Blogg

Att skriva är en plåga

För många människor är hantverket forma bokstäver på ett papper till ord och meningar som hänger ihop med varandra det värsta som finns. De hatar det. De tycker att det tar för lång tid, att det är svårt, att det är onödigt, att det är krångligt eller att det är slöseri med energi. För en inbiten skrivare är detta svårt att förstå och ibland visas väldigt lite tolerans mot att alla inte tycker det är kul att skriva.

Jag stöter ihop med skrivandets plåga varje dag på svensklektionerna. Nu lyder jag under den kursplan som säger att du måste kunna skriva olika sorters texter för att nå kunskapskraven i svenska, så då gäller det att verkligen plocka fram alla sorters knep jag har i rockärmen för att få skrivovilliga att formulera någonting. Ibland lyckas de att knäcka koden och faktiskt tycka att det är hyfsat kul, men ibland så ger de upp. Det är lite sorgligt att se, men man får ta nya tag en annan dag.

Poängen med kursplanen i svenska är inte att 100% av alla elever som lämnar skolan ska bli författare. Inte heller behöver de tycka att skrivande är kul, men de ska kunna uttrycka sig så pass bra så att missförstånd minimeras eller begripligheten blir så god som möjligt. Detta för att klara av ett liv som medborgare i Sverige, för att kunna söka jobb, för att kunna skriva e-mail till sina barns lärare, till myndigheter eller insändare till tidningar. Novellen eller berättande texter måste inte stå i centrum i svenskundervisningen, även om den många gånger gör det, kanske främst i de lägre stadierna. Kanske borde vi lägga fokus på andra sorters texter istället? Sådana texter som är mer troligt att en Svensson kommer i kontakt med under sitt vuxna liv. Vad säger ni? Är skolan fel ute när det ska ”berättas” så mycket i skrift?

En spännande inblick

I skolan kan man få på söndagkvällarna i SVT2. The School heter programmet och är en dokumentärserie om en brittisk skola. Jag anser att det ger en hyfsat bra bild av skolvärlden, som faktiskt inte skiljer sig så mycket från den svenska.

Det finns dock en punkt där den skiljer sig rätt rejält och det är resurser. I de flesta brittiska skolor finns det ”tillsynspersonal”, oftast lärare som har det i sin tjänst, dvs de undervisar mindre. Det finns ibland också ett team som sköter kontakterna mellan skola och hem, så att det inte ligger på lärarna. Övervakningskamerorna tänker jag inte kommentera, mest för att jag inte vet hur jag ställer mig i frågan, men att det även kostar en del personal är ju klart.

I min kommun är den senare trenden att jämföra sig med andra kommuner, bland annat Arjeplog, och genom detta dra ner på resurserna i skolan då andra kommuner ”minsann klarar sig med mindre resurser”. Att samtliga resurser till skolan jämfört med innan kommunaliseringen har sjunkit med miljardbelopp är tydligen en annan sak, det behöver man inte bry sig om.

Barn behöver inte lära sig mindre för att det är lågkonjunktur. Barn har inte mindre behov för att kommunen har mindre pengar.

Miljöbeskrivningarnas vara eller icke vara

Några hatar dem, andra älskar dem. Oavsett vad man tycker om dem så är viss miljöbeskriving nödvändig för att ge djup, stämning och rum till berättelsen. Tricket är väl att skriva miljöbeskrivningar som känns som en del av handlingen och inte ett stycke av uppradad information.

Ett sätt att göra detta är att låta miljön spela en del av handlingen och interagera med karaktärerna. Lätt, va? Hm… nej – det är inte lätt. Jag ska dock försöka ta några exempel:

Möblerna i rummet var slitna. Stolen vid kortändan på konferensbordet såg ut att gå sönder vilken sekund som helst och bordet var fullt av ringar efter kaffekoppar. (uppradande)

Ted drog ut stolen och satte sig, men knaket som ekade genom rummet fick honom genast att resa sig. Med viss försiktighet slog han sig ner på en annan och rättade till slipsen. Medan han väntade gnuggade han bort en av de många ringarna som kaffekoppar lämnat efter sig. Hade Bergström sagt upp avtalet med städfirman, eller? (interagerande)

Jag själv föredrar den nedre texten. Den säger inte bara något om rummet utan också om Ted och Bergström (eller Bergströms företag). Det kan vara något att ha i huvudet när man skriver.

Föredragssuccé

För ett par veckor sedan blev jag inbjuden till stadens Rotaryklubb för att hålla ett kort föredrag. Jag visste inte riktigt vad de förväntade sig eller vad jag skulle prata om, men jag tänkte att jag tar med mig några böcker och pratar på. Jag har rätt lätt för att underhålla och skoja till det så det löser sig alltid.

Lokalen var stadshotellet. Inte ett konferensrum utan festvåningen med kristallkronor och gustaviansk inredning. Upp för trapporna kommer män och kvinnor i kostymer (men ett par  stycken i jeans och tröja också) och jag börjar fundera över vad sjutton jag har gett mig in i. Varför vill dessa företagsmän och företagskvinnor lyssna på mig? Men alla var väldigt trevliga, hälsade, pratade och fick mig att känna mig riktigt välkommen. När lunchen var avslutad hade nervositeten släppt (nästan) och jag blev presenterad som dagens föredragshållare.

Starten på talet var lite skakig, men inom ett par minuter var jag igång och vid första skrattet löste sig alla knutar i halsen. Jag berättade på och märkte knappt att presidenten reste sig upp (så som han hade meddelat att han skulle göra när tiden var ute). Stora applåder och väldigt många som kom fram med komplimanger och nyfikenhet över böckerna. Några böcker fick jag sålda också.

Jag var så upprymd efteråt att det blev svårt att gå tillbaka till jobbet och hålla i fem utvecklingssamtal, men jag lyckades med det också, om än med en rätt rejäl huvudvärk på köpet.

Award-tack

För en tid sedan fick jag en Liebster-award av Gryningstiger den andra. Tackar och bugar.

Till Awarden hör en uppgift. Liebster är ett tyskt ord som betyder ”käraste”och utnämningen ges endast till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter . När man får utmärkelsen ska man göra följande:

Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka.
Skriv ner de 5 bloggar man vill lämna awarden vidare till och låta dom veta det genom att lämna en kommentar hos dem.

Till sist hoppas man att dom utvalda vill lämna utmärkelsen vidare…

Jag har lite svårt att veta hur många besökare bloggar har, men jag utnämner några so jag definitivt tycker är värda att besöka:

Johan Lindbäck – skriver om skrivandet och annat som har med kultur att göra. Här finns bra tips blandat med tänkvärda inlägg.

Katrineholmsrevyn får en award för sitt ideella arbete som resulterat i proffsföreställning.

Ravennas blogg om politik och idiotiska företeelser är alltid läsvärd.

Spektakulärt har säkert fler än 200 besökare, men de får en award iaf. Där hittar man troligen den största samlingen av intervjuer med svenska fantastikförfattare.

Sedan får också Verkligen Stefan en award för sitt idoga arbete och spännande intervjuer.

Om gestaltning igen

Läste ett inlägg på rosenfönstret om hur man gestaltar känslor, och då speciellt hos en person som inte är expressiv. Jag brottas ofta med problemet själv, speciellt när det handlar om de mer kärleksfulla eller sorgsna känslorna som jag vill gestalta. Ilska är relativt lätt att gestalta i alla fall då mina karaktärer är relativt våldsamma när de blir arga, men kärlek vill jag ju inte att de ska övergå i något slisk.

En del har reagerat på att speciellt Edwin verkar vara känslokall, och det är han till viss del. Han har ingen direkt erfarenhet av kärlek och vill hellre ha fysisk närhet – i vilken form som helst. Medan kvinnan han träffar på ser till det praktiska först och främst. Kärlek eller inte – de måste hålla ihop. De har inget val.

Linn, den andra kvinnan han träffar är en oerfaren och hormonförvirrad tonåring. Hon skulle troligen kunna falla för vem som helst som charmar strumporna av henne. För mig är det inte konstigt att hon faller för honom trots att han är ganska osympatisk emellanåt. Jag hoppas att känslorna framgår utan att jag skriver det rakt ut. Jag hoppas att läsarna kan se mellan raderna och förstå de olika karaktärernas motiv utan att det är uttryckt. Det får väl tiden visa.