Lärare har tråkigt

Det är så fruktansvärt lite att göra så här i slutet av terminen. Skrivbordet är tomt. Högarna med rättningsmaterial lyser med sin frånvaro. Inga elever kommer och ber om hjälp eller extra stöttning. Vi har inga roliga papper att fylla i. Inte ens betyg ska vi sätta – inte på någon, inte en enda elev ska bedömas, hjälpas, stöttas, tröstas eller utvecklas så här i slutet på terminen. Nej, hur skulle det se ut?

Några konflikter finns det inte heller att lösa. Vi som har så mycket tid till samtal, både med elever och föräldrar och sen är alla helt plötsligt bara sams och kastar upp blomblad i korridorerna. Peace and löve för hela köret, liksom. Alla kramas. Alla är med.

Jag brukar ta en tupplur i fåtöljen på förmiddagen och en på eftermiddagen – bara för säkerhets skull. Jag vill ju inte vara trött när jag kommer hem och ska göra ingenting. Väskan är så lätt nu för tiden. Av någon anledning sa rektorn att vi inte behövde bry oss om att rätta alla ämnesprov i svenska, matematik och engelska. Äsch, släng dem på majbrasan, sa han bara. Koldioxid har ingen dött av.

Hur kan det vara så lugnt? Får vi ha det så här? Nej – tydligen inte, tycker tjänstemännen och politikerna i vår kommun. Vi ska få äran att sitta i workshops. Vi ska ägna tid till att  diskutera en vision som är pålagd oss uppifrån och ett tema är det mest krystade som någonsin har klämts ur en tjäntemannakäft. Vi ska diskutera och utföra marknadsföringen av kommunens skolor. Någon har bestämt det. För vi har ju inget att göra.

Planlöst

Just nu arbetar vi med ett novellprojekt i skolan och jag upphör aldrig att förvånas över hur de allra flesta väljer att arbeta med sina noveller. Det går till ungefär så här:

1. Du sätter dig vid datorn.

2. Du börjar skriva något. (fast oftast frågar du först din lärare hur du ska börja)

3. Några lektioner senare kör du fast och har ingen aning om hur du ska komma vidare i berättelsen.

Nu kanske någon sitter och funderar över vad jag som lärare gör. Hur har jag förberett dem? Vad har jag sagt till dem? Joru, jag har sagt – gör en plan. Gör en punktlista, en mind-map eller en synopsis INNAN ni börjar skriva. Se till att ni har berättelsen klar i huvudet – så gott som i alla fall. Vi har tränat inledningar, vi har tränat person- och miljöbeskrivningar, vi har tränat att skriva synopsis, göra mind-maps och stödordslistor.

Kanske är det människan (och speciellt tonåringars) ständiga övertro på sig själv som gör att de inte tycker att de behöver följa mina råd, att de klarar sig så bra ändå. Kanske är det helt enkelt ovana att komponera texter och ovana att planera som sätter käpparna i hjulet.

Ändå förundras jag alltid när jag som svar på frågan: ”Hur hade du tänkt att den ska sluta?” får ett blankt uttryck med öppen mun till svar eller möjligtvis ett ”öh?”.