Kategori: Allmänt

Ibland slår tankar mig. Tiden går så fasligt fort och jag hinner inte alltid med.

När jag kör bil händer det att jag tänker: ”Men shit – jag har ju körkort!”

När jag ser tonåringens fjuniga mustasch, tänker jag: ”Vem är det där? Har det redan gått tretton år?”

När jag betalar räkningar, tänker jag: ”Men vart tar alla pengar vägen?” 😉

Apropå tonåringar så är det något lustigt. Helt plötsligt så är den där killen en helt annan människa än den man trodde att man har känt i hela hans liv. Inte alltid, men emellanåt så undrar man från vilken planet han kommer. Och nog var jag likadan själv. Det är sånt där man inte riktigt förstår innan man själv är tonårsförälder, antar jag.

God jul alla människor!

(Varning: ett raljerande och generaliserande inlägg)

Man ska inte ha det för bekvämt, sa min mormor ofta. Jag kan inte säga annat än att hon hade rätt. När man träffar så mycket ungdomar och så mycket föräldrar som jag gör, slår mig tanken ofta.

Det är mycket fokus på mys och prylar, speciellt hos skilda föräldrar där barnen har växelvis boende. ”När jag är hos pappa har vi mysvecka och när jag är hos mamma har jag mysvecka.” Jag förstår att föräldrarna saknar sina barn efter en vecka hos den andra föräldern, men nog sjutton måste man vara förälder ändå? Inte bara fluff och mys och bullar och bio och resor. Men även föräldrar som lever ihop drabbas av syndromet. Jag märker det själv efter en veckas hårt arbete då jag har träffat mina barn lite – ”nu ska vi ha myskväll!” Mat och godis och film och överdådighet. Men man kan inte ha det mysigt jämt. Ibland knackar verkligheten på dörren och kräver att man städar toaletter eller diskar.

Belöningar är också ett intressant fenomen: ”Om du sköter dig i skolan så tar vi en resa till Turkiet.” … ”Jaha, du fick inte betyg … men resan är ju redan betald så det är klart vi måste åka.” Detsamma gäller iPhones, Epa-traktorer, moppar, datorer, kläder, whatever! ”Jomen, vi har ju redan köpt det så…” Orsak-verkan. Handling-konsekvens. Det finns liksom inte i Mys-Sverige. För man kan ju inte ta från ett barn belöningen som man redan har lovat, eller hur? Öh…

Jag är så trött på myset! Trött på förslappningen som råder samtidigt som stressen ökar. Paradox? – Ja, men en ytterst verklig sådan, för när man är ledig så ska man slappa. Inte städa sitt rum. Inte göra läxor. Inte läsa bok (för det är jobbigt). Inte hjälpa till hemma. Inte ta undan sin egen skit (och absolut inte någon annans – det har vi ju städerskor till!). Man ska sitta och stirra på en skärm och låtsas att man är social.

Gud förbjude att man stänger av tv:n, datorn eller mobilen och PRATAR med sin mamma eller pappa. Eller att mamman eller pappan stänger av tv:n, datorn eller mobilen och pratar med sitt barn. Det är viktigare att ungarna får en resa till Thailand än att läsa godnattsagor för dem. Det är viktigare att ungarna har nya mobiler än att de har en fungerande cykel eller gympakläder.

Blä – nu har jag fått ur mig allt.

Det finns en rad citat som hänger kvar i mitt inre och ger mig styrka på olika sätt. Det kanske låter lite fånigt, men visdomar får man aldrig i överflöd. Många citat kommer från min familj, speciellt från min mormor och min pappa.

”Man ska inte ha det för bekvämt”, brukade mormor säga. Det hon menade var att bekvämlighet ofta ger en fadd smak i munnen till skillnad när man har kämpat för något som sedan ger resultat. Påminner om morsans: ”Man måste ha tråkigt för att känna igen kul.”

”Det ordnar sig alltid”, är farsans paroll. Det gör det. Faktiskt. Hittills har ingenting ordnat sig på ett eller annat sätt. Ibland genom mycket smärta och sorg, men man kommer banne mig ut på andra sidan till slut. I alla fall så länge man lever.

Andra citat är från filmer, böcker eller tv-serier. Gärna roliga sådana som får mig att fnissa för mig själv. Just nu är det många från Big Bang Theory som snurrar runt i skallen, som t ex ”Like a snowball’s chance in a cat-scanner.” och ”Sorry, I got bored and drifted off.”

Och så det raraste ögonblicken någonsin:

 

Jag läste en artikel om Susan Maushart som kopplade bort dator, tv, telefoner etc i ett halvår för att bryta beroendet och för att föra familjen närmare varandra. Jag funderar ibland på detsamma när jag märker att vi typ har spenderat en kväll vid varsin skärm, men jag har samtidigt svårt att förställa mig livet utan datorn. Jag tycker väldigt mycket om min dator, ja det är faktiskt en sorts kärlek – hur löjligt det än må låta.

Kärleken är nästan livslång. Vi köpte vår första dator när jag var elva år. Vi spelade Olympic Summer Games och King’s Quest. Jag programmerade egna textbaserade spel via Basic. Det mest spelade (av mina syskon och kompisar) var Mouse – ett galet äventyr med en mus som sprang omkring i ett slott och stötte på sjuka saker och fick göra underliga val, typ ”Du träffar ett dreglande stinkande troll. Vad gör du? A. ger det en kyss. B. Skriver ett brev till regeringen och klagar på lukten C. Springer in i väggen och svimmar. D. Köper näsdukar och deodorant till trollet.” Det var barnsligt och roligt, men herregud, jag var typ 12-13 år.

Jag använder datorn till det mesta: skriva mina texter, läsa andras texter, spela spel, hålla kontakten med folk, betala räkningar, sköta bokföring, etc etc. Om jag inte hade datorn skulle jag ha svårt att driva mitt företag, faktiskt skulle det bli smått omöjligt.

Jag är också väldigt duktig på och tycker det är kul med andra saker gällande datorn än själva användandet, t ex bygga ihop en egen dator, uppdatera med nya komponenter, felsöka etc. Maken förlitar sig helt på att jag sköter supporten och fixandet med alla våra maskiner.

Nej, jag skulle inte fixa att leva helt nedkopplad. Kanske jag ska köpa en äggklocka istället 🙂

… dyker lite verklighetsflykt upp: Elder Scrolls V: Skyrim. Jag har inte installerat spelet ännu. Har lovat mig själv att läsa klart ett manus först. Men sedan blir det åka av!

Berättarkonsten måste vara en av världens äldsta konstformer och kommunikationsformer.

En av de bästa saker jag vet är att sitta uppe vid köksbordet hemma hos mina föräldrar, dricka en öl eller en kopp te medan vi berättar och samtalar. Tyvärr gör inte jag och min man det i lika stor utsträckning. Det borde vi göra. De där stunderna med morsan och farsan är guld värda. Vi pratar om allt möjligt, om saker vi har varit med om, om mitt skrivande, om våra släktingar och om saker vi har hört. Det gör mig alldeles varm att tänka på det och ännu bättre är det när fler är med. Det kan vara något av mina syskon eller min man eller mina svågrar.

Att höra andra prata och att få berätta själv är något som alla borde få vara med om – flera gånger i veckan, för hur mycket pratar vi egentligen?

För några år sedan införde vi en tv- och datorfri kväll hemma hos oss, tyvärr är vi lite dåliga på att sköta det – speciellt när vi båda jobbar och jag använder en hel del fritid till jobb – både lärarjobb och förlagsjobb. Men det känns som om vi skulle tjäna på att sköta friheten bättre. Att samtala mer. Det ska vi göra.

Det finns inget annat sätt att komma ur bitterheten eller mörker än att tvinga sig själv att bli glad – att tänka på bra saker, att sätta upp ett mål att se fram emot eller att säga till sin make: ”säg något bra om mig, annars jävlar!”

Så, nu är jag glad igen. Jag bläddrade lite i hjärnan och började tänka på alla berättelser som jag har där inne. Den jag blir gladast av att tänka på är berättelsen om den sorgsne mannen som träffar en kvinna som utmanar alla hans tidigare föreställningar om livet. Lite som den där filmen med Jack Nicholson. Det är ingen berättelse som jag kommer att skriva ner, men den är så där mysglad att tänka på. Hur hon nästan manipulerar honom till lycka och hur han får treva sig fram i deras förhållande för att inte stöta bort henne (inte för att hon skulle dra, hon ser bakom hans kalla yta). Trots försiktigheten klampar han dock i klaveret ett antal gånger och måste lära sig nytt.