstigt eftersom de flesta kända fantasyförfattare är amerikaner eller britter, eller åtminstone skriver på engelska. Men det får mig ändå att undra vilka som lockas av svensk fantasy? Vilka läser, eller vill läsa svensk fantasy?

De mest inbitna fantasyläsarna, de som läser tegelstenarna direkt när de kommit ut i handeln, kommer nog aldrig att lockas av svensk fantasy. Det finns en del som är anglofiler och rynkar på näsan åt alla böcker skrivna på svenska. Det finns en del som vägrar läsa svensk fantasy för att de flesta klassas som ungdomsböcker. Det finns andra som anser att alla svenska fantasyförfattare bara är wannabes och copycats. Det finns mycket fördomar mot fantasy på svenska och de sitter djupt hos läsarna.

Jag tror att svensk fantasy måste hitta en egen ny publik och då går det inte att skriva Sagan om ringen-kopior (det går i och för sig inte annars heller, men häng kvar för fler argument), jag tror inte heller att alternativvärlden är tillräckligt lockande för en fantasyovan publik. Kanske är det språket i sig som måste vara dragkraften, alltså de som vanligtvis läser på svenska, som vill ha spännande och medryckande böcker? Läsarna är lite rädda och behöver ”luras” in att läsa fantasy

Jag upplever att de som gillar mina böcker inte är den typiska fantasyläsaren. De har lockats av det historiska och relationsdramat som dominerar boken. Det är det spåret jag kommer att fortsätta på – inte direkt för läsarnas skulle utan för att jag älskar det själv, men… lite för läsarnas skull också. För att jag vill att svensk fantasy ska hitta hem.

Vad betyder ”utnyttja genrens möjligheter”?

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag har själv påstått att jag hittar få fantasyböcker som utnyttjar genrens möjligheter. Nu har jag börjat fundera över vad jag egentligen menar.

Efter mycket funderade kring vad som tilltalar mig, vad jag har tilltalats och intresserats av så har jag kommit fram till detta: det jag menar med genrens möjligheter är att fantasyförfattare inte borde vara främmande för galenskaper. Vi behöver inte begränsas och har chansen att vrida och vända på klyschorna som genren dras med. Tyvärr börjar nästan vridningarna också bli klyschor (t ex den kvinnliga krigaren). Undrar lite när vi kommer till punkten att det mesta är gjort (om vi nu kommer dit). Jag vet att det har skrivits om drakar sedan medeltiden, men jag tror ändå att ingen förut har stött på dem i den form som jag har skapat. Jag svamlar en hel del nu, men någon kanske greppar vad jag menar iaf. De texter och böcker som jag har njutit mest av att läsa är gamla texter, gärna medeltida. Gamla legender och myter, för där hittar jag själv mycket inspiration. Bibeln har också hjälpt mycket (inte ur religiös synpunkt, men med mitt skrivande). Kanske behöver vi gräva djupare i de sk ”root texts”.

Jag själv gillar blandningen mellan verklighet, mytologi, fantasivärldar, fantasifigurer, varelser, människor etc, och många med mig- se bara på Harry Potter-hysterin eller Twilight-hysterin, men jag vet att många fantasyläsare har svårt med blandningar fantasivärld-verklighet. Kanske gillar jag blandningen verklighet-fantasy så mycket för att jag gärna VILL tro att alla varelser finns på riktigt. 🙂

Läsmätt

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

På Kapitel 1 just nu så diskuteras Fantasy som koncept. Jag själv har gjort några inlägg där jag berättar om mitt eget läsande. Det jag har kommit fram till, som jag inte skriver i tråden, är att jag överhuvudtaget är rätt läsmätt. Mitt jobb som lärare innebär mycket läsande, hela våren har vi dessutom ägnat till att läsa den nya läroplanen och analyserat den in i minsta detalj.

När jag är ledig har jag svårt att sätta mig med en bok. För mycket annat (roligare) drar i mig – åka och bada, fixa på huset, umgås med familjen, utflykter. Jag önskar att jag hittade en riktigt bra bok som jag bara sjönk in i och inte kunde sluta läsa, men de böcker jag har påbörjat de senaste månaderna är fortfarande outlästa. Det är inte författarnas fel (eller – jo, kanske ibland), jag är helt enkelt för rastlös och för mätt på just läsning. När jag blir utflyktsmätt kanske jag plockar upp en bok 😉

Jag tänkte dock att jag ska ta tag i skrivandet de här sista veckorna, men vi får väl se. Niva är fortfarande oavslutad – den där honan är så jävla envis och omöjlig att ha att göra med så jag blir galen. Har flera förslag på slut, men just nu känns alla ovärdiga. Önska mig lycka till med henne, gör G:s skull!